Det är så mycket som inte är som vanligt just nu med tanke på läget i världen. Det oroar och har kastat mig (och många andra) ur vissa vardagliga rutiner. Som den där att kliva upp och ta sig till jobbet.

Well, jag kliver visserligen fortfarande upp och jag tar mig till jobbet. Promenaden från sovrummet till köket är dock försumbar så det där med rörelse och vardagsmotion till och från jobbet har helt fallit bort.

Hade väl någon sorts naiv vision om att jag skulle vara än mer aktiv nu när jag sparar massor av transporttid. Sanningen är att jag nog aldrig varit så vardagspassiv som jag har varit de senaste veckorna.

Jag har jobbat mer och rört på mig mindre vilket inte är en lyckad kombination när man har ett mentalt och koncentrationskrävande arbete. För mig är fysisk aktivitet ett sätt att låta hjärnan slappna av och återhämta sig.

Här kan man ju tänka sig att min vanliga träning skulle ha kunnat segla upp som en livboj på ett stormande hav. Men i ärlighetens namn så har jag vacklat där också. Omställningen till hemarbete i kombination med den underliggande oro som ständigt påminner om att allt inte är som vanligt har tagit ut sin rätt. Jag har inte orkat hålla emot och har hamnat i en sorts obalans i livet. Vilket kanske inte är så konstigt.

Något jag brukar tänka är att man borde vara extra snäll mot sig själv när man inte är i balans. Tyvärr är jag nog rätt dålig på att leva upp till det men i helgen stannade jag upp mer än en gång under mitt långpass för att bara vara. För att ta in stillheten och tystnaden i skogen och bara låta livet vara där och då för att en liten stund. En liten stund av stilla ro i en skog där våren är på ingång och livet fortsätter precis som vanligt.