Big’s backyard ultra: det sitter i huvudet

”Klockan 06.40 går starten. De flesta startar lugnt, betydligt lugnare än i Älvdalen och jag stressar inte heller. Planen är att lägga varven på 43-48 min, betydligt långsammare än på ÄBU och på så sätt orka betydligt längre. Men trots att jag gått stora delen av banan dagarna innan tillsammans med Roger, Laz fru Sandra och Big (deras hund och den som gav loppet sitt namn) så är jag förvånad över hur sakta det går. Första hundratals metrarna är en asfaltsloop som sprider ut fältet, först nerför och sen uppför. Sen är det trail i form av singles track med ytterst få raksträckor. Banan går uppåt, nedför, har tvära svängar samt en del sten och tekniska bitar. Jag älskar den men inser att jag kommer att hamna i det övre spannet av min tidsberäkning. Och mycket riktigt går första varvet på 50 min. De övriga svenskarna i loppet är Tobbe Gyllenbring, Lisa Amundson, Pernilla Otto, Per Ola Öjvind och Niclas Gällentofft. Samtliga ser glada och avslappnade ut i varvningen. Varvet efter ökar jag tempot något och springer istället in på 42-43 min vilket jag inser är onödigt fort även om det inte känns så just nu och det är väldigt roligt att få flytta över stenarna. Men jag slår av och springer tredje varvet ihop med Tobbe och Niclas. Kroppen är inte riktigt som den ska utan redan väldigt svullen och jag har huvudvärken från hell. Det bekymrar mig lite då jag aldrig blivit barbamamma så här tidigt in i ett lopp samt att jag väldigt sällan har ont i huvudet. Min energiplan består av 60 går kolhydrater/h i form av sportdryck och gel vilket är betydligt mer än jag testat innan så vi bestämmer vi oss för att dra ner på mängden för att se om det blir bättre. Och det blir det, med extra hjälp av alvedon.

Trettonde timmen går vi ut på nattvarvet som innebär att springa en asfaltsväg till en vändpunkt och sedan tillbaka igen. Jag har sprungit tillsammans med Tobbe och Niclas i princip hela dagen men nu stoppar jag istället i hörlurarna och tillbringar tiden tillsammans med Aqua och E-type. Det branta diket på sidan av vägen för det omöjligt att undvika asfalten så jag gillar läget men undrar hur i helvete detta ska gå. Jag har aldrig sprungit i närheten av vare sig 12 timmar eller 50 miles på väg. Efter 6 timmar konstaterar jag dock att jag kommer att överlava första natten förutsatt att jag inte blir uppäten av en vildhund och när sista nattvarvet är avklarat kan jag inte låta bli att skutta av glädje. En som dock inte är lika glad är Lisa och hon berättar att hon tänker kliva av då hon inte kommer att hinna trailbanan då den är så pass teknisk. Hon har hittills varit sjukt stark och jag är ledsen för hennes skull att detta är så långt ifrån en svensk backyardbana man kan komma och jag vet att hon har väldigt många fler varv i huvudet och benen. Pernilla och PerOla har redan fått kliva av. Pernille på grund av en segdragen skada och PerOla på grund av problem med energi. Niclas har även han varit djupt nere i källaren men är nu tillbaka. Vi tvingar ut Lisa på varvet och jag säger att hon kan gå runt, bättre att hinna än att inte bryta. Så hon gör det, motvilligt. Roger säger att hon konstant mumlar ”jag vill inte jag vill inte”. Men hon är grym. Tyvärr tar tiden henne men hon blir den äldsta som sprungit så många varv på Big’s och både hon och vi andra är väldigt stolta. SÅ är vi tre svenskar kvar. Utan att jag riktigt märker det börjar fältet äntligen krympa. Min otålighet börjar göra sig påmind och jag fokuserar på allt annat än ”one loop att THE time”. Amelia Boone, trefaldig vinanre av ”The world’s toughest mudder”. Maggie Guttrl går fortsatt starkt på varv ganska exakt 53-54 min. Själv väljer jag ett högre tempo men jag förstår att hon kommer att bli farlig så småningom. Flera andra starka namn har dock helt oväntat fallit bort: Joe Fejes, Guillaume Heros, Andy Pearson och det ökar spänningen i fältet. Dave Proctor, kanadensaren iklädd cowboyhatt som sprang med Johnny Hällneby i ”The dome” har hela tiden sett omänskligt stark ut. Jag springer med honom och Tobbe några varv. Det är trevligt och Dave visar sig vara otroligt ömjuk. Han tipsar även om ett lopp, ”Fat Dog” i Canada som väcker mitt intresse.

