Begraver ansiktet i nacken, drar in lukten av hund. Av Scout. Fingrarna letar sig genom pälsen och jag lyssnar till andetagen, känner hjärtslagen, som så många gånger förut. Låter mig värmas av hundkroppen på andra sidan sovsäcken, lugnas. Känner mina egna andetag bli långsammare. Sluter ögonen, för en liten stund bara. Flera timmar senare vaknar jag av att jag är kissnödig. Vi kissar båda två, omgivna av fjäll och under en stjärnhimmel som öppnat sig. Sen går vi tillbaka in i tältet. Min bästa vän, han med fyra ben, han som gett mig en mening. Han som sätter sin tillit till mig. Utan honom skulle jag inte finnas.
När jag sprang mitt första ultralopp var det för äventyret, inte för tävlingen, för nyfikenheten om jag kunde springa så långt, inte för att se om jag kunde ta mig imål inom en viss tid. Men på vägen, utan att jag riktigt märkt, så har rollerna blivit ombytta: tävlingen viktigare än äventyret, tiden viktigare än att nå mållinjen. Det var ärligt talat aldrig meningen och jag inser att jag låtit mig dras med i andras drömmar och förväntningar och låtit dem bli mina egna. Grejen är att jag har egna drömmar, och att vara sann mot sig själv är viktigt. För att hålla det där jävla självföraktet på stången. Att leva efter sina egna värderingar är viktigare än att prestera bra på ett lopp, eller slå ett rekord, vad det än må vara. Åtminstone är det så för mig. Jag vill stå på en startlinje och vara rädd för det okända, istället för att vara rädd för att inte leva upp till mina egna eller andras krav. Kanske låter det flummigt. Kanske borde jag bara vara tacksam över resultat som kommit “på köpet” och de möjligheter som öppnat sig sedan jag började med ultra. Och det är jag. Men för att känna glädje i att tävla och träna behöver jag hitta tillbaka till min egen kärna, och grunden till varför jag faktiskt springer. Och den handlar om att uppleva, färdas och inte om prestation.
Kanske ska jag inte tävla? Kanske har jag för lätt för att tappa bort mig själv? Har fortfarande inte svaret på det men jag hoppas att det inte är så, för då ska jag inte tävla. Kärleken till löpning - rörelse - utomhus - är viktigare, att vara tillfreds med mig själv är viktigare. Fast grejen med lopp och utmaningar är att de tar en till platser både fysiskt och psykiskt som inte alltid är så lätt att nå på egen hand. Vi är olika. Vi har olika mål. Jag är bara en tjej som råkar tycka om att springa, eller att färdas till fots och det är lite av en förbannelse att vara så kallat “bra på något”. Jag önskade aldrig att bli en ok ultralöpare, men jag är en allt-eller-inget-person, dvs jag gillar att nörda in mig i saker. Och lägger man sin själ i något blir man bättre, enkel matematik.
Om tre veckor ska jag springa Bergslagsleden. Det började med att jag ville sätta ett FKT (fastest known time) och springa långt men det är inte så viktigt längre. Jag vill spendera tid tillsammans med mig själv, bli trött och se vad det landar i. Jag vill hitta lugnet och lufsen, men framför allt vill jag gå ut på ett äventyr och leta mig själv i det okända. Jag vill sätta mål och riskera att misslyckas utan att det är the end of the world. Det finns en frihet i när det går åt helvete för man inser att det betyder något men att man överlever. Att de människor som känner en och tycker om en inte bryr sig nämnvärt. Att deras syn på dig inte ändras, även om din egen må göra det tillfälligt.
Glad påsk!