Då årets planerade lopp blivit inställda ett efter ett så fick jag tips om ett litet Barkleyinspirerat 100-mileslopp i skogarna utanför Arvika, nämligen The Hills 100 miles arrangerat av Remy Brändefalk. Då jag aldrig varit i Arvika, gillar halvknasiga utmaningar och tyckte detta verkade lite spännande så bestämde jag mig för att ansöka om en plats och hux flux så stod jag på startlistan. Loppets upplägg ändras för varje år så jag hade egentligen inte den minsta aning om vad som väntade, ja förutom möjligen ungefär 16 mil, brötig terräng och många höjdmeter. 

Med några dagar kvar till start släpptes banan, som den här gången skulle bestå av 10 varv bestående av en trailslinga (Sotarblixtleden) samt 4 vändor i Rackstadbacken (som också utgjorde start- och målområde). Totalt innebar det att ca 170 km och 7500 hm skulle avverkas inom maxtiden 32 h. Sett till att det tog mig dryga 24 h att ta mig 145 km och 9100 hm ifjol på TDS, ett lopp jag verkligen gått all in för, så lät detta som en ganska tuff uppgift, speciellt med tanke på att SMHI siade om dryga 30 grader i skuggan under lördagen. Tuff, men långt ifrån omöjlig. 

Arvika är ju ganska långt ifrån Abisko så redan onsdag em tog jag nattåget nedåt och hämtades i Hudiksvall av min mamma på torsdag morgon. Tillsammans med henne samt min låtsaspappa Thomas åkte vi sedan vidare mot Arvika på fredagen. Jag för att springa, de för en hotellweekend med kall öl. Just då kändes det som att de hade dragit vinstlotten, men det var lite sent att ändra sig nu. Jag var tidigt på plats och möttes av Remy och hemmalöparen Morgan Sundin. Under eftermiddagen och kvällen rullade övriga deltagare in och när alla tält var uppslagna så bjöds vi på pizzamiddag och en kort genomgång inför morgondagen. Trots att vi bara var elva deltagare så kändes det att det var tävling på gång och jag tror att vi alla var mer eller mindre nervösa och en smula oroliga inför den utmaning som väntade. Startfältet bestod av en del gamla bekantskaper: Jonas Brännmyr som sprang bra på Swedish Alpine Ultra ifjol och som jag visste inte skulle vika ner sig i första taget, Joar Palm - tvåa på Tärnsjö 24h för dryga månaden sedan (där jag för övrigt bröt) och Mattias Köhler, även han Swedish alpine-löpare. Sen var det Leonora Johnson (som jag visste sprungit bra på flera backyards och vunnit damklassen i the Hills 50 miles ifjol) samt hennes föräldrar Thom och Regina, Arvikalöparen Morgan Sundin (som sprungit alla upplagor av the Hills förutom en), Anders Widmark (tvåfaldig UTMB-finisher och enda finisher på the Hills 50 miles 2017), Rickard Ahlberg (som bland annat försökt sig på Tor des Géants) och Olaf Szukalowicz (ursprungligen från polen, nu boende i Älhmhult och arrangör av ultraloppet Mossarun). Ett bra gäng med flera potentiella vinnare och finishers. 

Efter mat, lite småprat och och preppande av utrustning så var det dags att försöka få lite sömn. Starten skulle gå någon gång efter klockan 00 natten till lördagen och vi skulle väckas av Remy en timme innan, dvs lite Barkleystuk. Jag hade inte räknat med att kunna somna men måste ändå ha knoppat in, för kl 01.30 vaknade jag av det jag trodde var startsignalen. Gick upp och gick på toa men då jag inte såg till vare sig Remy eller någon annan löpare insåg jag att det förmodligen var en fågel jag hört. Kl 03 hördes den riktiga signalen och den här gången var det inte bara jag som vaknade. Efter frukost och justeringar av det sista så blev vi äntligen ivägsläppta. Temperaturen började redan stiga och min förhoppning om att SMHIs skräckprognos skulle vara helt fel grusades. Första varvet sprang vi alla tillsammans ledda av Morgan, den enda av oss deltagare som sprungit banan innan och som var den ende som fått reda på vart de fyra böcker vars sidor vi skulle samla under varv ett fanns. Det var skönt att slippa stressa och ta sig tid att prata med de andra deltagarna och det var min absolut mest avslappnade start någonsin i loppsammanhang. Då löpningen gått riktigt riktigt tungt ett tag så var min enda ambition innan loppet "bara" att inte bryta (förutsatt att jag inte tvingades pga någon skada eller inte hann klart tidsmässigt) så jag hade inget emot att ta det lugnt. Väl i slalombacken började vi ändå att spridas ut och jag var först ut på det andra varvet. Både andra och tredje varvet flöt på bra trots att det började bli riktigt varmt, men varv fyra fick jag en dipp. Inte helt oväntat då jag brukar tycka att den här delen av ett lopp är segt och jag sa till mig själv att det var ok att sänka tempot eftersom jag hade god marginal till 32 h. Men temposänkningen till trots så var även femte varvet riktigt tungt, mycket för att jag inte fick in luft ordentligt och blev oproportionerligt andfådd. Har haft det ett tag på träning också, väldigt irriterande! 

