Kilometrarna sniglar sig fram. Så långsamt. Jag vill vara framme nu och är frustrerad över att jag inte förmår kroppen att röra sig framåt fortare. Jag vet att det går, men jag orkar inte pressa varje steg. Vill inte tillräckligt mycket? Blir arg för att jag inte klarar av att uppskatta här och nu istället för att längta efter att det ska ta slut. Men jag har varit trött länge, och jag är så trött på att vara trött. Trött på att snubbla fram över rötter och stenar och hela tiden tappa rytmen. Trött på mina stappliga ben och korta steg och att motoriken sviker mig. Trött på andetagen som inte går ner i bröstet längre och trött på att ändå försöka ha fokus framåt.  Och när jag senare får frågan “vad kände du när du kom fram till målet?” så är svaret “just där och då var jag mest tacksam över att få sluta springa”.

Förberedelser

Så varför Bergslagsleden? Egentligen är det mest en slump och det har varit många vändor innan. Från allra första början skulle jag ha sprungit Barkley, sedan Kullamannen, sedan 100 miles of Istria och slutligen hoppades jag på Aktivitus trailrace. Men slutligen förlikade jag mig med att om det skulle bli något överhuvudtaget så skulle jag behöva göra det på egen hand för att slippa vara beroende av utvecklingen av restriktioner. FKT, eller Fastest Known Time, är ju någonting som exploderat inom löpningen sedan ordet “covid” blev en naturlig del av vår vokabulär. Själv hade jag dock ännu inte testat “det nya svarta”. Så det var helt enkelt dags för ett ledäventyr. Det naturligaste hade varit att springa någon av fjällens otaliga leder, men april är inte en optimal månad om man vill ha barmarkslöpning i de norra delarna av vårt land. Så kvar återstod alltså lederna längre söderut. Från början lutade det åt Roslagsleden, som med dryga 100 miles kändes som en rimlig distans. Dock drog jag öronen åt mig när jag fick höra att det var rätt mycket transporter i form av grusväg. Grusväg är inte trail och jag gillar trail. Istället fick jag flera tips om Bergslagsleden. Först tyckte jag att de var tokiga - 280 km var alldeles för långt! Men det var några saker som gjorde att jag ändå behöll det som ett alternativ: att det var i princip bara single track, att leden sas vara välmarkerad samt att det fanns en riktigt bra hemsida där jag kunde läsa på ordentligt om vad som väntade. När beskedet kom att även Snowdonia, som jag skulle sprungit i början på juni, blev framflyttat så passade 28 mil helt plötsligt bättre in i tid. Så för ca 1,5 månader sedan bestämde jag mig alltså för att ta mig an Bergslagsleden.

Kanske låter det som en kort förberedelseperiod för en så pass gedigen utmaning med med det fysiska var jag på det stora hela “klar”: för även om de här riktigt fantastiska träningspassen lyst med sin frånvaro under vintern så har jag haft en bra bas och var ok grundtränad. Dock var det första gången som jag skulle springa så långt från A till B och dessutom på trail. Det stod klart redan från början att jag skulle springa med support då jag ville ha så bra förutsättningar som möjligt att ta mig hela distansen - att lägga in fler svårighetsgrader kan man göra när man klarat det första steget. Bergslagsleden är uppdelad i 17 etapper på mellan 7 och 24 km och det går att ta sig med bil till varje etappmål/etappstart. Detta gjorde planeringen betydligt enklare. Jag skulle “bara” behöva räkna på vad jag behövde för varje etapp och inte släpa på mer än nödvändigt. Jag gillar enkelt och någonting som är lätt att räkna på är gel och sportdryck. Det är även det som jag brukar köra så det fick bli basen även denna gång, adderat till detta blev en muffin/bar/banan/etc samt något annat att dricka för att bryta av vid varje etappmål. Några gånger skulle jag även äta mer riktig mat. Klurigare var elektroniken då man för godkänt FKT behöver ha sitt “pass” reggat. Sten Orsvärn hjälpte mig med planeringen och jag testade även att köra livetracking via en beaconlänk på Strava. Kombon av mobil, klocka och powerbanks kändes vattentät. Navigeringen var nästa grej. Visserligen skulle leden vara välmarkerad men jag vet av tidigare erfarenhet att jag tar varje chans att springa fel. Att vimsa hade jag ingen lust med den här gången. Och hör och häpna! Det finns någonting som heter NAVIGERING på klockan och denna funderar. Varför jag inte lärt mig detta tidigare är ett mysterium men nu kommer jag aldrig mer att springa fel.

Så till själva rutten.

