Kullamannen Trail - Gary Cantrell, lera och start i Dubbeldöden!

Kullamannen Trail. Höstens stora upplevelse och löparfest. Jag var anmäld till Dubbeldöden, 44 km och 2000 höjdmeter. Men ärligt talat, allra mest såg jag fram emot att få träffa Gary Cantrell, också kallad Lazarus Lake eller Laz kort och gott. Efter Icebug Ultra i slutet av sommaren hade jag inte riktigt snäppat upp träningen igen. Sprungit varje dag enligt #runstreak, men jag hade inte sprungit något längre långpass eller många intervallpass. Motivationen till att ta i och bli riktigt trött fanns inte. Och så måste det få vara emellanåt, tänkte jag. Det viktigaste är att löpningen är glädjefylld. Så jag var aningen orolig för loppet. Förra året sprang jag Dödens zon, 22 km (race report här!) och hade en fantastisk upplevelse i strålande höstsol på torra stigar. Visst var jag trött när jag gick i mål men jag hade inte behövt kämpa med tankarna och därför ville jag i år utmana mig med två varv, Dubbeldöden. Men som sagt, träningen efter Icebug Ultra hade lämnat mycket att önska. Tanken att byta distans störde mig ett tag men jag bestämde mig ändå för att prova. Ibland kan ju känslan förändras under loppet när oron inför start försvinner. I våras när jag hörde att Gary Cantrell skulle komma till Kullamannen frågade jag tävlingsledare Per om jag fick intervjua honom. Javisst, du står först i kön, svarade Per. Och så kom fredagen 1 november, start för 100 miles och Ultra Sprint 100 km i Båstad. Jag var där och kände stämningen och det var lika fantastiskt som i fjol med musiken, alla löpare med välfyllda ryggsäckar och så klart riddaren till häst. I vimlet ser jag Gary, han går omkring i sin röda mössa och röker, myser och pratar med löpare och arrangörer. Jag är lite lätt starstrucked. Starten går och löparna sätter iväg efter riddaren som visar vägen. Mäktigare start har jag aldrig upplevt och det är rekordmånga löpare till start. Jag ser en hel del kända löpare passera där jag står med kameran. När löparna passerat för en loop på några kilometer i Båstad och sedan sprungit förbi igen hade loppet startat på riktigt. Fjolårsvinnare Petter Ramstorp låg i ledning, det såg lätt och enkelt ut. Därefter kom resten av löparna lite utspritt för att följa kustlinjen till Ängelholm och första dropbag. Min man och jag tog bilen ner till Mölle och checkade in på Grand Hotell Mölle som även var tävlingscentrum för loppet. Här skulle ultralöparna komma in i värmen vid varvning och här skulle föreläsare tala på lördagseftermiddagen. Hotellet ligger härligt högt upp på bergssluttningen med en vidsträckt utsikt över hamnen och havet, så vackert! Efter lunch gav vi oss ut på en liten löptur och kände på de sista kilometrarna innan varvning och mål. Frisk, klar vind från havet och jag planterade ut lite mental styrka längs vägen. När jag kommer här i morgon ska jag känna mig stark, nu är det nästan bara halva loppet kvar! En stund senare gick jag ner för att ptata med tävlingsledare Per och ta reda på när jag skulle träffa Gary. Visst hade jag förberett nedskrivna frågor men jag var ändå nervös. Gary Cantrell! Han är ju en legend, en av utralöpningens största! Inte bara som löpare utan ännu mer som lopparrangör. Gary är mannen bakom Barkley Marathons, världens tuffaste 100 mileslopp, och det är Gary som uppfunnit Backyard Ultra-konceptet där man springer en varvbana på 6,7 km med ny start varje timme tills bara en löpare återstår. Kanske har du sett filmen The race that eats its young om Barkley Marathons eller dokumentären Where dreams go to die om ultralöparen Gary Robbins träning och två försök till att genomföra de 5 varven? Om inte måste du se dem, jag tycker att de är väldigt fascinerande och inspirerande! Inte så att jag får för mig att själv springa ett så galet svårt lopp utan mer att jag blir lockad att hitta de lopp som är alldeles lagom svåra för mig. På gränsen till omöjliga men inte riktigt. Och det är nog så de flesta uppfattar Gary, som en stor inspiratör och läromästare. I hotellets reception stöter jag på Per, som hänvisar mig vidare till Rune Larsson. Ja, den Rune Larsson, en av Sveriges främsta ultralöpare. Rune tar hand om Gary lite extra under helgen i Mölle, de har tidigare på dagen hejat på ultralöparna längs banan och just kommit tillbaka till sina hotellrum. Jag får nästan nypa mig i armen när jag går på de mörka mysiga gatorna tillsammans med Rune och pratar. Han berättar att hans fru Mary, som även hon är en strålande duktig ultralöpare, lärde känna Gary när de båda var yngre och tävlade tillsammans på lopp i USA. Jag har känt Gary nästan lika länge som hon berättar Rune. Mary har vunnit Spartathlon (24,5 mil) fem gånger och Rune tre gånger. Vilket löparpar! Framme vid deras hotell får jag hälsa på Mary och de båda visar mig vägen upp till Garys rum. Han öppnar och ler, fast han borde vara jättetrött tar han vänligt emot mig. En liten stund står alltså dessa tre fantastiska löpare framför mig och jag ber att få ta en bild. En chans som denna kommer jag aldrig att få igen. Jag tackar dem för hjälpen och sätter mig på den enda stolen i Garys rum. Han tar av sig skorna och sätter sig skönt tillbakalutad i sängen. Vi börjar prata. Jag vill ju veta mer om människan bakom det ultrakända smeknamnet Lazarus Lake, veta mer om hans bakgrund och hur han började springa. Vi talar så klart om Barkley och om Backyardloppen som blivit så populära, speciellt i Sverige. Han berättar om sin älskade hund Big och om hur hans barn vuxit upp och trott att ultradistanser är det normala inom löpning. Och han berättar om sin vandring över USA förra sommaren. Garys läkare avrådde med tanke på hans fysiska kondition.And I realised he was right. But I was able to do one day, so I just did one day 126 times, skrattar Gary. Med handen i Atlanten i Newport,...