Så jag beslöt mig för att beta av backarna och sen unna mig ett något längre energi- och vätskestopp. På väg in mot varvningen fick jag syn på mammas bil och blev nästan barnsligt glad så jag inte räknat med att de skulle dyka upp. De väntade medan jag gjorde mina fyra vändor upp och ner och hjälpte sedan till att fylla upp flaskorna med sportdryck och hydrate medan jag slevade in potatismos med lingonsylt samt en riktigt kall coca cola. Stoppade även i ett par ipren och ett par salttabletter (det sistnämnda tog jag i varje varvning) och gav mig till sist av igen. Halvvägs nedräkning. 

Det sjätte varvet började så som alla andra med ett bad i Racken, en sjö vi passerade både på väg ut och in från Sotarblixtleden. Själv slet jag helt sonika bara av mig ryggsäcken och kastade mig i med skor och kläder. De minuter jag kan ha tappat på detta tror jag definitivt jag tjänade in. Nackdelen var att varje bad medförde mer och mer sand i skorna. Sand som inte är jättetrevligt att ha i skorna när man springer uppför och nerför. Men förutom att fötterna började bli ganska medtagna så kändes varv sex riktigt bra, troligen på grund av att iprenen hjälpte lite mot mina stappliga ben. Förhoppningen var att den bra känslan skulle hålla i sig även under sjunde varvet men icke. Både ben och fötter började kännas rätt trashade och jag kände mig som en sprattelgumma. Och med ens kunde jag inte låta bli att skratta åt mitt snubblande och flaxande - löpning jo jag tackar…

Inför varv åtta började jag för första gången sia om sluttid och placering. Två löpare hade brutit: Leonora som fått problem med en gammal skada redan under första varvet samt Joar som haft en riktigt tuff dag i spåret. Anders, Jonas och Olaf hade legat närmast bakom mig och jag hade befarat att någon av dem skulle komma ikapp medan jag slackade, men det verkade som att de flesta haft det tungt sista timmarna. Räknade ut att första platsen borde vara min så länge jag höll mig på benen, fick akut vätskebrist, vrickade foten eller sprang vilse… Om inte om… Den rätt tekniska banan tillät inte bristande koncentration och stundvis förbannade jag att jag aldrig kunde lyfta blicken och släppa ut steget. Tidsmässigt låg jag ok till för att ta mig under 24 h så jag satte det som motivationsmål för att inte tappa alltför mycket. Försökte låtsas som att jag just bara börjat springa och bara skulle ta en liten jogg på några mil i skogen, men kroppen lät sig inte luras. Ett varv i taget. Struntade i mitt bad och blev genast överhettad trots att det blivit betydligt svalare, förmodligen för att termostaten redan tvingats jobba ganska hårt. Bestämde mig därför för att hålla rutinerna loppet ut. 

Vid det här laget hade det blivit kväll och skogen börjat vakna till liv igen. På grund av icke fungerande hörlurar så fick jag lyssna till fågelkvitter istället för eurodisco och översköljdes av en blandning av tacksamhet och ödmjukhet. Över det jag fått uppleva genom löpningen, över naturen och för kroppen som nästan alltid tar mig framåt. Längtan efter mållinjen försvann och jag hittade någon form av lugn i att jag var exakt där jag ville vara och gjorde exakt det jag ville göra: lufsa i skogen på trötta ben, driven mer av hjärta än av hjärna, med inget annat mål än att fortsätta framåt oavsett hastighet. 

