Snö upp till låren på vissa ställen, nakna stigar på andra. Vinter och sommarfjäll i ett. Nåja, inte sommar. Vår. De blöta fötternas tid. Men det går fort nu och sinnena registrerar naturen som vaknar till liv. Doften av mossa, ljung och fjällbjörk. Ljudet av jokkar och smältvatten blandad med fjällabbens skrik. Känslan av ris som river bara ben och solen som stundvis värmer. Jag registrerar allt och det lämnar mig hudlös, värnlös och hjälplöst förälskad. Och med ens förstår jag varför jag inte känner mig hemma i löparvärlden, varför jag inte känner mig som en löpare. Jag älskar inte att springa, känna lungorna skrika efter luft eller benen bara mala på. Stundvis tycker jag om det för det ger mig ett slags lugn, men stundvis gillar jag det inte alls. Men att att vara på fjället - springandes, gåendes, skidandes: det älskar jag villkorslöst. För att det tar bort det fula, det gråa, det dåliga. Gör det mig bättre? Det gör mig hel. Fri. Att rinna nedför stenarna, som vatten. Stanna, vända ansiktet mot vinden och låta ögonen tåras. Att vilja längre bort, ut. Lockelsen. Känslan av att förvandlas till ett djur, eller till ett fjällprinsessa. Och Scout är min varg. Som två barn leker vi medan tiden står stilla och tankarna tystnar. Om det är galenskap? Kanske. Eller är det precis detta som håller vansinnet borta.