På varv 28 väljer Niclas kliver av på grund av ett ont knä men han är nöjd med sin insats. Även på mig börjar banan ta ut sin rätt då 137 höjdmeter per varv aldrig innebär någon riktig vila och mina ben blev ganska trasiga på nattens hårda underlag. Redan efter 24 varv här var jag betydligt mer sliten än efter 34 i Älvdalen. Men det som oroar mig lite är att jag börjar se elefanter och giraffer. För mig är det ett tydligt tecken på att jag är låg i energi. Dock vågar jag inte heller öka upp då jag är rädd för magras, svullnad och mer huvudvärk. Under varv 32 händer något. Plötsligt vill jag inte alls springa mer och ifrågasätter kraftigt poängen med detta. Jag har blödande köttsår i armhålorna, babian umpa och skavsår på diverse andra ställen (dock inte fötterna, tåstrumpor och bodyslick verkar vara the shit). Guillioume har sett att jag har problem och sagt till Roger att ge mig ett helt nytt ombyte och donerat sitt squirrel butter. Jag vill bara sitta ner men byter om och smörjer under protest. Men det hjälper. Fast inte mot djuren. Inte mot min alltmer sviktande motivation. Jag tycker att detta suger och vill hem till fjället. Inte min grej, varv eftertanke varv efter varv. Varför? Jag vet inte. Meningslösheten i detta tar mig och jag bestämmer mig för att kliva av. 34 varv, samma som i Älvdalen. Icke godkänt för mig här och nu. Men jag bryta bryr mig inte. Är en trotsig, bortskämd barnunge. Jag älskar inte detta. Men Roger blir irriterad när jag berättar om mitt beslut. Försöker trycka i mig energi som jag vägrar ta och i princip knuffar ut mig i fållan inför varv 35. Fan, jag vill inte springa men jag springer av ren ilska. Tar täten och blänger. Varvet går på 44 min och jag vet att det inte är kroppen det är fel på utan hjärnan. Även om jag är låg så kan jag jobba länge utan energi. Men jag vet inte varför jag ska. Springer varv 36. Sista trailvarvet. Vet att jag kommer att kliva av nu eller efter varv 37 och struntar i allt. Startar varv 37 och springer klart det. Har ont i en höft men jag är inte trasig. Är trött men inte slut. Men done. Så jävla done. ”Har du bestämt dig?” frågar Roger. ”Ja”. Ställer mig i fållan och säger till de andra att jag lämnar dem nu. Ser att Laz inte är med på att jag kliver av och medan de andra springer iväg går jag och pratar med honom. Han tittar på mig och helt plötsligt är beslutet inte längre rätt. Jag borde vara ute på banan. ”I wanted you to win som badly” Jag vet att han menar det. ”I know, I’m so sorry”. Och så är Big’s över för min del.