Men nionde varvet började jag få nog och tycka aningens synd om mig själv. Jag visste att de andra deltagarna förmodligen också led vid det här laget och att jag förmodligen hade det vare sig mer eller mindre jobbigt än dem. Det började bli ganska ordentligt mörkt i skogen och jag förbannade valet av den mindre pannlampan framför den större, då jagandet av den lilla ljusfläcken som dansade över rötterna gjorde mig ganska snurrig. Min ambition var att så smått börja öka takten men det var tvärstopp och jag försökte intala mig att det var bra för återhämtningen att inte förta sig i onödan. Sanningen var nog snarare att jag var lat. Såg dock till att göra det som krävdes för att hålla kvar hoppet om 24 h. Plötsligt snavade jag nästan över något som låg på stigen: ett rådjurskid utan huvud. I förvåningen kom jag mig inte för att göra någonting annat än att fortsätta springa och varvet efter var det borta. 

Jag gick ut på sista varvet med 2 h och 45 min kvar och kunde på så sätt känna mig ganska säker på att hinna in under 24 h. Dock var det som om jag plötsligt checkat ut, varje löpsteg satt långt inne och var stundvis snudd på oöverstigligt. Kanske hade det varit annorlunda om jag jagade eller var jagad men just där och då kändes det inte som att några minuter hit eller dit var så himla viktigt. Unnade mig en kort dryckespaus innan det var dags för sista backarna och försökte samla ihop mig, peppad av Leonora, Jonas och Remy. Det gick låååångsamt uppför men till sist kunde jag äntligen bocka av mitt tionde varv och jogga in i mål. Känslan var mest trötthet, ont i fötterna och en smula lättnad över att klockan stannade på dryga 23 h och 52 minuter. Godkänt. Efter Jonas gjort en segerintervju svabbade jag av mig i handfatet på toaletten och konstaterade att hela jag bestod av knottbett, skavsår och blåmärken. Försöket att få nån timmes sömn i tältet var lönlöst då benen gjorde för ont och jag ålade runt som en mask. Älska ultra. Lagom till Anders kom in från sitt nionde varv var jag uppe igen. Det hade börjat regna och åska och Anders såg sådär lagom road ut men till sist gav han sig ut igen, täckt av en svart sopsäck. Thom och Regina (som just sett en björnhona med unge på toppen av backen) närmade sig finishen på 100 km men passade på att vila ut regnet i sin husbil. Själv tog jag några ipren till, kröp tillbaka in i tältet och somnade.

Med några dagars distans kan jag egentligen inte så mycket annat än att vara nöjd. Det var långt ifrån ett perfekt lopp och jag maskade lite onödigt mycket, men samtidigt så kanske det var det som räddade mig i värmen. Och rent krasst så gjorde jag det skulle, dvs tog mig runt, vann och till sist på en tid under 24 h. Kanske är det good enough? En liten del av mig är faktiskt en smula stolt bara över det faktum att jag fixat att springa 170 km och 7500 hm i en temperatur som länge låg över 30 grader, jag som i vanliga fall har problem med att bara finnas till när det är så varmt. Det inger också lite hopp inför framtiden då ett av mina absoluta drömlopp just nu går i värme, nämligen Dårarnas Diagonal på Reunion Island. Nåja, jag ska inte dra ut på den här rapporten alltför mycket men innan jag avslutar vill jag passa på att rikta ett tack till Hoka och Erik Desmueles som ser till att jag alltid har fräscha speedgoats att springa i (min absoluta favoritsko för att springa långt i terrängen), Umara och Simon Gustavsson som hjälper mig med både energi och tips inför lopp (hade inte klarat mig utan hydrate och salttabletter den här gången), till mamma och Thomas som skjutsade mig till Arvika t o r, till Roger som tagit hand om både Scout och vårt företag medan jag varit borta och allra mest till Remy, mina medlöpare och deras fantastiska supportrar som ALLTID var beredda att hjälpa till med vad som än behövdes. Tack!!!

Lite bilder från loppet. De bilder som det står Fotoladan på är tagna av Remy Brändefalk.