Starten av Kullamannen 100 miles och Sprint Ultra i Båstad

Kullamannen Trail. Höstens stora upplevelse och löparfest. Jag var anmäld till Dubbeldöden, 44 km och 2000 höjdmeter. Men ärligt talat, allra mest såg jag fram emot att få träffa Gary Cantrell, också kallad Lazarus Lake eller Laz kort och gott. Efter Icebug Ultra i slutet av sommaren hade jag inte riktigt snäppat upp träningen igen. Sprungit varje dag enligt #runstreak, men jag hade inte sprungit något längre långpass eller många intervallpass. Motivationen till att ta i och bli riktigt trött fanns inte. Och så måste det få vara emellanåt, tänkte jag. Det viktigaste är att löpningen är glädjefylld.

Så jag var aningen orolig för loppet. Förra året sprang jag Dödens zon, 22 km (race report här!) och hade en fantastisk upplevelse i strålande höstsol på torra stigar. Visst var jag trött när jag gick i mål men jag hade inte behövt kämpa med tankarna och därför ville jag i år utmana mig med två varv, Dubbeldöden. Men som sagt, träningen efter Icebug Ultra hade lämnat mycket att önska. Tanken att byta distans störde mig ett tag men jag bestämde mig ändå för att prova. Ibland kan ju känslan förändras under loppet när oron inför start försvinner.

I våras när jag hörde att Gary Cantrell skulle komma till Kullamannen frågade jag tävlingsledare Per om jag fick intervjua honom. Javisst, du står först i kön, svarade Per. Och så kom fredagen 1 november, start för 100 miles och Ultra Sprint 100 km i Båstad. Jag var där och kände stämningen och det var lika fantastiskt som i fjol med musiken, alla löpare med välfyllda ryggsäckar och så klart riddaren till häst. I vimlet ser jag Gary, han går omkring i sin röda mössa och röker, myser och pratar med löpare och arrangörer. Jag är lite lätt starstrucked.

Gary Cantrell i starten av Kullamannen 100 miles.

Starten går och löparna sätter iväg efter riddaren som visar vägen. Mäktigare start har jag aldrig upplevt och det är rekordmånga löpare till start. Jag ser en hel del kända löpare passera där jag står med kameran.

Johan Steene sprang VM i 24h och startade en vecka senare i Kullamannen 100 miles.

När löparna passerat för en loop på några kilometer i Båstad och sedan sprungit förbi igen hade loppet startat på riktigt. Fjolårsvinnare Petter Ramstorp låg i ledning, det såg lätt och enkelt ut. Därefter kom resten av löparna lite utspritt för att följa kustlinjen till Ängelholm och första dropbag.