Morgonen efter vaknar jag och känner mig… relativt pigg. Alldeles för pigg för att kunna påstå att jag gjort mitt bästa eller ens i närheten av det. Skit. Jävla skit. Roger tittar misstänksamt och säger ”du är ju för fan fräsch”. Jag haltar lite för syns skull men han köper det inte. ”Vi kan inte åka till USA om du ska kliva av bara för att du inte VILL springa mer.” Jag skäms för att jag vet att det är sant. Det finns inga bortförklaringar. Vi äter frukost och åker tillbaka till Laz, precis lagom för att se Dave komma tillbaka från skogen. Det går ett sus i publiken och ingen förstår vad som händer, särskilt inte Dave själv. När jag senare frågar ”why did you quit? tittar han bara på mig. ”I don’t know. I really don’t know” Med Dave ute ur tävlingen är det bara två kvar. Maggie och Will. Vi tänker nog alla att tävlingen kommer att vara slut om ett varv eller så då Maggie är helt okuvlig och Will ser ut som att han ska dö. Tobbe har klivit av under natten men är nöjd och tycker att han fått ut det han kunnat. Lisa, Pernilla, Niclas och Per-Ola dyker också upp. Det var inte där när jag bröt och kramar mig för en stark insats. Kan inte hålla inne tårarna för jag vet att det inte är sant. Just den här gången sög jag stenjävlahårt. Gråter lite mer när jag pratar med Sandra och Guillaume och känner mig totalt värdelös. Jag vill inte höra hur stark jag sett ut. Det enda det gäller är ju trots allt att hålla sig kvar på banan så som Will gör just nu. Överleva. Det är fascinerande att se hur han sliter varv efter varv. En totalt otippad finalist men en här och nu en mästare i mental styrka. Och Maggie… Vad ska man säga? Jag vet att hon tar det. De går ut på sista trailvarvet. Will har faktiskt börjat se lite piggare ut och blir iproppad nudlar varje varvning. Hans support har blivit tvungna att åka hem och hans mat är slut så Guillaume och Andy Pearson har tagit över. Sandra frågar om de vet att han är vegan. ”Oh, shit” blir svaret. Kycklingbuljong är inte särskilt veganskt. Maggie kommer tillbaka. Samma klockslag som vanligt, runt 54 min. Vi väntar på Will. Och väntar. Men han kommer inte och till sist förstår vi att han inte kommer att hinna. Att Maggie inte kommer behöva göra det varv hon står redo för. Att Big’s har fått sin första kvinnliga vinnare. Will kommer dock fortfarande inte och samtliga börjar bli oroliga att det ska ha hänt något i mörkret. Det börjar letas och dryga halvtimmen efter att tiden gått ut så ser vi äntligen pannlampor i skogen. Det visar sig att allt är bra. Will har ”bara” glömt bort att han tävlar och trott att han varit hemma i Hongkong och promenerat bland byggnaderna. Inte för han hört sitt namn ropas har han vaknat upp ur sitt dilerium. Ja vad ska man säga om ultralöpning?!”

Jag ska inte sticka under stol med att jag varit ledsen, besviken och arg på mig själv för att jag vet att jag inte ens kom nära min fysiska begräsning. Jag har undrat om jag verkligen har den mentala styrkan som krävs för att springa långt när jag kliver av så fort det börjar ta emot lite. Jag har funderat på VARFÖR jag klev av och  HUR jag ska kunna göra detta bättre. Men för några dagar sedan slog det mig att mitt största ”problem” var att jag inte visste VARFÖR jag skulle fortsätta springa och inte vet VARFÖR jag ska göra det bättre. Kanske låter det nonchalant men det är inte meningen och jag kommer att svära i kyrkan nu: jag tycker egentligen inte att backyard är särskilt roligt. Missförstå mig rätt: jag hade fantastiska upplevelser både på Big’s och ÄBU tack vare medtävlare, publik och att arrangemangen som sådana var otroligt trevliga och jag är glad över att jag testat. Men att vilja testa någonting och att vilja prestera riktigt bra i någonting är inte samma sak och jag har inte den riktiga drivkraften just nu för att springa backyard. En bister sanning och lite av ett uppvaknande för mig. Jag VILL springa trail och berg och helhjärtat gå in för att bli bättre på det. Dit kommer mina 100 procent att gå och sen finns det inte mer energi, inte heller tid eller pengar. Det går inte att lyckas med allt man företar sig och ibland kommer man att falla platt och det är ok. Om man försöker. Denna gång försökte jag inte ens. Det finns gånger jag ifrågasätter vad jag håller på med även ute på fjället eller under ett traillopp men där har jag ett tydligt svar på varför jag gör det. För att jag älskar det. För att det har gett mig några av de bästa stunderna i mitt liv. För att jag vill se nya berg, springa nya stigar och ibland få känna den där känslan av total frihet. 24h inomhus på PRT står fortfarande på agendan som ett säsongsavslut och ett sista studiebesök i en annan värld än den jag egentligen här hemma i och jag är väldigt nyfiken på hur det kommer kännas. Klart är att jag behöver ha en tydligare mental strategi för att hantera de mottgångar som jag vet kommer.

2020 kommer att bli väldigt läskigt för jag känner mig redo att gå all in och faktiskt tävla. Inte bara se det som att jag fortsätter att bygga en grund, inte längre tänka ”inte ska väl jag” eller ”alla andra är så mycket bättre”. Livet är för kort för att låta sig stoppas av jantelag eller självtvivel. Senaste åren har jag haft ett skyddsnät och hindrat mig själv från att vilja för mycket då fallen kan bli så långa men skyddsnät hindrar ju en också från att leva fullt ut. Så en plan för 2020 börjar sätta sig även om den igår ändrades en hel del. För gissa vad? I slutet av mars springer jag Barkley!

Magge blir första kvinna att vinna Big’s!

