Ja, nu har det gått några dagar sedan jag deltog i Kolmårdsrundan Hösttrail 10k. Och vet ni - det gick bra! Jag kom inte sist - men jag var bland de sista. Såg inte ens skymten av någon "jagande" efterlöpare som jag fasade för och skrev om innan loppet.
Tiden för målgång blev 1:53, lite mer än jag tänkt mig, men då hade jag inte räknat med hur tekniskt det skulle vara, så jag är hur nöjd som helst över att ha genomfört det. (Hur mycket bättre kan jag bli till nästa år?)
Innan tävlingen, när jag hade hämtat min nummerlapp så satt vi i bilen och väntade; jag, sambon och bonusdottern. Regnet öste ner på rutan och utanför så värmde än den ena än den andra upp. Snabba spurter, höga knän, stretching och upphopp. En del testade banans första del - full fart uppför. Alla kändes så snabba.
Själv satt jag bara där i bilen med rumpvärmen på max. Kände ånger, ville hellre bara åka hem. Men jag är ju inte den som ger upp, så det var bara att knalla iväg till startlinjen när det närmade sig. På darriga ben, med en orolig mage och ett hårt bultande hjärta. "Hur ska det här gå? Varför anmälde jag mig?"
Men så fort vi fick starta försvann all rädsla, all ånger, alla funderingar. Minns att jag tänkte "det får helt enkelt bara gå som det går" när vi joggade iväg längs gärdet. Regnet hade upphört och det kändes faktiskt bara bra. Jag hade flyt och kände en lättnad över att äntligen vara igång!
Sedan så tassade jag på i min takt, ca 5:a från slutet under hela loppet. Det var bitvis härligt, bitvis mycket, mycket jobbigt. Uppför och nerför och uppför igen. Mysig stig varvades med hala och branta klipphällar. "Fegrep" att hålla sig i när det blev för brant nedför. Men underbart mitt i allt det jobbiga!
När jag till slut sprang över mållinjen släppte allt. Jag blev bara så ledsen, kramade sambon som stod där och väntade, men jag kunde inte förmedla vad som hände, hur jag kände. Men han förstod ändå. Förstod att allt det där jag både laddat och gruvat mig för nu var över och att jag var glad, stolt och lättad - allt på samma gång.
Så här efteråt känner jag att nu vill jag träna mer, för det här loppet gav mersmak. Jag vill bli bättre, jag vill känna mig starkare och orka lite, lite, liiite mer och bli snabbare till nästa lopp.
Tur att det är långt dit, inte förrän i mars är det dags. Då ska jag stå på startlinjen till Trans GranCanaria och ta mig 15,5km över både berg och sandstränder! Återkommer helt säkert till det många gånger innan det är dags.
Vi hörs!
Malin