Min man och jag tog bilen ner till Mölle och checkade in på Grand Hotell Mölle som även var tävlingscentrum för loppet. Här skulle ultralöparna komma in i värmen vid varvning och här skulle föreläsare tala på lördagseftermiddagen. Hotellet ligger härligt högt upp på bergssluttningen med en vidsträckt utsikt över hamnen och havet, så vackert!

Efter lunch gav vi oss ut på en liten löptur och kände på de sista kilometrarna innan varvning och mål. Frisk, klar vind från havet och jag planterade ut lite mental styrka längs vägen. "När jag kommer här i morgon ska jag känna mig stark, nu är det nästan bara halva loppet kvar!"

En blåsig och skön tur längs havet, den sista biten innan varvning och mål.

En stund senare gick jag ner för att ptata med tävlingsledare Per och ta reda på när jag skulle träffa Gary. Visst hade jag förberett nedskrivna frågor men jag var ändå nervös. Gary Cantrell! Han är ju en legend, en av utralöpningens största! Inte bara som löpare utan ännu mer som lopparrangör. Gary är mannen bakom Barkley Marathons, världens tuffaste 100 mileslopp, och det är Gary som uppfunnit Backyard Ultra-konceptet där man springer en varvbana på 6,7 km med ny start varje timme tills bara en löpare återstår. Kanske har du sett filmen "The race that eats its young" om Barkley Marathons eller dokumentären "Where dreams go to die" om ultralöparen Gary Robbins träning och två försök till att genomföra de 5 varven? Om inte måste du se dem, jag tycker att de är väldigt fascinerande och inspirerande! Inte så att jag får för mig att själv springa ett så galet svårt lopp utan mer att jag blir lockad att hitta de lopp som är alldeles lagom svåra för mig. På gränsen till omöjliga men inte riktigt. Och det är nog så de flesta uppfattar Gary, som en stor inspiratör och läromästare.

I hotellets reception stöter jag på Per, som hänvisar mig vidare till Rune Larsson. Ja, den Rune Larsson, en av Sveriges främsta ultralöpare. Rune tar hand om Gary lite extra under helgen i Mölle, de har tidigare på dagen hejat på ultralöparna längs banan och just kommit tillbaka till sina hotellrum. Jag får nästan nypa mig i armen när jag går på de mörka mysiga gatorna tillsammans med Rune och pratar. Han berättar att hans fru Mary, som även hon är en strålande duktig ultralöpare, lärde känna Gary när de båda var yngre och tävlade tillsammans på lopp i USA. "Jag har känt Gary nästan lika länge som hon" berättar Rune. Mary har vunnit Spartathlon (24,5 mil) fem gånger och Rune tre gånger. Vilket löparpar! Framme vid deras hotell får jag hälsa på Mary och de båda visar mig vägen upp till Garys rum. Han öppnar och ler, fast han borde vara jättetrött tar han vänligt emot mig. En liten stund står alltså dessa tre fantastiska löpare framför mig och jag ber att få ta en bild. En chans som denna kommer jag aldrig att få igen.

Rune och Mary Larsson och Gary Cantrell. Magiskt!

Jag tackar dem för hjälpen och sätter mig på den enda stolen i Garys rum. Han tar av sig skorna och sätter sig skönt tillbakalutad i sängen. Vi börjar prata. Jag vill ju veta mer om människan bakom det ultrakända smeknamnet Lazarus Lake, veta mer om hans bakgrund och hur han började springa. Vi talar så klart om Barkley och om Backyardloppen som blivit så populära, speciellt i Sverige. Han berättar om sin älskade hund Big och om hur hans barn vuxit upp och trott att ultradistanser är det normala inom löpning. Och han berättar om sin vandring över USA förra sommaren. Garys läkare avrådde med tanke på hans fysiska kondition."And I realised he was right. But I was able to do one day, so I just did one day 126 times", skrattar Gary. Med handen i Atlanten i Newport, Rhode Island startade han sin vandring och efter 5100 km kunde han känna Stilla havet i Newport, Oregon. Ultrastark.

