Jag följer en löparbekants utveckling via sociala medier, en person som inspirerar mig på flera plan. Jag tänker inte namnge personen här, men flera av er listar säkert ut vem jag tänker på. Det är en person som jag har sprungit lopp med innan och blivit imponerad av. Nu i år har personen uppvisat flera riktigt bra resultat, trots att saker och ting inte klaffat till 100% under själva tävlingen. Det i sin tur skvallrar ju om vilken enorm potential som finns bakom det hela och det ska bli riktigt intressant att få fortsätta följa denna löpares resa och utveckling. Jag blir inte förvånad om det kommer att gnistra till rejält under 2020, för här finns det verkligen stjärnpotential deluxe.
Hon besitter en galet vältränad fysik och det märks att det finns träningsvana i den kroppen när ett 16 km löppass i fjällterräng kallas för ”myspass för att komma igång efter semestern”. För många andra är 16 km i fjällterräng kanske något av det jobbigaste man upplevt någonsin.
Det jag fascineras av främst, förutom hennes prestationer överlag, är den totala avsaknaden av träningsscheman. Jag ser aldrig slaviskt följda intervallpass med exakta distanser, tider eller tempon. Jag ser ingen schemaläggning där antalet mil ska samlas ihop vecka för vecka. Jag ser inga hippa pass på löpband. Vad jag däremot ser är rörelse utomhus. Om och om igen. Med ett leende på läpparna. Det märks så tydligt att hon besitter en passion för att få vara ute i naturen och en passion för att röra på sig.
Hon gör det hon tycker är roligt.
Hon gör det ofta.
För att hon kan.
Jämfört med många andra löpare som jobbar lika mycket med att planera träningen i Excel som att utöva själva träningen i sig, så kör hon på bara. Det är dock inga blygsamma pass hon brakar av emellanåt. Som att ge sig ut i 8 timmar och springa 7 mil. I fjällen. Vintertid. Typ midjedjupt med snö, halv snöstorm osv. Det är inte konstigt att hon presterar som hon gör på tävlingar med sådan träning i bagaget. Det är inte direkt någon ihopkastad slarvträning hon pysslar med. På tävlingar märker man också vilket galet pannben och vilka tävlingshorn som finns där. De hornen får vilken ren som helst på fjället att häpna.
Det är dock inte första gången jag ser detta fenomen, dvs att någon med jämförelsevis avslappnad inställning till träning börjar leverera på toppklass. Grundbultarna har varit att denne har gjort något denne tyckt varit roligt – och har gjort det ofta. Jag har till exempel sett det inom styrkelyft, där man väldigt ofta följer fördefinierade program där man hela tiden ska öka vikt, volym, repetitioner osv. Så plötsligt brakar någon av rejäla resultat och det visar sig att denne har tränat helt utan träningsschema. Bara lyft skrot, haft roligt och har gjort det ofta.
Ibland kanske inte träning och utveckling behöver vara så mycket mer komplex än så. Vi kanske inte måste kolla på pulsklockan på varje pass, känna ångest över uteblivna pass eller för att ens tänkta långpass ”bara” varade i 80 minuter osv. Vi kanske inte måste se det som en misslyckad träningsmånad om vi inte nådde X antal höjdmeter eller samlade kilometer. Sedan så klart så är det många löpare som vill ha den triggern, som behöver utmanas med hjälp av pulsklockan och som behöver verkligen ha förutbestämda mål på intervallpass och annat för att utvecklas. Detta är inte helt otippat frekvent förekommande på elitnivå. Vi fungerar olika som människor på många plan och såväl inom träningsvärlden. Det finns inget ”ett facit som passar alla”.
Jag tilltalas dock av just detta upplägg. Ha roligt och ha roligt ofta. Det kanske är som så att effekten fungerar omvänt också. Om vi ser till att ha så roligt som möjligt under våra träningspass, så ökar lusten och motivationen till att göra om det – då börjar vi per automatik göra det oftare. Även om det är en dag med dåliga förutsättningar kanske, t.ex. sämre väder.
Vi behöver nog alla de där grispassen också för att utvecklas. Vi som inte är löparfantomer, behöver kanske inte ge oss ut i snöstorm i åtta timmar och fälla grizzlybjörnar med blotta händerna medan vi springer, utan kan bara ta det där backintervallpasset som är så jobbigt så man bara vill åka hem, lägga sig i fosterställning i soffan med en chipspåse och tröstäta efteråt. Den där 80/20-regeln som påminner lite om Gyllene Snittet är inte så dum. Avsätt 20% av träningen till grispass, men låt övriga 80% vara med fokus på träningsglädje. Avancera i höjdmeter, distans, fart osv allt eftersom kroppen anpassar sig, men utan att hetsa efter resultat.
Jag tar med mig mina reflektioner till mitt eget pass idag.
Jag struntar i hur långt jag kommer och jag har ingen plan alls mer än en enda sak. Jag ska ha roligt – och jag ska avsluta passet med känslan om att jag vill göra om det snart igen.
Istället för ”Runstreak”, så kommer jag att fokusera på mitt eget lilla upplägg som jag döper till ”Funstreak”.
