Jag vet, jag borde ha skrivit om Barkleyträning, inställda lopp, backyards på Torneträsk och vinterturer i Padjelanta. Men så blev det inte, orden fanns inte riktigt där och inte lusten heller. Jag är i ett stadie då jag får tvinga mig att skriva men från och med nu ska jag försöka se det mer som att springa: varje dag är inte rolig eller inspirerande, en del pass blir bara mellanmjölk eller än värre - sur grädde, men i det långa loppet så ger det så mycket mer än det tar. I det långa loppet är det tragglandet och alla dessa dagar då det inte känns som man kommer någonstans, förutom möjligen bakåt, som på riktigt tar en framåt.
Det här året har ju knappast blivit som planerat för någon av oss. Jag lever dock ganska mycket efter devisen "det blir aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå". Och oftast så blir det faktiskt det. Jag vill inte gå så långt som att jag sätter min tilltro till ödet då jag av naturen är väldigt misstänksam, men på det stora hela så brukar ju det mesta ändå reda upp sig på något sätt. I skrivandets stund skulle jag ha laddat för ett 100-mileslopp på Lofoten (tusan att det inte blev av!), men istället sitter jag och har smått panik över helgens debut på 24h bana i Tärnsjö. Man kan ju fråga sig varför i hela världen ett tvättäkta trailtroll vill praktisera som hamster och tro mig - det undrar jag med. Men jag har börjat inse att det som driver mig mest vad det gäller ultra är nyfikenheten på det okända, i vilken form det än må komma. Att få springa i ett nytt land, nya berg, nya distanser men också göra sådant som jag slår ifrån mig och säger "nej, det är inte min grej." När jag sprang min första Backyard så var det av den anledningen, jag ville se om jag kunde ha tråkigt över tid. Om jag klarade av att kämpa mot ett mål som jag inte visste vad det var. Efter tre backyards så kan jag verkligen slå fast "nej, backyards är verkligen inte min grej". Men oj vad jag lär mig! Inte bara att springa samma loop timme efter timme, men att lösa problemen som kommer. För lyxen med backyard är att du har tid, du kan prova dig fram. Och jag tycker att jag har utvecklats som backyardlöpare, men framför allt att jag har utvecklats som löpare. Jag vet att jag kan springa en viss distans, jag vet att jag klarar av att mala på även på platten, jag börjar även lära mig det här med energi och hur jag fungerar över tid. Men framför allt vet jag att jag har oändligt mycket mer kvar att lära mig. Att springa 24 h på en 360 m bana ska bli intressant eftersom jag aldrig gjort det tidigare och vill se hur långt jag kan ta mig, men framför allt är jag nyfiken på vad som händer i huvudet. När kommer jag bli trött? När kommer jag tänka "vad i helvete är det jag håller på med?" Vilka kommer mina största utmaningar att bli? Kommer höften hålla för den typen av löpning? Förutom backyards så har jag bara gjort ett enda lopp som varat över 24 h tidigare, TDS. Med sina 9100 hm så är det väldigt annorlunda. För ett år sedan hade jag ALDRIG sprungit i 24 h. Så vad förväntar jag mig av mig själv? 1) Att jag håller humöret uppe. Det är ingen som med våld placerat mig i Tärnsjö 2) Att jag håller mig till min plan vad det gäller energi och tempo. Enda anledningen till att jag får släppa den är om jag måste springa långsammare efter ett tag för att jag inte orkar, dvs det ska inte gå snabbare 3) Att jag håller mig kvar på banan oavsett vad som händer. Gåendes om så krävs. Sen har jag såklart en vision på ungefär vilket resultat jag vill landa på men sånt föredrar jag att hålla lite mer för mig själv, och detta beror också en hel del på väder och dagsform. Så vill får se, i slutändan är jag ju trots allt ett trailtroll.