I slutet av vårt samtal säger han något som landar mjukt i min oroliga löparsjäl. "You have to get pass being afraid of failing, failure is necessery. You can´t succeed if you don´t fail." Såklart. När vi balanserar på kanten mellan det vi vet att vi kan och det vi kanske kan kommer vi ibland att falla. Det är ok. Och vi kommer att försöka igen, för att kanske klara det. Garys ord får mig att släppa oron.

Hela intervjun kan du läsa i en kommande upplaga av Magasin Spring. Tack Gary för din tid, löparglädje och inspiration!

Lördag morgon. Jag följer min man ner till hamnen för hans start på Svart bana, 12 km. Riddaren till häst och dånande musik, löparna släpps iväg. Lika mäktigt som igår. Mannen kommer glad och trött i mål, lerig och underbart geggig. Lite senare är det dags för mig. Dubbeldöden. Jag känner mig lugnare än igår och ser loppet som ett äventyr. Ett tillfälle att springa i spektakulär terräng i ett äkta Kullamannen-väder. Jag ler i starten. Löpning ska vara glädje, inte nervositet och oro.

Vi tassar iväg, de snabbaste snabba försvinner och vi långsammare tassar fram längs vattnet, upp bland husen, ut på terrängspåret. Bokträden är mörkt orangea, nästan bruna, och dimman ger skogen en särskild stämning, precis som Per vill ha det tänker jag.

Jag har sällskap av en trevlig löpare, vi hamnade bredvid varandra i början av loppet och håller samma fart hela vägen. Han är lätt att prata med och jag tycker att det är underhållande att lyssna på hans löparberättelser. Vi passerar 100 mileslöpare som kämpar i backarna, de är lätta att känna igen med sina gula nummerlappar och vi hejar på dem när vi springer om. De gör sitt sista eller näst sista varv, traskar målmedvetet och stöttar sig på stavar. Verkliga ultrahjältar!

Stigarna slingrar upp på berget, ner på stenstranden och uppför de långa branta backarna. Det går långsamt men jag dricker och tar U-gel med jämna mellanrum, varannan med och varannan utan koffein. Jag går i uppförsbackarna och springer på utför. Visst har jag en trött känsla i kroppen så som jag misstänkte innan, som om jag springer med handbromsen åtdragen, men kroppen hänger ändå med och backarna som jag slet i förra året känns inte värre nu. Steg, steg, steg och till slut är jag uppe på toppen

Det börjar regna och löpare som startat efter oss kommer ifatt. Stigarna blir allt lerigare, halare och det tar lite längre tid för att undvika att ramla. Jag kollar klockan och märker att detta första varv tar för lång tid. Jag visste att det skulle vara på håret att hinna innan repet dras och det börjar bli ont om tid. Men det känns ändå bra och jag njuter, jo fast det är lerigt och blött så har jag roligt! Det är precis det här som jag har sett fram emot och just nu upplever jag det! Gemenskapen med de andra löparna som kämpar, den vilda naturen, motorn som får kroppen att fortsätta framåt, uppåt. Detta är traillöpning!

Efter lite ny bandragning kommer vi äntligen upp till Kullens fyr och vi börjar den branta klättringen nedför de steniga klipporna. Genom fårhagarna och ut till havet, de sista stenstigarna och upp bland husen på asfalten. Målet hörs, vi springer fram mot mål och genom portalen. Först lite besvikelse för att jag inte hinner två varv utan det blir DNF på Dubbeldöden. Men sen blir jag glatt överraskad när jag får medalj för Dödens zon!

Jag är lite barnsligt förtjust i medaljer, det är ändå härligt att få dem som minne från loppen och prestationerna. Kullamannens medaljer är extra häftiga. Nu när jag stannat känner jag hur blöt jag är, hur kylan går in i kroppen och det är en lättnad att bara ha några meter in till hotellet, upp till rummet och en varm dusch.

Beträffande utrustningen var mina skor, Icebug Acceleritas helt utmärkta för det leriga och steniga underlaget. Vid löpningar på flera timmar som denna använder jag en storlek större för att få plats med tjocka tåsockar och för att fötterna ska kunna svälla. Merinoulltröja och Trailrunning Sweden-jacka på överkroppen höll mig varm så länge jag sprang och mina vanliga 2XU kompressionstights passade perfekt när det inte var kallare temperatur. Umaras sportdryck, gels och en barnmatsklämmis hann jag också få i mig under de nära fyra timmarna som jag höll på. En halvtimme längre än förra året... jaja, nästa år kommer en ny chans till succé! Tack för pepp Gary!