Ja det här är min första artikel här på Trailrunning Sweden. Malin heter jag, är 44 år och funderar just idag på om jag kan kalla mig löpare eller inte? Historien och frågeställningen tar oss några år bakåt i tiden. Men först vill jag säga att jag riktar mina texter till er som är som jag – nya på löpning. Som inte (än) har gjort en ultra, en backyard eller ett maraton. Som kämpar på med kilometrarna längs den lokala sågspånsstigen. Ni andra får också gärna läsa – men inspirationen för er kanske inte blir densamma. Eller vad vet jag? Välkomna allihop!
Så, hur började allt det här? Jo, 2012: År av inaktvitet byttes mot lite inomhuscykling, cirkelträning, crawlkurs och en och annan promenad. Simningen och träningscykeln höll i men det andra föll. Som så många gånger förr. Hösten 2017 gjorde jag ett nytt aktivitetsförsök och anmälde mig till en "90-dagarsutmaning" med träning och mat på det lokala gymmet. Det gjorde susen. Träning i MiLON-systemet och bra coaching från gymmet gjorde att jag orkade hålla i och utvecklas.
Till hela saken idag hör att jag aldrig riktigt fått till det där med löpning. Att någon gång ibland kunna springa har väl funkat, men inte att få till löpning som träning om ni förstår?!
Jag sa i alla fall i inledningen av den här 90-dagarsutmaningen på gymmet att jag hade som mål att kunna springa 2km. Kämpade på löpbandet och klarade både 1,2 och 5 km. Men något fattades. Kontinuiteten. Känslan. Lusten. Viljan?
Men jag fortsatte att träna på gymmet och lite tafatta försök till att springa ibland. Utvecklingen gick inte framåt och löpbandet blev tråkigt. Jag kom aldrig till den punkten att jag ville springa ute i någon större omfattning. Besvikelsen över uteblivna resultat och utveckling tog överhand och jag fokuserade på annan träning.
Men, så i våras gjorde jag ett laktattest, mest för att få något mätbart. (”Hur dålig är konditionen egentligen?”) Jag fick göra testet på cykel pga. jag vågade inte upp på löpbandet med mina ovana ben. Efter testet köpte jag ett träningsprogram på 16 veckor utifrån pulszonerna testet gett mig. Jag tränade, tränade och tränade. Följde till punkt och pricka. Hela sommaren och sedan nytt test i början av augusti efter en vår och sommar med träningsprogrammet på kylen. Det blev helt ojämförbara resultat eftersom jag gjorde test 2 på löpbandet! På löpbandet! Jag sprang! Utvecklingen under de 4 månaderna jag pulstränade enligt mitt program har varit fantastisk. Även om jag inte fick några nya pulszoner så kunde jag genomföra testet på löpbandet.
Min utveckling hade gått framåt så mycket att utövaren av testerna valde att skriva om min resa på sin Facebook och Instagram! Jag har dessutom hittat kärleken till trail! Jag! Hon vars motto genom livet varit "Asfalt, Betong och Belysning". För där trivdes jag. Då. Inte nu. Så om du läser det här pappa: tänk hur det blev! Hur JAG blev, bara sådär. 43 år "A-B-B" sen skog och mark på 16 veckor. Snacka utveckling!! Tänk att jag kunde förändra mitt liv så!
Idag tränar jag löpning 3 dagar i veckan och har ett nytt laktattest inplanerat i december för att se vilka resultat jag kan åstadkomma på ytterligare 4 månader. Jag kommer återkomma till det och min träning i den här bloggen, hoppas ni vill läsa.
Men? Är jag än löpare? I min A1-zon behöver jag fortfarande gå till och från för att hålla pulsen i rätt nivå. Men jag kan ta mig 13,5km - för det gjorde jag i Silverleden på en dag i juni. Återigen? Är man en löpare när man kan springa viss distans utan att gå? Viss tid utan att gå? Eller är det kärleken till utövandet som ger en "rätt till titeln"?
Egentligen spelar det ingen roll! Jag tänker ändå kalla mig löpare - för det är det jag är i hjärtat nuförtiden. Och här kan ni följa min väg framåt. Mot att bli en "riktig" löpare. En sån som springer hela tiden. Tiden ut. Distansen ut. För att jag kan, vill, orkar och njuter!
/Malin
