Höstlöpning kan vara fantastisk på många sätt. Det är inte bara vackert när löven skiftar färg och stigarna är mjuka och lättsprungna. Luften brukar dessutom kännas extra syrerik om än lite kall.

Jag fryser sällan när jag springer utan stångas snarare med det omvända, att jag blir alltför varm. Det är något jag ofta slipper på hösten eftersom det då är lättare att själv kunna reglera värmen med förstärkningsplagg, buffar och vantar.

Det som har varit knöligare de senaste åren är att jag dragits med hosta när det blivit kallare. Hosta som river i bröstet så fort jag kommer ut och börjar springa eller om jag försöker dra ett djupt andetag. Har egentligen inte funderat så mycket på det utan har nog bara tänkt att det är normalt eftersom det har varit på det här sättet så länge jag kan minnas.

Efter att ha beklagat mig lite över hostan efter ett intervallpass fick jag tips om att kolla upp om det kanske var någon form av ansträngningsastma. Det fick mig att boka tid hos min husläkare som genast tyckte att vi skulle utreda det hela vidare. I väntan på spirometri fick jag en luftrörsvidgande medicin som jag testade i samband med dagens långpass på Sörmlandsleden.

Solen sken när jag och Patrik gav oss iväg i krispig höstluft. Termometern visade 5 grader och för första gången sedan tidig vår fick jag dra på mig långärmad ulltröja och långa löpartights. Till det buff, vantar och pannband. Vi passade på att packa vätskeryggorna lite extra tungt för att förbereda inför Kullamannen där vi vet att vi kommer behöva bära en hel del energi.

När vi rullade iväg kändes det fint att åter besöka vår egen lilla del av Sörmlandsleden. Vid det här laget är den välbekant men den bjuder på olika upplevelser i takt med att årstiderna skiftar.

Idag bjöd herr bäver på en överraskning i form av ett gäng fällda träd rakt över leden. Det är alltid spännande att leka hinderbana när man är ute och springer. Vi fick även övervinna ett gäng vattenhinder där marken var vattensjuk efter den senaste veckans ihärdiga regn.

Efter 3-4 km slog det mig att jag inte börjat hosta än. Jag testade att dra ett djupt andetag och väntade på den välbekanta rossliga hostan som brukar komma till svar. Ingenting. Ingen hosta, bara en utandning.

Det här blev första passet på länge där jag kunde springa med en lätthet i bröstet. Vilken jäkla grej att fullt ut kunna njuta av att få springa i skogen en vacker höstdag.

Har du en favoritårstid för löpning?