Bergslagsleden går mellan Kloten i norr till Stenkällegården i söder och spontant kändes det mest naturligt att springa hemåt, dvs söder till norr. Ganska snart stod det dock klart att det var mer strategiskt att starta från Kloten istället, då flera av de längsta och mest kuperade tekniska etapperna är belägna på den delen av leden. Att spara det svåraste till sist är sällan en bra idé. Dessutom hade övriga FKTare (FKT=Fastest Known Time) startat i Kloten och avslutat på Stenkällegården. Efter det här beslutet så talade Sten om för mig att jag minsann behövde en ordentlig tidsplan också. Själv ville jag mest höfta men vips så hade jag ett excelark med kilometertider och paustider för varje etapp. Enligt det arket skulle jag gå i mål på strax under 38h så jag var tvungen att fråga Sten om han skämtade. Det gjorde han inte, men sa att jag kunde gå in och justera så att jag tyckte att det såg rimligt ut. Min egen justerade planering slutade på strax över 44h. Mitt mål var att sätta ett FKT på damsidan, och främst att ta mig i mål och jag brydde mig inte alls om att FKT på herrsidan var 43h 58 min. Men av någon anledning råkade även min egen tidsplan justeras till 43.40…A och O i planeringen var att INGEN paus skulle vara längre än 10 min och helst inte så lång. Planeringen gav mig 4 så långa pauser, medan övriga skulle vara 2-3 min dvs tillräckligt långa för att byta flaskor och få nya gel, äta något i farten och absolut MAX 5 min om jag behövde byta något klädesplagg eller justera något annat. För mig kändes det helt logisk då jag ville skapa en så tävlingslik situation som möjligt.

Roger och hundarna var som vanligt basen i mitt crew och det kändes tryggt. Jag blev glad att även Johnny och Ellen på Pace on Earth sa ja till att haka på och att Jesper och Carro skulle tillkomma som en bonus. Utöver detta skulle Emil Sergel filma hela spektaklet så totalt hade jag alltså fem personer och tre hundar som skulle se till att jag gjorde det jag skulle. 

Genomförandet

Roger, jag och hundarna möter upp Emil, Johnny och Ellen tidig fredag em. Vi kikar på starten som är en ganska anspråkslös ledtavla med en skylt. För egen del känns det fortfarande abstrakt att jag kommer tillbringa kommande dygn springandes. Emil gör en intervju och efter det far vi in till Kopparberg där vi besöker en av de två pizzeriorna och handlar det sista. Därefter går vi igenom rutinerna inför morgondagen. De övriga skrattar lite åt mina två excelark där jag noterat “optimistisk plan” och “mindre optimistisk” plan (det slutade nämligen med att Sten övertalade mig att skriva ut även hans tidsplan). Sen går vi och lägger oss. Själv känner jag mig ganska slut redan nu av all planering och tycker att det ska bli väldigt skönt när fokus får vara på en fot framför den andra. 

Klockan 04.30 ringer klockan. Jag har sovit ok men långt ifrån bra och tycker mest det ska bli skönt att få komma iväg. Det är en fin morgon, men kall och bilrutorna är täckta av frost. Snart är alla vakna och vi äter frukost och förbereder det sista. Strax före 06 åker vi till starten och klockan 06 joggar jag iväg. Jag startar i långa tights, underställströja, mellanlager, vindjacka, två buffar, skoterhandskar och Fuji Trabucco max på fötterna men fryser ändå. Emil följer mig första biten och eftersom jag är dålig på multitasking glömmer jag att starta navigeringen på klockan. Det resulterar att jag i min ouppmärksamhet springer fel redan efter 500 m och blir ganska stressad, framför allt över hur tusan det ska gå i fortsättningen. Första etappen är 21 kilometer och inte särskilt lättsprungen, framför allt inte de sista 5-7 kilometrarna som mest är snöpuls. Har känslan av att jag “tappar tid” redan och inser att det kommer bli onödigt tufft om det ska vara lika mycket snö resten av leden. Påminner dock mig själv om att ta det för vad det är och att ju förr jag accepterar förutsättningarna desto bättre. Framme vid Gillersklack, som är första etappmålet, visar det sig att jag ligger bra till i tid ändå och jag slappnar av lite. Etapp 2 är dessutom relativt lättsprungen och inte alls lika snöig och den flyter på utan några större intryck. Etapp tre ska vara en av de mer svårsprungna och jag förbereder mig på det. Tycker ändå att det flyter på ganska bra och det är äntligen något varmare. 

