Den danske filosofen Søren Kierkegaard är kanske Nordens mest kända filosof och det är nog flera som känner att citatet ovan stämmer in just på dig. Vi förstår inte vad som sker just i stunden men med lite tid emellan så inser vi vad som egentligen hände. För er som har utmanat er själva och sprungit längre eller snabbare än ni någonsin tidigare har gjort känner igen känslan av att komma i mål. Inte sällan känner man att detta ska jag aldrig mer göra. Kroppen skriker av smärta och utmattning och ibland är det nära till hands att vilja kräkas. Under min första Ultravasa 90 km så vill jag minnas att jag under de tre sista milen hela tiden tänkte “säg till min hustru att jag aldrig mer ska göra detta”. Det blev som ett mantra som upprepades i mitt huvud men som samtidigt drev mig framåt. För i mål skulle jag. När jag väl gått i mål kunde jag knappt gå, än mindre böja mig ner. Jag var helt på det klara över att detta var första och sista gången jag sprang detta lopp. Året efter stod jag på startlinjen i Berga By igen. Vad var det som hände från det att jag gick i mål till året därpå?
När man blickar tillbaka på ett lopp och får lite distans till det så inser de flesta det mest uppenbara...jag överlevde och jag klarade det. Smärtan i benen var olidlig och ryggen gjorde ont. Men efter en tid så börjar tankarna på att göra en bättre tid eller få till en behagligare känsla under loppet bli allt mer aktuella. Jag börjar också förstå varför jag kände och mådde som jag gjorde då pusselbitarna börjar att falla på plats. Jag borde ju tränat annorlunda, kanske inte gått ut så snabbt inledningsvis, valt att äta och dricka annorlunda. Erfarenheterna har gjort mig klokare och jag kan vid nästa tillfälle lägga upp loppet lite mer strategiskt. Så året efter stod jag på startlinjen igen. Denna gång en Ultravasa klokare. Men en del saker kan man inte styra över alla gånger.
Starten går klockan 05.00 på morgonen och efter en dålig natts sömn så är det alltid lite svårt att få i sig tillräckligt med energi så tidigt på morgonen. Några ostmackor och två koppar kaffe får jag i mig för jag vet att detta är det som även får min mage att gå igång. Det är det som är planen, kaffet gör att jag rätt snart måste gå på toaletten och det är alltid skönt att fått avklarat innan start. Denna gång var köerna vid de provisoriska toaletterna så långa så jag kände mer och mer att jag kommer att missa starten. In på toaletten 3 minuter innan start, ut därifrån 1 minut innan start...full fart mot startfållan och min löppartner och precis när jag funnit honom så gick starten. Inte en optimal start men var vi igång.
Denna gång var jag mer förberedd och trots att min sluttid blev bra mycket bättre så mådde kroppen så mycket bättre än året innan. Erfarenheterna från den första Ultravasan blev värdefulla för detta lopp. Det handlade alltså om en bättre förberedelse både fysiskt men även mentalt. Nu kände jag till banan, jag visste var jag året innan fick mina mentalt tunga stunder och kunde denna gång hantera dessa bättre. Att lyckas med ett lopp handlar mycket om förberedelserna. Vi kan inte inte förbereda oss optimalt om vi inte vet vad vi ger oss in i. Första året blev alltså en provlöpning, åren efter blev det något helt annat där erfarenheten var en viktig förutsättning. Vi lever och förstår.
Nu blev jag ju sugen på att köra loppet igen...så jobbigt var det ju inte...eller?
