Vi reste bort i helgen som gick, sambon och jag - han skulle göra sin grej och jag fick tid för mig själv under fredagen. Jag hade därför packat både sim- och löparkläder så jag skulle kunna träna på min "egen" dag. Passa på. Se något fint och nytt under ett löppass. Eller simma och må gott i ett annat badhus. Kanske basta lite. Njuta av dagen.

Låg i hotellsängen kvällen innan och ritade in en rutt i Sportstracker, hade surfat runt och hittat en jättefin och lagom lång skogsslinga i närheten. Kände mig laddad. Jag hade också kollat upp närmsta badhus. Taggad på träning helt enkelt. Oj vad jag skulle träna. Men - när fredagen väl kom så funkade det inte. Jag kunde inte hitta någon motivation alls och bara tanken på att ge mig av och springa i ett område jag inte kände till kändes bara främmande. Konstig. Så det blev inget. Tog mig inte till badhuset heller.

Jag vet inte varför det blev så, det var inte första gången det hände. Jag kunde ju bara gått ut på en promenad eller gått ner i hotellgymmet kan man tycka. Men nej - motståndet var för stort, det satt för långt in. Och jag förstår det inte. Jag förstår inte vad problemet är? Jag menar, hur svårt kan det vara? Byt om och gå ut!

Besvikelsen över min egna oförmåga blir påtaglig. "Alla andra" kan ju träna var som helst - men inte jag. Jag kan bara träna hemma. I kända marker. På hemmaplan.

Jag funderar på om det beror på att jag är ny på det här. Att det finns en inneboende osäkerhet hos mig. Är det ok om jag gör så här? Är jag den som är den som knallar ut i träningskläder från hotellet och kör ett pass? Antagligen inte, det har ju inte hänt på 44 år, så jag kanske behöver en liten inskolning. Sällskap? Draghjälp? Nåt i den stilen. Eller mer jävlaranamma från insidan nästa gång.

Hur som helst så har jag uppenbarligen hittat ytterligare ett utvecklingsområde att sätta på todo-listan där allt ska betas av, utveckling ska ske! Inga hinder får finnas kvar om de inte utmanats, minst en gång - gärna fler - för att verkligen kolla av om det inte är överkomligt ändå.

Jag är imponerad av mig själv varje gång jag lyckas göra något som "inte är jag". Ni vet - när man har så djupt rotat i sig vem man tror man är - och så lyckas man ändra det. Som idag: att springa i skogen på kvällen, ensam med pannlampa. Skulle inte hänt ens för en månad sen. Men idag gjorde jag det! Och det var så mysigt, rofyllt och energigivande. Och "så inte jag". Eller ja? Nu blev det ju jag?

Jag får fortsätta och fundera över det där....
Vi hörs!
Malin