Min mamma som tyvärr gick bort i våras, saknade en förmåga som jag ser är ack så viktig.
Förmågan att känna sig nöjd. Att se vad man uppnått istället för vad man inte uppnått. På ett sätt är det lite kontraproduktivt för utveckling. Om alla alltid skulle vara nöjda, så skulle utveckling avstanna och vi skulle stå still. Förmågan att söka något nytt, söka något bättre, den driver oss till utveckling. Vi vill kanske bli snabbare, kanske starkare, kanske få en snyggare kropp, kanske genomgå en rehabilitering, kanske återfå en fysik vi haft innan, kanske få en smidigare och mer funktionell fysik. Många är vi som söker något och inte är färdiga med vår utveckling.
Något jag gillar, uppmuntrar och lever efter själv överlag. Ständig förbättring, ständigt ett sökande efter nya nivåver på olika plan i livet. Det kan vara privatekonomi, det kan vara nya recept i köket, det kan vara en ny morgonrutin eller nya träningsplaner.
Min mamma såg dock aldrig ett resultat som tillräckligt bra. Även om det i andras ögon var enastående bra, så såg hon bara det som kunde bli bättre. Hon stannade aldrig upp, gav sig själv beröm, lutade sig tillbaka och bara accepterade att “fan detta blev rätt bra ändå”. Om det var stor påskmiddag som hägrade, hon kockade ihop 30 olika måltider (ja hon hade inga resonibla gränser) och EN måltid blev lite tokig. Typ pannbiffen hade legat i ugnen 1 minut för länge. Då var hela middagen “ja men nästa år då ska jag försöka”…
Medan hela omgivningen ser de andra 29 maträtterna som det mest fantastiska man ätit på länge. Ingen noterade ens att något skulle vara tokigt med den 30’e. Den som satte krav och press på sig själv, hela tiden, var inte släkten, vännerna, omgivningen. Det var min mor själv. På sig själv. På ett sätt helt i onödan.
Återigen, i tävlingssammanghand och inom idrott så måste pressen finnas. Det är så vi utvecklas och strävar efter att aldrig ge upp, alltid kriga för något bättre. Men ibland, ibland så önskar jag den där ödmjuka accepten. Där man bara stannar upp i sin utvecklingsresa, konstaterar och faktiskt också säger “fan jag har blivit rätt bra ändå” eller “det här loppet blev inte som jag hade tänkt, men min prestation var ändå riktigt bra!”.
En person kanske vill gå ner 20 kg i vikt, men tappar sin plan lite pga en dålig månad på jobbet – och stannar av på -15 kg. Istället för att se att planen gick åt helvete, så se de fem kilona som redan är borta!
En person som vill springa sitt livs första Göteborgsvarv från att aldrig någonsin ha sprungit och sätter ambitionen till att klara det på 2 timmar – och kommer in på 2 tim och 2 minuter och ser det som ett misslyckande. För tusan, du var nyss soffraggare och har precis genomfört ett HALVMARATON!
Jag tror många av oss i vardagen blir lite förblindade av mål vi sätter upp och slår ner på oss själva när målen inte uppfylls, men missar samtidigt delmålen och resan och utvecklingen som skett där mellan. Jag ser också väldigt mycket av jantelagen, en del i vår kultur jag fullständigt avskyr men som jag tyvärr har med mig själv och inte har blivit av med jag heller. Någon säger “fan vad bra du är!” och man direkt ska tvätta bort det där “nej, nej, inte jag, herregud, bara tur/bra väder/tokflyt/medvind”… istället för att bara svara, “ja, jag har tränat inför detta och det gav resultat idag”.
Vi pratar idag ofta om psykisk ohälsa mm i samhället. Vi pratar om press, att man känner sig stressad, pressad osv. Men hur är det om pressen kommer från en själv? Inte omgivningen? Omgivningen säger att du är GRYM som du är, men du själv har fått för dig att du är kass och måste göra mer? Detta är ett område jag hoppas forskningen kommer bränna mer krut på, dvs olika individers förväntningar på sig själva och vad det leder till. I väntan på det så vill jag bara säga att fler av er är mer amazing än vad ni tror ni är, jag följer flera härliga profiler inte nödvändigtvis pga resultat, utan kanske er inställning till träning/livet i sig. Kan bara inte alla av er stanna upp en sekund och säga “fan vad jag är bra”? För det är ni, oavsett om ni springer milen på 1,5 timme eller 22 minuter.
Det är faktiskt fint att vara lagom. Och vara stolt över det.