Efter tredje etappen tappar jag kollen på varje etapp och det mesta flyter ihop till fram till natten där Johnny går in och springer med mig. Det är skönt med mörkret som bryter av och skönt med sällskap, men natten blir ändå tuff. Inte så att det händer något särskilt utan snarare det att den successivt bryter ner mig mentalt. Jag har varit igång hyfsat länge, men det är fortfarande minst lika långt kvar, och nu kommer också flera riktigt tekniska etapper på rad. Jag försöker hålla humöret uppe men det lyckas inte riktigt och jag blir något jag sällan blir under lopp: gnällig. Kanske är det för att jag har möjligheten att vara det nu när jag inte är ensam. Jag försöker bryta det negativa tankemönstret men det är så fruktansvärt frustrerande att det går så långsamt. Jag är såklart trött men långt ifrån slut, däremot har det parasympatiska nervsystemet som står för motoriken gjort sitt. Så jag gör det jag kan de få partier det är “lättsprunget” och stapplar mest fram på övriga ställen. Men vi rör oss framåt, endast med korta stopp vid etappmålen och jag tröstar mig med att det är det viktiga och att det är det enda jag riktigt kan styra över. 

Vi pratar en del, men springer långa delar under tystnad. Jag först, med musik och Johnny bakom. Stegen för oss genom natten och när ljuset kommer säger jag till Johnny att det inte blir en till kväll eller natt med pannlampa. Jag vet inte om han tror mig, men jag har bestämt mig. Så blir jag ensam igen. Först tycker jag att det är en smula skönt att det bara är jag och skogen men ganska snabbt in på den etappen blir jag för första gången riktigt låg. Ögonen faller igen och jag håller på att somna springandes. Försöker få tillbaka fokus men det går inte och jag ringer Roger. Tanken är att jag ska äta frukost efter denna etapp men jag frågar om det finns någonstans de kan genskjuta mig så att vi kan ta ett tidigare stopp. Det visar sig att de redan står några kilometer bort med färdigt kaffe och att Ellen är på väg för att möta upp mig. När Ellen kommer skuttandes genom skogen blir jag jätteglad, det har gått elva timmar sedan det senaste “längre” stoppet och efter kaffe, risifrutti, smoothie och macka känns livet lite bättre igen. 

Men det går i vågor, bufferten är inte alls lika stor som föregående dag och energinivåerna hoppar mer. Humöret likaså då jag fortfarande släpar på den naggande frustrationen över att inte röra mig snabbare och smidigare. Nej, det är inte så lätt som man tror, om man nu tror att det är lätt. Johnny följer med på en etapp, sedan Jesper. Jag försöker njuta av dagen men det är svårt och det här med att springa är inte vidare kul längre, eller snarare så är det här med att snubbla fram över stenar och rötter inte så kul längre. Jag kommer på mig själv med att längta efter platt grusväg och riktigt lättsprungen stig och skrattar lite för mig själv, så var det med kärleken till teknisk trail… Så det “bara” två etapper kvar. Jag ska springa nästa ensam, behöver samla ihop mig lite. Har haft problem med andningen och varit på gränsen till en panikattack. Vi förkastade 38 h för några timmar sedan men hur det än kommer sig så finns möjligheten fortfarande kvar. Jag har 3 h och 15 minuter att springa 25 kilometer och trots att jag inte tror inte att det kommer att gå så bestämmer jag mig för att ge det ett försök under denna etapp. Första två kilometrarna är lättsprungna och jag lyckas snitta 5.30-5.40 och tro mig, det känns som milfart. Sen kommer det tekniska och jag tappar återigen. Jörgen Rönning och hans fru dyker som vanligt upp från ingenstans och hejar, de har stått på åtskildiga ställen längs leden, även under den mörkaste natten. Jag ropar tack och "det är inte så lätt som man tror!". De skrattar, kanske tror de inte ens att det är lätt. Efter 6 kilometer står Johnny och Ellen och vi konstaterar att 38h är kört. Själv vet jag inget om sista etappen förutom att den går igenom Tiveden och ska vara fin men teknisk. Dock är den bara 12 kilometer. Gör klart de sista sju kilometrarna av etapp 16 och så går jag, Jesper och Ellen ut på etapp 17. Jesper försöker driva på men det är ett ganska otacksamt uppdrag och när det tekniska börjar ger han upp. Och fy tusan vad lång sista etappen är! Jag svär över stenar, rötter, upp och ner. Det känns som ett skämt att den absolut mest tekniska etappen kommer på slutet. Det är vackert, så vackert, men jag är less, så less. Johnny ansluter. Vi rör oss framåt, springer där det går. Så kommer en grusväg och jag tror att vi passerat det sista tekniska. Börjar nästan gråta när leden återigen svänger in i skogen. Gnäller och svär. Tycker att det gör ont överallt. Leden tar aldrig slut. Men så öppnar sig skogen och Emil dyker upp med filmkameran. Han pekar på ett hus några hundra meter bort och påstår att där är målet. Och plötsligt blir jag glad igen. Uppför sista backen, sista 100 meterna. Jag touchar skylten och sätter mig på träbänken och så är det slut. Det fotas till dess att någon säger “men vad är tiden?!”. Vi har glömt att kolla allihopa. “Öh, den är 20.27” nu säger Emil och 38.27 blir alltså min tid på Bergslagsleden 280 km och 5500 hm. 

