Der nyper i kinderna och jag drar upp buffen över näsan. Muttrar lite över skaren som inte bär och över vattenhålen som göms därunder. Vinter, det som alldeles nyss var höst. Kanske är det bara en förvarning om vad som komma skall, kanske är den här för att stanna. Kanske syns inte stigarna igen förrän till våren och jag har minst sju månader vinterlöpning framför mig. På något sätt känns det som att cirkeln sluts och jag kan andas igen. Påminns om att det inte är jag som bestämmer utan fjället, att det som räknas inte är fort men framåt och att det för mig är själva kärnan i ultralöpning. Det som jag älskar. Inte fort men framåt. Att avsett väder eller terräng tillryggalägga distansen. Att lära sig hantera olika yttre omständigheter. Bli tålig i kropp men framför allt i huvudet. Med 2,5 vecka kvar till Big's så fokuserar jag mest på huvudet. Jag behöver ingen fart för att ta mig 6,7 km på en timme, det jag behöver är att kunna göra den gång på gång på gång. Såklart spelar kroppen in och förberedelser, energiplan (tack Umara!) och taktik för att skjuta upp kampen mellan kropp och huvud så länge som möjligt. Vad som slutligen blir utfallet i den kampen vet jag inte. Men jag vet att jag är på väg att göra mig redo. Till dess njuter jag av illusionen av att jag och Scout för en kort period är ensamma på fjället.