This is going to be a tough one! Så skrev banläggaren i sin beskrivning av området ett par dagar före Marmot Dark Mountains och det var nog tur att varken jag eller Kerstin inte ens anade vad som väntade, trots den beskrivningen.
De senaste 5 åren har jag varit och sprungit en hel del i Wales, England och Scotland. Kerstin har varit där långt mycket mer, inte bara på tävlingar utan även för mycket härlig upplevelselöpning. Vi vet att det kan var tufft och svårlöpt, med tunga och blöta mossar med massor av vegetation och stora snåriga ljunghedar. Det kan vara så på delar av en bana, men däremellan vara fast mark med lite stigar efter alla vandrare. När vi kommer till tävlingscentrum utanför Bala i östra delen av Snowdonia i Wales och börjar prata med de vi känner från tidigare så förstår man mer och mer att "this IS going to be a tough one". Med den starttid vi fått kommer vi ha 15 timmar och 15 minuter på oss innan målet stänger, vi har insett att det inte kommer finnas tid till några stora orienteringsmissar, mycket tid kommer behövas bara att ta sig fram.
Efter den obligatoriska utrustningskollen för att kolla att vi har med oss allt som säkerheten kräver, det innebär en rygga på knappt 5 kg var, blir det mat och sedan en timmes väntan och funderingar över provkartan. Hur kan banan tänkas gå? Hur blir det bäst vägval med tanke på terrängen? ....
Klockan blir 19.45, det är slutfunderat och dags för oss att starta. De första 1,5 km är det först lite asfalt och sedan en superlerig stig 150 höjdmeter upp mot fjället genom i övrigt förbjudna områden nere bland gårdarna. Vi tittar inte på hela banan från början, vi lär hinna se den ändå och vi är än så länge lyckligt ovetande om att detta i princip är den enda stiglöpningen på hela banan tills vi kommer tillbaka hit igen för att ta oss ned samma väg till målet.
Vädret är bra än så länge, knappt någon blåst och inget regn, det blir väldigt varmt när vi klätt oss för vad som väntar under natten. Ute på fjället ser vi lampor på långt håll lite överallt men det är inget som hjälper. Det finns 4 olika normala banor och dessutom springer de flesta "Score courses", dvs poängorientering, så folk kan vara på väg vart som helst. Det flyter på bra med orienteringen, bra vägval och närmst klockrena kontrolltagningar, bara någon liten krok på 1-2 minuter in mot någon kontroll i början. Det är stenhård fokus på kompassen och höjdmätaren som gäller, utan någon av dem skulle det vara närmast omöjligt på de öppna vidderna i mörkret där man inte ser annat än ändlös sanslöst svårlöpt terräng.
För terrängen är helt extrem, har aldrig sett liknande över så stora områden och det går inte beskriva, det finns inget att jämföra med i Sverige, måste helt enkelt upplevas. Antingen var det snårig ljung som var knähög eller högre. Den växte på mjukt svajande underlag, varvat med gigantiska mossbollar som varken gick att hoppa över eller kliva på eller så var det riktiga kärr med tätt kraftigt och snärjigt gräs som gick uppåt midjan. All den här blöta, svajande och snärjiga vegetationen var dessutom underminerad av allt vatten, så rätt som det var försvann marken under en. Jag blev på ett ställe hängande över ett tomrum på ena knäet, som tur var landade det på kanten. Det går att skriva mycket om terrängen men konsekvensen var att det nästan aldrig gick att springa, vi fick i stort sett vandra eller snarare kliva och slita oss fram i 5 mil under 15 timmar. Inte ens utför kunde man springa på p.g.a. den höga vegetationen och risken att fasta i hålrum.
Det blev många funderingar under natten, det här går ju bara inte, vi kommer inte runt i tid, det kändes som att vi satt fast många gånger. Det positiva blev istället orienteringen den fortsatte att flyta närmast perfekt med ofta klockrena kontrolltagningar. Något vägval var kanske inte helt optimal men oftast var det inte mycket att välja på, bara mer eller mindre rakt på och så kort som möjligt. När vi efter drygt 7 timmar korsade en väg och då passerade den enda rimliga "nödutgången" vågade jag titta på vad vi hade kvar. Ville inte kliva av, men om det var mycket längre kvar än vi redan gjort skulle det kännas lönlöst. Men banan som var kvar såg ut att vara klart mindre än hälften och vi hade 8 timmar på oss, dessutom med lite kortare sträckor som gjorde orienteringen roligare. Det är lugnt, det här klarar vi även i detta tempo, det gäller att ha positiva tankar :)
Problemet var bara att denna andra halva hade delvis snäppet ännu värre terräng när vi passerade i utkanten av det område som banläggaren varnade för med texten "Here be dragons" tryckt på kartan. Här var budskapet att där vill ni inte ta er in. Under den tidiga natten kom det en del regnskurar och blåsten ökade mot stormstyrka i byarna, närmare gryningen övergick detta i ett ihållande piskade regn. Hela omgivningen var bara vatten och snår, nu var det skönt att vi hade de kläder som varit för varma de första timmarna.
Med 6-7 km kvar på banan kom gryningen och det ljusnade snabbt, vi hade nästan 3 timmar på oss och det vara "bara" 4 korta sträckor kvar plus backen ned till mål, det kändes helt lugnt. Men... här fanns det inget som heter bara, det blev en ändlös kamp mot mera ljung och sedan upp på en brant slutting där man både fastnade i ljungen och halkade ned. Isyxan skulle varit med och gjort nytta här. När vi sedan kom fram mot sista kontrollen, hjärnorna var trötta och kartan förvirrande sprang vi fel väg genom flera grindar och fick vända om för att inte komma för långt in i förbjudet område och kanske bli diskade....och hela tiden gick klockan. Till sist var vi framme vid sista kontrollen med backen kvar ned till mål, det skulle gå, vi hade marginal, men den blev inte stor. Efter 15 timmar och 6 minuter var vi i mål, med bara 9 minuter kvar till stopptiden. SÅ SKÖNT, efter denna långa kamp mot terrängen hade det varit jäkligt jobbigt att hamna på fel sida om stopptiden.
Det blev ingen snöstorm denna gång, men väl regnstorm. Utmaningarna blev ändå så mycket värre denna gång p.g.a. terrängen. Vi kan också konstatera att Engelsmännen har lite mer vana och löpteknik för att ta sig fram i den här typen av terräng, vi blev mycket förvånade när alla utom 1 lag fullföljt i elitklassen, jämfört med bara ca 30% de gånger vi varit med förut i snöstorm. Kanske att vi Svenskar har mer vana vid riktig vinter...än så länge i varje fall.
Vi är i varje fall riktigt nöjda med hur vi genomförde orienteringen, att vi sedan mest fick gå och slita oss fram är inte så mycket vi kunde göra åt i den terrängen. Som Kerstin sa efteråt, ibland är självförtroendet bättre än förmågan (klart jag klarar elitklassen, det har jag ju gjort förr...). Ja vi klarade elitklassen trots allt, om än med liten marginal och helt klart har comfort zone när det gäller löpning utvidgats betydligt efter denna natt. Det finns alltid sätt att utmana sina gränser.
