Prestationsångest
Förrförra helgen vart den äntligen av, min tävlingspremiär. Jag har ju varit anmäld till ett gäng tävlingar tidigare men antingen fått förhinder eller fegat ur i sista stund. Har kämpat lite med prestationsångest och inte tyckt det varit kul då jag alltid känt mig för långsam för att vara stolt över min prestation.
Men nu har jag äntligen lyckats vända dessa tankar. Dels har jag lyckats vända tankarna till att bara jämföra mig med mig själv, och dels så tror jag det beror på att jag själv känner att jag blivit så mycket bättre. Jag är rätt nöjd efter varje pass och känner att jag presterar bra med tanke på min bakgrund och förutsättningar.
Havstrailen
Så på söndagsmorgonen bar det iväg ner till Essvik utanför Sundsvall, tillsammans med Anna (och Anders som var chaufför) för att springa 8 km trail. Innan loppet hade jag satt upp en måltid som jag tänkte jobba mot och ha som morot, men när jag fick höra vad andra duktiga och snabba löpare sprang på, insåg jag rätt snabbt att den inte var realistisk. Lite självinsikt har man ju ändå.
Mitt nästa mål var att helt enkelt springa så fort jag kunde utan att gå upp i maxpuls. Simple as that. Vi kom igång strax efter kl 9 och jag fick ganska snart släppa Annas rygg, vid det här laget vet jag med mig att jag vinner på att inte gå ut för hårt utan hellre hålla igen lite till en början.
Hade fått info om att första 4 km skulle vara nerför och lätt, dock rätt halt. Jovisst, nerför var det ju verkligen men för en som är ovan att springa rätt teknisk trail så vill jag inte påstå att det var lätt. Jag höll på att storkna redan vid 3 km 😆
Men jag kämpade på och hade det ganska mysigt alldeles ensam ute i Essviks skogar. Efter ungefär 5.5 km så vart det lite lättare löpning igen och jag överraskade mig själv med att hålla riktigt bra fart för att vara jag. Vid denna tidpunkt var mina ben redigt mör så det hade jag inte väntat mig.
Önskar verkligen jag hade en fin bild att dela med mig av här, men pga platsbrist fick mobilen stanna vid starten. Utsikten var dock magisk när man kom ner mot havet ❤️
Sopslut
Hur som, vid 7km började klättringen upp mot mål. Och dämn, mina lår var döda. Slut. Kaputt. Första tanken var att sätta mig ner och ge upp men så fick jag upp en inre bild från Instagram på vad jag vill minnas var Emelie Forsberg som pressade sig upp för en backe med hjälp av händerna på knäna. Så på det viset tog jag mig uppför backen, som en liten snigel. När jag hade 400 meter kvar längtade jag hett efter en publik som skulle hejja på och ge lite energi in i mål. Men pga covid-19 så var det ju såklart helt tomt.
Vid 200 meter kvar så lyckades jag hitta lite tryck i benen för att kunna springa in i målet. Där stod Anna och hejade glatt på.
Jag inser att det låter som att jag bestigit Kebnekaise eller liknande. Men icke, jag avverkade bara ca 300 höjdmeter. Det kan vara nog så jobbigt när man inte är van att springa så tekniskt.
Bra jobbat Sundsvall OK.
Ett plus i kanten till arrangören som fixat så fint trots dessa förutsättningar. Banan var galet bra uppmärkt och tydligt med info trots noll funktionärer.
Kan hända jag fick lite blodad tand på det här med tävling ändå. Ska nog ge det något försök till innan jag utvärderar vad jag tycker om tävlandet 😁
Efter detta bar det av raka vägen hem för lunch och vila. Kl 15 hade vi nämligen tempoträning 10km på cykel med draghundsklubben. Så man kan ju säga det som att jag körde 2 tävlingar samma dag. Gissa vem som sov gott sedan 😆
Det var allt för mig denna gång. Nu laddar jag för semester och kanske någon fin upplevelselöpning att dela med mig av framöver.
Må fint alla fina 🌸
