Att tacka nej är tydligen inte så lätt!

Den långsamma rehaben går vidare utan att smärtan har blivit värre, vissa gånger känns det nästan normalt att springa men andra dagar så känner man att det fortfarande är en bit kvar på vägen. Just nu står en förkylning och en köksrenovering som ännu ett hinder i vägen men någonstans, långt bort kan man nog se ljuset ändå.

Förra veckan hade jag chansen att stå på startlinjen till HMdS Peru. Helt otippat, i princip gratis och med bara två veckor att planera allt. Hur kunde det bli gratis då? Jo, varje år brukar WAA söka nya ambassadörer, oftast genom ett frågeformulär med rätt roliga frågor så det är ju samtidigt lite kul att svara på. I år hamnade jag i potten som blev bjudna på startavgiften till HMdS Peru och dessutom 500 euro till flygbiljetten, för att WAA skulle få känna oss lite på pulsen och samtidigt gallra ut många som inte kunde komma till Peru.

Eftersom jag har haft strul med höften ett bra tag nu så fanns det en hel del tvivel till att åka men samtidigt, hur många gånger till får man en sån här chans? Det här är väl ändå för bra för att tacka nej till?
Bokade in ett besök hos fysioterapeuten, förklarade mitt dilemma och sen satt jag med hundögon och hoppades att hon skulle se mellan fingrarna.

Så lätt är det ju aldrig, dubbelkollade med en kiropraktor och ultraljud utan att domen ändrades. Du kan åka men väljer du att göra det så blir det garanterat ett långvarigt problem. Så, det blev inget Peru förra veckan, jag är inte bitter. Inte alls. Eller...

När loppet i Peru var i full fart och jag satt hemma i Sverige, inte alls bitter så kom också resultat i den andra lottningen av startplatser till Eiger Ultra Trail. Ett tillsynes magiskt lopp i Schweiz, i en 101-km loop runt staden Grindelwald och 6700 höjdmeter. Jag hade kammat hem en startplats. Med bara goda minnen från första gången jag var i Schweiz när jag sprang Matterhorn Ultraks så var jag taggad på att återvända.

Däremot var jag fullt medveten om hur tight det skulle bli med Lavaredo Ultra Trail bara tre veckor innan och eftersom det loppet kommer vara mitt A-lopp 2020, med mycket högre mål än jag brukar ha så var jag tvungen att fundera ett par varv till innan det kunde bestämmas något.

Till slut landade jag i att lämna min plats vidare till någon som skulle satsa helhjärtat, något jag inte skulle gjort. Jag vill satsa fullt på mitt mål under Lavaredo och om jag då hade haft ett sånt stort lopp som Eiger bara tre veckor efter så vet jag att det hade använts som ursäkt när det börjar göra ont i Italien.