Som vanligt så vill jag också tacka. Först och främst Roger för att han aldrig någonsin tvivlar på mig eller mina ideér och för att det aldrig någonsin sitter fast. Tack. Tack till svenskgänget Lisa, Pernilla, Tobbe, Niclas och PerOla för att jag fått göra denna resa tillsammans med er, det är mycket värt! Tack Jonas Johansson för hjälp med träning och för att du orkar engagera dig och till Sten Osvärn för kloka insikter och stöd. Till Simon och Umara för grym hjälp, Erik och Hoka (speedgoat som vanligt…) samt Linus och Lumonite (för alla er som behöver en grym pannlampa så kan jag rekommendera Lumonite compass). Och givetvis tack till er som peppat innan, under och efter och orkat läsa detta inlägg.

2 svar till “Big’s backyard ultra: det sitter i huvudet”

  1. Sara Aronsson skriver:

    Du är fantastisk Anna. Inte för din prestation (jo lite) utan för sin öppenhet och ärlighet. Jag älskar det. Sluta aldrig misslyckas. Sluta aldrig erkänna dig svag. Sluta aldrig våga. För det är det som gör att du lyckas och kommer samla skatter i himlen. 

  2. Christoffer Hamrin skriver:

    Stort Lycka till på Barkleys när det är dags! 😃

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ultralöpare som helst springer stig och obanat. Skriver om charmen med att springa långt och länge, om att försöka förflytta mina egna gränser samt livet på fjället tillsammans med min malamute Scout.

Född: 1985

Kontakt: [email protected]

Mål: Att springa längre och snabbare och ha så roligt som möjligt längs vägen.

Motto: Det går aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå!

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

sön15maralldayFeaturedÅhus TrailRun5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Skåne

sön15mar07:0015:00FeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör09majalldayalldayFeaturedKolmårdstrailen0,5 km, 6 km, 10 km, 21 kmLandskap:Östergötland

sön17majalldayalldayFeaturedIcebug Backyard Trail Spring Edition6 km, 16 kmLandskap:Göteborg

lör27junalldayalldayFeaturedBocksten TrailRun5 km, 12 km, 23 km, 46 kmLandskap:Halland

lör22aug04:0019:00FeaturedIdre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

04sepallday06alldayFeaturedIcebug Xperience West Coast Trail74 km (23 km + 29 km +22 km)Landskap:Bohuslän

Senaste blogginläggen

  • Lyxpass-säsongen 2020 Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Halvvägs med plus i kanten Bo Johansson
    Läs mer
  • Käftsmällspass Linda Doktar
    Läs mer
  • Lumonite Reflect Run - Skatås Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Vad är kvalité? Bröderna Backa
    Läs mer
  • Vinn återhämtningsprodukter från Flowlife Sweden Fanny Ahlfors
    Läs mer
  • När traillöpning möter bergsbestigning Peter Lindquist
    Läs mer
  • Big's backyard ultra: det sitter i huvudet Anna Carlsson
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Löparresor med Trailrunning Sweden

Våra löparresor och träningsläger är speciellt skapade för traillöpare. Resornas fokus ligger på upplevelser och att upptäcka ny vacker natur, äventyrslöpning helt enkelt! Vi brukar säga att en träningsresa med Trailrunning Sweden är till för dig som är nyfiken, som vågar utmana dig själv och som tror att livet bara kommer en gång.Våra löparresor passar traillöpare på olika nivåer. Genom att erbjuda olika längder och hastigheter på löppassen, får både elitmotionären och den som mixar jogg med promenad sitt lystmäte. Alla får träning! För att få ut det bästa av resan är det dock bra om du orkar jogga ca 10 km.

Trailresa Tjeckien

Löparweekend Sälenfjällen

Idre Fjällmaraton
buss & boende

previous arrow
next arrow
Slider

Trailrunning Sweden Store

Trailrunning Sweden Store är webbutiken som är helt specialiserad på en enda målgrupp - människor som älskar löpning i skog och berg. I Trailrunning Sweden Store har vi grejerna som höjer din traillöpning till nya sköna nivåer. Här hittar du bara det som gäller trailrunning. Vi har sållat bort allt annat. Här kan du känna dig trygg med att du får hjälp och råd från personer som verkligen kan traillöpning.

Specialist

trailskor

Löparkläder

kittad för äventyr

Ryggsäckar

Utmana mörkret

Pannlampor

Traillöparens alla

tillbehör

previous arrow
next arrow
Slider
X
X