Jag har förmånen att vara faster, gudmor, ingift moster och ledare inom barnträning. Jag har träffat barn i olika träningssammanhang och sett hur de tar sig an något jag visar eller instruerar. En stor skillnad som slagit mig när jag coachat vuxna är att vuxna ofta har gett upp innan de testar. Det har jag än så länge inte mött hos barnen jag tränat/rört mig med.
När S var liten och precis höll på att lära sig krypa satt hon på rumpan på golvet och försökte komma över i krypposition. Om och om och om igen. Jag kröp bredvid på golvet och försökte inspirera. Hon försökte, ramlade ihop, försökte igen, tog sig upp, ramlade ihop, försökte igen. Hon blev skitsur när vi försökte distrahera henne med en leksak för hon skulle bara krypa.
När W och jag sprang hinderbana sprang jag första varvet och visade de olika hinderna. Utan tvekan testar han, försöker, ber om hjälp där han inte känner sig helt säker och tar sig igenom. Sedan sprang han 2 varv, 3 varv, 4 varv och bara körde på.
När G hade tröttnat på att springa framlänges på barngympan visade jag hur han kunde gå balansgång baklänges. Han tittade på mig, tittade frågande på sin pappa som nickade uppmuntrande och sedan klev han upp på brädorna och testade på att gå baklänges. Han trillade ner mellan brädorna för att direkt kliva upp igen och försöka igen.
När F på barnträningen med stora ögon såg hur jag tog sats, sprang och hoppade uppför plinten, tvekade han inte länge innan han gav det ett försök. Och ett försök till och ett till och ett till tills han tog sig upp.
Pippi Långstrump säger vid ett tillfälle "Det har jag aldrig prövat förut, så det klarar jag säkert". Vad säger du till dig själv när du står inför något du inte kan? Hur många försök gjorde du? Hur mycket gav du dig chansen att träna, öva och lära dig? Hade du bestämt dig redan innan att du inte kunde? Eller testade du en gång och sa "nej, det här kunde jag inte, det här var inget för mig."
Jag tror absolut att ett av exemplen ovan (krypandet) ligger inbyggt i våra gener, men att försöka på hinderbana? Inte lika mycket gener. Snarare handlar det om en tro på sig själv, det finns ingen värdering hos sig självt att barnet är dåligt, utan mer att det inte kan. Då är det ju bara att försöka igen!
Så är i början av våren när det kanske börjar spritta lite i löpsuget och du tänker "i år är året jag ska börja springa". Hur många chanser ger du dig själv? Hur många olika sätt testar du på? Vilka ord använder du till dig själv under passet? Ge det en rimlig chans! Är du helt nybörjare på träning, börja med promenader. Har du tränat regelbundet under vintern så börja med lugn löpning, alltså på riktigt luuuuugn löpning. Ge dig en månad med regelbundenhet (promenader/lugn löpning), därefter utvärdera. Döm inte, utan utvärdera! Vad gick bra, vad gick mindre bra? Hur känns det, hur går det, tar du dig mot ditt mål? Om inte, vad kan du göra annorlunda? Om ja, hur fortsätter du?
Ge dig själv chansen och möjligheten, på riktigt.
