Jag och familjen är på semester på Västkusten. Jag vill påstå att man erfarenhet av Västkusten är att betrakta som måttlig. Ibland vill jag göra gällande att jag aldrig har varit på Västkusten men det är ju inte riktigt sant. Så nu har jag landat i måttlig erfarenhet. Det känns bra.
Oavsett vart jag reser så har jag löpningsradarn påkopplad. Ibland är det grymt och jag hittar nya ställen att uppleva. Andra gånger är det bara jobbigt då jag fylls av en löparlängtan som jag kanske inte har möjlighet att uppfylla. När man reser med barn kan det t ex ibland vara utmanande att komma ifrån och då får man landa i att det är härligt att få längta lite.
Nu har barnen blivit så pass stora (9 resp 13 år) att de klarar sig själva medan jag drar ut och springer. De vill till och med slippa mig en stund nuförtiden. Livet som förälder.
Den här semestern har jag fått uppleva två intervallpass ett stenkast från havet. Det är inte fy skam och jag skulle gärna köra upplevelselöpning här i krokarna. Det får jag dock spara till ett senare tillfälle för imorgon bär det av hemåt igen.
Just det, försökte mig även på ett havssim med extra adrenalinpåslag pga eventuella maneter, ett par vattenskotrar och ett plötsligt åskoväder. Livet som swimrunner.