Det lyser tomt på lopphimlen detta år av förklarliga skäl. Förra året tävlade jag i många swimrunlopp, fler än jag någonsin tidigare gjort. Det i sig var en ny upplevelse och även om det var roligt att köra lopp så var det svårt att få flyt i träningen. Det blev bara korta cykler av att förbereda sig för tävling för att sedan återhämta sig efter tävling. Start, stopp. Start, stopp.
Vi började swimrunsäsongen 2019 redan i april med ÖtillÖ Hvar för att följa upp med ÖtillÖ Utö i maj, Borås swimrun i juni, ÖtillÖ Engadin i juli och Juniskär swimrun i augusti. Det hela toppades med ÖtillÖ World Championship i september och avslutades med ÖtillÖ Cannes i oktober.
Sju månader, sju långa swimrunlopp. Hann dessutom klämma in stafetten Ragnar Lake Mälaren samt Idre fjällmara 28 km under denna period.
Om 2019 var ett extremår åt ena hållet så har 2020 varit lika extremt åt motsatt håll. Inte en tävling så långt ögat når (av skäl som vi alla är medvetna om). Fördelen med det är att jag har lyckats få ett bättre flyt i träningen och att denna har kunna periodiserats på ett bättre sätt. Har kunnat jobba mig igenom perioder med både volym- och fartfokus.
Det här med fart är ju något som är en svaghet för mig. Jag vet inte min egen kapacitet och viker mig hellre i förtid istället för att trycka på. En styrka är att jag är uthållig och kan harva på länge. Coachen sa vid något tillfälle att han skulle kunna ringa mitt i natten och be mig springa 10 mil utan att det skulle vara några problem. Något helt annat om han skulle be mig springa fort. Då skulle jag låsa mig.
Sedan kan man såklart fråga sig om man måste vara snabb. Nja, det måste man ju inte. Men är man både snabb och uthållig så hinner man uppleva mer.
Det här året har med andra ord hittills varit en dröm ur träningsperspektiv (förutsatt att man inte behöver tävlingar för att hålla motivationen uppe).
Hur har ditt träningsår 2020 sett ut om du jämför med 2019?