Foton Ellen Westfelt

Reflektioner

Sånt som gick bra: 

• Supporten! Nyckeln till att det blev så bra som det blev var att inget gick konkret uruselt. Det tackar jag främst min support för! Supporten var top notch och precis så som jag skulle vilja ha det under ett riktigt “långlopp”, Nu var jag ju inte med dem så stora delar av tiden men det kändes som att alla hade sin roll och det flöt på bra. Själv behövde jag aldrig oroa mig över att det inte skulle fungera. Hade jag gjort detta ensam är det inte särskilt otroligt att jag inte hade tagit mig i mål.  
• Energin. Gick på det stora hela bättre än vanligt utan några större magproblem (nej, man mår inte tipptopp hela tiden under så lång tid). Var rätt låg några gånger men det gick att rädda upp. Ger mig själv godkänt för hur mycket sportdryck och gel jag lyckades trycka mellan etapperna. 
• Målmedvetenheten. Funderade aldrig någonsin på att kliva av även när det gick tungt utan hade fokus framåt. 
• Utrustning minus elektroniken. Min första längre strapats som asicsatlet och skor, kläder ryggsäck funderade super. 

Sånt med extra förbättringspotential: 

• Elektroniken - Hade problem med att ladda klockan under etapperna då min laddkabel glappar. Detta skulle jag ha tagit på större allvar innan. Beaconlänken hakade sig/slutade funka. Detta hade jag dock testat flera gånger innan så jag vet inte vad som gick fel. Ska jag göra en liknande grej fler gånger så kommer jag använda ett annat trackingsystem. 
• Inställning - jag behöver jobba mer med processmålen istället för att fokusera på slutresultatet. Då hade jag inte behövt bli lika frustrerad när det gick långsamt. Att sura hjälper liksom inte en framåt. 
• Stress - jag blev stressad när elektroniken strulade och lät det påverka mig för mycket
• Motorik - Varför blev jag så klumpig? En möjlig förklaring är att jag bara hade sprungit barmark två veckor innan och det mest varit nedtrappning. Skoterspår, löpband och väg är inte samma typ av löpning som på teknisk stig. Detta behöver jag fundera över och hitta ett sätt att öva upp då det är där som det finns tid att plocka. 
  

  

Slutsats

På det stora är jag är jättenöjd med tiden och att få vara tillfällig innehavare av både FKT dam och FKT overall! Bergslagsleden lämnar mig förvirrad, ödmjuk och stolt men inte med känslan av att det på något sätt var en perfekt prestation, vad nu det är. Kanske låter det kaxigt och en smula drygt men jag känner faktiskt inte att jag överträffade mig själv utan mer att jag lyckades med ett “steady going” och gjorde det jag skulle. Sen är jag förvånad att det räckte så pass långt. Mest nöjd är jag över att fått göra något på mina egna “domäner” och få bevisa både för mig själv och andra att det är i långt och länge jag är som starkast, även om det är kul att testa på andra saker också. Dock väcker detta onödigt mycket sug över att springa en riktig 200-miler i terräng. 

Tack!

Den viktigaste delen och den här delen skulle kunna bli hur lång som helst. Men först vill jag tacka Roger och hundarna för att de far och flänger efter mina önskemål och för att det aldrig sitter fast, och så Johnny, Ellen, Emil, Jesper och Carro för att ni “gett” mig den här upplevelsen och delat den med mig. Jag vill också skicka ett stort tack till Sten för all hjälp med planeringen, Asics för att ni trott på den här idén och för att ni tagit upp mig i teamet, Umara för att ni fortsätter hjälpa mig med energi. Sen vill jag också sända ett stort tack till alla er som uppdaterat mig och delat era upplevelser från Bergslagsleden, bidragit med info och GPX-filer för er som stått utmed banan och hejat även under okristliga tider, ni som sprungit en bit med mig, och så ni som peppat online och för alla fina kommentarer efteråt. TACK. Har jag glömt någon så beror det på tillfällig sinnesförvirring.