Ryggen har krånglat länge, i många år till och från. En liten låsning och det är kört en tid framåt. Mest för att jag tänker "det går bra ändå" och inte går till kiropraktorn direkt. Ändå har vi pratat om det så många gånger genom åren han och jag. Men den här gången var det annorlunda.
För förr om åren har jag ju inte tränat. Det har jag nu. Med låsningar och ont i ryggen. Så där som jag gör. "Det är lugnt. Såå ont gör det ju inte. Och det gör ju inte ont hela tiden. Rörelse är ju bra". Sådär går mitt resonemang alltid när ryggen pajar. Men den här gången har jag sprungit, tränat på gymmet och tom hållit pass på gymmet trots det onda. Inte så bra.
Så när jag väl gick iväg till kiropraktorn efter 6 veckors ont var det mer än försent. Och först nu, efter 4:e gången hos kiropraktorn på mindre än tre veckor, blev det riktigt bra. Den riktigt envisa ryggmuskel som hållit emot, spjärnat för sitt liv, släppte äntligen taget och slappnade av!
Men? Jag borde ju jubla. Knyta springskor för glatta livet. Ut och köra hoppsan-steg. Men vad gör jag? Jo - tittar på 379:e avsnittet av en dålig såpa på Netflix. Äter ostbågar och tänker att ryggen kanske inte är riktigt bra ändå. Tänker "äh, jag börjar om till veckan" och låter Netflix köra igång nästa avsnitt av såpan.
Vad hände? Var tog lusten vägen? Det är 42 dagar till raceday på Gran Canaria och lusten bara dog?? Och inte nog med att lusten dog - att inse att lusten dog är nästan värre. När man fattar att man tappat den och inte ens bryr sig.
Men herregud! Jag som ville växla upp och ligga i hårdträning väljer soffan och dåliga ursäkter? Vad hände? Vad nu? Ska jag skita i loppet och bara semestra? Dricka cava vid poolen och bekymra mig över solbrännan? Jaaaa va gött! 😀
Men nej. Bara nej. För som tur är har jag självinsikt nog att förstå att den enda som kan åtgärda det här, de här känslorna, det är jag. Så jag sa till mig själv att "Nej nu räcker det. Du ska springa långt om en dryg månad. Du har längtat, våndats, tränat och slitit sen juni för det här. Det ska inte gå till spillo. Ryck upp dig, tagga till nu. KOM IGEN FÖR F-N, HITTA TILLBAKS TILL LUSTEN, TA FRAM VILJAN! Och hittar du inte varken lust eller vilja - då gör du ÄNDÅ. För det har du redan bestämt dig för! Så - varsågod och kör! Punkt slut."
Tack till mig själv för att jag kan göra så där, att det funkar att säga till mig själv på skarpen 😅 Så imorgon är det dags för löppass. För om 42 dagar ska jag göra största tävlingen I MITT LIV.
Heja mej. Nu kör jag! All-in! Transgrancanaria- here I come!
Hörs!
/Malin
