Jag har varit något av en periodare när det gäller var jag springer och hur jag väljer att springa. Under åren har jag haft perioder där jag sprungit mycket intervaller och där jag satsat på backlöpning. Har dessutom gått från att vara en inbiten asfaltslöpare med marathon som mål till att allt mer springa i skogen och satsa på än längre distanser. Jag har kört det jag har känt för och det som har passat mig just för stunden.
Nu funkar det inte riktigt att fortsätta go with the flow och göra som jag vill när jag har en coach som skriver program åt mig. Det blir lite mer på riktigt. Någon att avrapportera till. Det är mer allvar. Nästintill blodigt allvar. (Fast på låtsas.)
Coachen skriver inte alltid program med pass som jag själv skulle ha valt. Märkligt nog. Den senare tiden har t ex fartlekspass dykt upp som någon form av dödspass. Jag gillar inte fartlek. Det finns inget som liknar lättsam lek över dessa pass utan är snarare något jag förknippar med en stor dos ångest. Ångest innan, ångest under tiden (och stor lättnad efter).
För ett gäng veckor sedan fick jag sällskap på fartlekspasset av Patrik och vi värmde upp längs en snäll grusväg innan vi hittade en hyfsat flack raksträcka för våra dödsintervaller där vi valde att köra fram och tillbaka. 14 st intervaller á 70/20 sekunder och Patrik stack som ett spjut på den första.
Jag försökte intala mig själv att springa kontrollerat och fort. Det gick helt ok men jag insåg snabbt att 14 intervaller är sjukt många intervaller att hålla uppe tempo och teknik. Någonstans efter fyra trodde jag att jag skulle dö men på något magiskt sätt fortsatte benen tugga på när klockan pep för nästa start.
På 20 sekunder hinner man inte tänka särskilt mycket mer än att det snart är dags igen och sedan är man iväg. När det var som motigast började jag fokusera på armpendlingen. Ett ganska bra knep för att få hjärnan att tänka på annat än att det är jobbigt. Det är också ett knep för att få benen att fortsätta hålla en hög frekvens även om de egentligen vill slå av på takten. Benen tvingas helt enkelt att följa takten på armpendlingen.
Det gäller att hitta sina egna metoder och sätt för att överlista och/eller övertyga kroppen att den klarar mer än vad hjärnan vill få en att tro. Det handlar om att bita ihop, överleva och bara göra och alla sätt är bra.
