Egentligen vill jag ligga kvar i sängen, och jag gör det. Länge. Så pass länge att jag börjar tro att jag faktiskt inte kommer att kliva upp. Men så är löparryggan packad. Hux flux. För långpass över fjället, dryga 70 km. Vindjacka, primaloftjacka, långa tights, regnbyxor, extra underställströja, två buffar, liners och skoterhandskar. Godis, gels och sportdryck. Pannlampa. När jag går ut i shorts och t-shirt utan att frysa så känns allt detta en smula overkill, men det är samtidigt bara vikt och jag bär hellre för mycket än för lite.
Roger kör mig till Katterjokk och världen är slående vacker. Färgerna så klara att om jag inte visste bättre så hade jag trott att de fått en rejäl dos av instagramfilter. Ändå är jag inte helt övertygad om att jag verkligen vill springa och för ett ögonblick önskar jag att jag vore mer konstnärligt lagd och skulle tillbringa dagen vid kanten av Torneträsk och måla istället. Men klockan två på eftermiddagen ger mig iväg. Benen sega, en fot som är lite av ett bihang efter att jag vrickat till den häromdagen. Men de första stegen är alltid värst, första kilometrarna alltid längst. Jag vet det då jag sällan är sugen innan, sällan pigg. Och jag har inte bråttom. När man tränar för backyard behöver man inte ha bråttom, bara göra, fullfölja.
Det är förvånande grönt vid Katterjaure. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det fortfarande är sommar, men de få vandrare jag möter är dock inte sommarklädda och värmen försvinner när jag ger mig upp i det karga. Som vanligt överraskas jag av vilken fantastisk trail vi ändå har in Sverige. Som jag har på hemmaplan. Inser också att det tekniska stenskravlet kanske inte är ultimat för en sladdrig fot. Kanske inte helt otippat. Men jag tar det lugnt, hittar en lunk där jag gåspringer. Efter ett par timmar är allting stenlandskap. Grått. Ensam i världen och någonstans finner jag en trygghet i den känslan, Av att det är jag och fjället. Jag och evigheten. Eller evigheten och jag.
Efter några timmar börjar det regna. Passerar Sjangeli, en av de vackraste platserna på jorden. Där vill jag bo. Skoterhandskarna har redan åkt på, likaså underställströjan, jackan och mina två buffar. Benen fryser till is, blir röda. Tänker att det är bra att att den riviga dvärgbjörken inte känns så mycket. Nere vid leden till Unna Allakas tar jag på mig primaloftjacka, regnbyxor och äter upp mitt godis utan att smaka eller tugga. Inte ett klädesplagg har varit överflödigt denna gång, eller jo, de långa tightsen men det beror mest på att mina fingrar inte är i fas att pilla med skosnören. Det är bra att påminnas om att man aldrig kan veta i förväg.
På väg ner i dalen blickar jag ut över ett brinnande mästerverk. Naturen sjunger på sista versen inför vintern och som den gör det. Jag har varit på många vackra platser men ingenstans känner jag mig så hel och hemma som på fjället. Som att jag är en del, om en så liten, och inte bara betraktare. Det är någonting i vinden, luften, den stora stillheten som raserar alla murar och lämnar mig skyddslös. Sårbar men ändå stark. Fyller mig med en urkraft jag inte kan förklara. Bruset, allt det andra, allt det som tar plats men som egentligen inte är viktigt, försvinner. Jag kan släppa garden utan att någon dömer, utan att jag dömer mig själv och jag kan känna mitt innersta tydligt. Förstår ni? Förstår jag? Allting kanske inte alltid behöver förklaras.
Det börjar bli dunkelt och slutar regna. Jag har tagit fram pannlampan men ännu inte slagit på den. Jag springer som på slutet av första gången jag sprang en ultra, Ler, vad annat kan jag göra? Kantigt och stolpigt men ändå framåt. Slår på pannlampan och inser att det var länge sedan jag sprang i mörker utan att det låg snö på marken. Utan frost i träden. Det är annorlunda, jag hade glömt. Visste inte att jag saknat. Det är ungefär 25 kilometer kvar hem. Kilometrarna går lika långsamt som tiden går fort. I brist på ljus blir alla ljud tydligare. Ripornas kuttrande. Prasslet i fjällbjörkarna. Två ripor sitter på stigen och stirrar på mig, undrar förmodligen var det skarpa ljuset kommer ifrån. Jag berättar att det kommer ifrån mig och de nickar och flyger iväg. Nåja, iväg flyger de åtminstone. Strax ser jag ytterligare två par ögon längre fram och undrar om det möjligen är tältare. Vanskapta i så fall, med långt mellan ögonen. Det är såklart renar och när jag vänder blicken åt sidan lyser ytterligare ett 30-tal ögonpar i mörkret. “Hej, hej”. De svarar inte, bara fortsätter betrakta mig medan jag passerar.
Abiskojaure. Då är jag hemma. Tänk att jag alltid får den känslan här, trots att fortfarande är över en timme kvar. Det är farligt för att se slutet tenderar att bryta trancen och tidlösheten. Den här gången gör det inte så mycket. Jag behöver inte pressa på och har egentligen inte brådska hem. Det är ganska bra som det är. Förutom att jag är jäkligt sugen på en macka. Himlen har börjat klarna upp och stjärnorna får mig att tänka på de gamla grekerna. Trots att de förmodligen aldrig studerade stjärnor från fjället. Får mig att tänka på alla människor innan mig som tittat på samma bilder, ser samma bilder just nu, och det inger en känsla av trygghet och gemenskap. Jag som är en ensamvarg. Men att titta på stjärnor på avstånd tillsammans med andra verkar vara ett vinnande koncept.
Med några kilometer kvar blir jag tvungen att släcka lampan och bara stå i mörkret en stund. Miss Aurora har kommit på besök och som hon dansar. Med slöjor av grönt och rosa fyller hon himmelen. Magi, som att en fe viftar med sin trollstav. Och kanske är det det hon gör. Sista kilometern hem går lika tungt som den första, men inte tyngre och jag känner tacksamhet gentemot min kropp. För att den bär mig och för allt den låter mig uppleva. För att jag kan lita på att den kan även när det inte går lätt eller fort. Det är bara knappen där längst upp det är fel på ibland.
Om en månad ska jag återigen springa backyard. Den fysiska träningen är egentligen klar, behöver bara underhållas, sen är jag redo att springa långt. Men jag behöver hitta den där strömbrytaren till den där knappen däruppe, stänga av. Bara göra. Lära mig att vara i nuet och ingen annanstans. Nuet är för det mesta uthärdligt, ibland för att valen inte är så många. Det är tanken på vad som komma skall som ibland stjälper en. Rädslan för att det ska fortsätta vara jobbigt under lång tid. Backyard är ganska mycket som livet. Kanske är det därför jag återkommer till den här tävlingsformen trots att jag säger att den inte är någonting för mig? För att jag lär mig? Eller kanske för att jag inte lär mig?
