Oj vilket tufft lopp det blev som sista swimrun lopp för säsongen. På torsdagen åkte vi ner till Malta för att för att delta i ÖtillÖ.
Vi började med lite sightseeing och äventyr som du kan ser mer om här.

Du kan även läsa ett längre inlägg om det HÄR

Detta var vårat första riktiga world series lopp på ÖtillÖ. Innan har vi gjort sprint lopp vilka är ungefär hälften så långa och mycket lättare.

Men nu var det alltså dags för det långa riktig loppet. Loppet skulle ursprungligen vara runt 30 km löpning och 8,7 km simning men efter att tävlingsledningen sett vädret ströks en simning och en kortades ner. Något vi verkligen uppskattar i efterhand. Då jag varit lite krasslig under veckan funderade jag på om jag borde starta. Att bli riktigt allvarligt sjuk efter ett lopp är inte något kul.

Loppdag och jag kände att det nog inte är så farligt ändå. Vi Kör! Vi åt lite frukost på hotellrummet innan vi hade en taxi som plockade upp oss för att köra oss till bussen som skulle ta oss till starten. Det regnade och åskade och blixtrade. Väl vid started var det värsta över och det var bara lite dugg regn. Vi värmde upp och sedan gick started mitt i Valletta över blöta och hala gator.

Vi började super lugnt för att inte halka och väl framme vid första simmet var det kaos. Så många team som kämpade. Patrik drog första simningen och vi blev instängda gång på gång. Team som simmade över oss och tryckte ner oss. Detta var helt annorlunda än alla andra swimrun lopp vi kört.

Uppe från första simningen och vi sprang vidare längs kusten. I början var det rätt mycket asfalt och korta simningar. Vi tog det lugnt men kände oss ganska tidigt trötta i simningen.

Lite längre in på banan kom vi till ett lerland, det var kilometer efter kilometer i lera. Vi gled runt i leran och längtade till nästa simning. Det var tre stycken lite längre simningar. Vattnet var varmt och skönt och det var härliga vågor. Det var klurigt att navigera och vi var båda rätt trötta av simningen. Simma i vågor är betydligt tuffare än platt.

Vi hjälptes åt att bytas av och dra. Nu hade vi kommit till den del av banan som hade magisk natur. Malta erbjuder en hel del sega uppförsbackar och vi märkte att vår backträning gett resultat. Vi höll ett lugnt tempo men orkade hålla i mer än innan.

Vi springer förbi den simningen som är struken och är glada att vi inte behöver simma där. Vågorna piskar mot stenklipporna och det hade varit tufft att ge sig ut där.
Näst sista simningen är i en liten uppbyggt by som heter Popyeye. Det ser ut som en film.

Vi hoppar vi vattnet och börjar simmar. Patrik drar och jag ligger bakom och känner mig trygg att vi sitter ihop. Vågorna är stora! Vi kommer närmare uppgången men kommer inte fram. Det är som en tvättmaskin och vattnet bara åker runt. Ett team ligger framför oss och de har kämpat längre än oss men kommer inte upp. Jag ser kanten, simmar dit och ropar på Patrik att vi måste klättra på sidan. Vi klättrar på klippkanten på sidan för att sedan ta oss upp. Nu väntade bara den sista löpningen innan det var en kort simning in till mål. Vi är båda trötta men vet att det inte är långt kvar. När vi på långt håll ser var vi ska gå ner vid sista simningen börjar jag slappna av. Vi fixade det. Vi sprang på och kom till en funktionär som sa här ska ni ner och sen simma i mål. Jag hittade ner och tänkte oj vilka vågor men tänkte inte mer på det utan fortsatt ner. Vi var ju så nära mål. Nu i efterhand var det bra att jag inte tittade mer. Funktionären nere vid bryggan sa nu har ni er chans, hoppa. Vågorna var stora och vi kunde inte bara hoppa i utan vi var tvungna att vänta in rätt våg. Han sa även till oss att simma ut en bit innan vi skulle in mot land. Jag hoppade i och Patrik efter.

Vi simmade ut som funktionären sa. Det var tuff men hanterbart. Då hör jag Patrik ropa, vi måste simma mot land nu. Vi börjar simma mot land och ju närmre vi kommer desto större blir vågorna och vi hamnar mitt i ett vågbryt. Jag åker runt och känner ett oerhört obehag. Tittar upp och ser Patrik bredvid som tappat sina simglasögon. Jag ser nästa våg komma och får lite panik. Jag ber Patrik vara still vänta in så vågen hinner bryta. Tittar upp och ser nästa. Jag vill inte simma, jag vill inte vara med längre, jag vill bort från det.

Patrik säger att vi måste försöka ta oss in inte bara vara still. Vi simmar långsamt och kommer in mot land. Vi springer det sista metrarna in i mål och får en kram av Michael Lemmel som undrar hur det var. Det var till största delen ett super fint lopp men slutet gör att det är den obehags känslan jag kommer ihåg mest. Det var läskigt, riktigt läskigt. Många tycker vågor är kul. Absolut till viss del men när vågorna är 3-4 meter höga då är det inte kul. Men loppet var kul, swimrun är kul! Och roligast är att göra loppen ihop med Patrik <3

Läs mer om oss och loppet HÄR