Fjället tar andan ur mig just nu och jag kan inte värja mig. Det får mig att känna så mycket att det inte finns plats för allt och jag vet inte vart jag ska ta vägen och istället så blir det bara en massa tårar. Scout vänder sig om ibland, ögonen lyser gröna i pannlampans sken. Han är van vid att jag är knäpp och bryr sig inte längre. Jag vill stoppa tiden, här och nu, och bara stanna kvar i världen dät det är jag, Scout och mörkret. Försvinna längre ut bort från den så kallade verkligheten. Det här är min verklighet. Ibland vet jag inte hur jag ska kunna vända och springa tillbaka men fötterna vet. Löpning som inte handlar om löpning, inte om flykt utan om det som är livet. Att få känna och att leva. Jag kan inte alltid hantera det men det kanske inte behövs.

Det kommer en race rapport från Big's, lovar. Men ibland går det inte så snabbt.