Jag är inte den som är den. Förutom när jag är den som tycker att det är svinkallt ute. Brukar kunna härda ut och motivera mig till löpning i de mest grisiga förhållanden även om det såklart kan vara motigt i hällregn, blåst och mörker. Men faktum är att det är först när temperaturen kryper ner mot -10 som jag börjar vackla i min övertygelse att löpning är bra för mig i alla lägen.
På något sätt behöver man inte ens kolla termometern. När det nyper i låren, istappar bildas i ögonfransarna, hörlurarna slutar fungera och pannlampan börjar flämta som ett discoljus, då vet man att det är riktigt kallt ute.
Mitt dilemma är att jag inte står ut med att springa på löpband. Är det något som dödar min motivation och lust så är det att springa på löpband. Bra pannbensträning säger vissa. Blaha säger jag.
Så idag klädde jag mig för att uthärda kylan och slog på autopiloten. Valde att köra ett intervallpass för att inte ha tid att reflektera över kylan. Intervallpass i kyla och snömodd kommer aldrig att hamna på topplistan över mina bästa pass men det är ett effektivt sätt att uthärda och bita ihop. Och samtidigt någon form av pannbensträning (som går att hantera till skillnad mot den på löpbandet).
En sak som är säker är att det är vackert ute när det är kallt.