Viker dukar till eldens sprakande. Travar i linneskåpet. Textilierna verkar aldrig ta slut och själv kan jag inte förmå mig att sluta. Dras till dukarna, kökshanddukarna, lakanen. De gamla hantverken. Och finner ett lugn i att passa hörnen mot varandra, lägga dem på rätt plats. Repetitivt. Meditativt.
Repetitivt, meditativt eller tråkigt, frustrerande och jobbigt? Om knappt en vecka springer jag Big Dogs Backyard Ultra Satellite World Championship (jag kommer fortfarande inte ihåg namnet utantill). På startlinjen finner jag både gamla bekantskaper samt några nya, och jag ser verkligen fram emot att spendera många timmar tillsammans med detta gäng. Det var också i Älvdalen den här “avstickaren” in på backyard började för knappt ett och ett halvt år sedan. Den gången sprang jag 34 varv och lutade mig sedan tillbaka mot att jag var där för att se och lära och att jag hade TDS som huvudmål ett par månader senare. Den här gången åker jag varken för att se, lära eller sätta distansrekord - även om jag såklart hoppas att det kommer på köpet.
Har jag blivit en bättre löpare på den här tiden? Det är svårt att säga, men jag inbillar mig åtminstone att jag blivit snäppet klokare. Med ytterligare två backyards i bagaget, en på Laz bakgård i Tennessee och en på min egen bakgård ute på Torneträsks is, så börjar jag även få lite bättre hum om vad den här tävlingsformen handlar om. Jag har sagt att backyard inte är min grej, men ändå är det någonting i konceptet som drar i mig, kanske det faktum att det handlar mer om att kontrollera sina tankar än om att springa. Själv har jag blivit bättre för varje gång jag försökt, men aldrig blivit riktigt bra. Inte top notch. Och jag har sprungit vårdslöst, kaxigt om man så vill. Eller fegt. För jag fruktar den där riktiga långsamheten, vad som händer om jag inte leker, om jag inte sätter upp små tävlingar längs med vägen. Och det funkar ju - om man vill springa 34, 37 eller 45 varv. Men bortom det?
Det vore lögn att påstå att jag inte gruvar mig inför nästa helg. Jag vet att det kommer bli trevligt, roligt men framför allt alldeles alldeles fruktansvärt. Min komfortzon vad det gäller löpning är ganska stor och jag går väldigt sällan utanför, men den här gången ska jag försöka. Det är mitt enda mål. Att lämna det där jäkla bekväma. Att ta mig till ett stadie där jag till sist inte har kontroll längre, förutom på en fot framför den andra. Hur gör man det? Jag har ingen aning, men jag vet att jag är ute efter en känsla. En kartong. Min kartong där jag får vara ifred och allt det där andra bara är lätt bakgrundsbrus, om ens det. Jag ser fram emot att få krypa in inom fyra väggar, enkelheten, och att hålla fokus på en sak. Med gott samvete strunta i precis allting annat än exakt det som pågår just nu. Tappa tiden.
Jag vet, ni är säkert mer intresserade av det praktiska såsom varvtider, energi, med mera. Det finns en plan och den går rätt och slätt ut på att inte springa något varv snabbare än 45 minuter. Det finns inget syfte i sig att sitta och bli stel och jag det som jag ska göra i depån hinner jag utan att stressa göra på 15 minuter, eller 5. 2,5 dl Umara sportdryck per timme som bas och sen fyller jag på med cola, juice, vatten, resorb när det behövs. Något litet med energi (ex en gel, smågodis, en halv bar) varje timme och sen en mindre måltid var fjärde timme förutom på natten. Ju mer energi som går att pytsa i utan att magen kraschar desto bättre. Fördelen med backyard är ju att man håller en rätt låg ansträngningsnivå och magen har tid att jobba också. Sen en salttablett var tredje timme (det kommer inte vara så varmt så att svett borde inte vara något problem) och förmodligen en jäkla massa koffein på slutet när det bara gäller att pressa ut så många varv som möjligt. Jag har som mål att sova fem minuter varje varvning men jag vet sen innan att det är svårt. Kanske kommer det bli lättare om vi håller på längre än jag hittills gjort. Jag och Roger kommer att ha ett eget tält med en tältsäng, främst till våra stackars fyrbenta vänner som tvingas med på alla galenskaper, men jag hoppas att det även hjälper mig att slappna av i depån och inte vimsa omkring så mycket. Min största farhåga just nu är en höft (dessa eviga problembarn) som inte är helt nöjd med allt det platta men ofta så är det ju så att krämpor “ger upp” när man sprungit ett tag och ersätts av nya.
Den här veckan fortsätter vi trava, jag och Scout. Dukar, stolar och tillsammans på stigarna. Smygande och utan ansträngning. Jag längtar efter att springa med hela kroppen och göra av med energi istället för att vara så ekonomisk som möjligt men det kommer ju en tid efter detta. En tid med snöpuls, backar och brinnande lår. Ja, den tiden kommer utan att jag behöver längta.
Från en annan backyard, foto Emil Sergel.
