Felspringspolitik. Och en terapeutisk rapport från Mora Trail

Jag träffade Bokis idag. Bokis brukar kalla mig ödmjuk, inspirerande och en riktig förebild. Bokis är snäll. Och trots att Bokis till och med körde bokbuss i sitt förra jobb är han en flitig läsare av mina inlägg. Med så många hyllmeter i bagaget kan jag inte ta det som annat än en komplimang. Förra ...

17 juli, 2021 | ,

Om äventyr, nomadliv, löpning, skidåkning i Sverige, Europa och Världen. Andreas bloggar även flitigt om teorin att springa tillräckligt långsamt för att kunna vinna.

Kontakt: [email protected]

Mål: Att vara redo för vad som helst, när som helst, med vem som helst

Motto: Life is about collecting true stories your grandchildren will never believe

Jag träffade Bokis idag. Bokis brukar kalla mig ödmjuk, inspirerande och en riktig förebild. Bokis är snäll. Och trots att Bokis till och med körde bokbuss i sitt förra jobb är han en flitig läsare av mina inlägg. Med så många hyllmeter i bagaget kan jag inte ta det som annat än en komplimang. Förra helgen blev jag kallat allt annat än en förebild. Jag vet att jag överreagerade på den totala förnedring som uppstod under Mora Trail, vilket i sin tur ledde till ännu större förnedring. Framåt slutet av detta inlägg ska jag redogöra för det. Detta är till Bokis, som inte har något alls med Mora Trail att göra, men som har saknat mina inlägg. Och även lite till William Englund – ögonvittnet som slog mig i resultatlistan men ändå såg mig som den verkliga vinnaren av Mora Trail och dessutom berättade det för mig. Tack. Hoppas din handled återhämtar sig snabbt!

Felspring kan aldrig bli annat än förnedring

I stort handlar detta inlägget inte alls om mig. Och kanske än mindre om Mora Trail. Loppet var proffsigt arrangerat och välskyltat – det vill jag vara mycket tydlig med. Jag har ju skrivit inlägg tidigare om vikten av tydlig banmarkering och arrangörens ansvar att se till att INGEN ska riskera att springa fel under en löptävling. NÅGONSIN. Det är alltid nån tjomme som tycker att “det ingår i sporten att springa rätt”. Men… Nja… Jo det klart det gör. Men det ska vara oundvikligt att springa rätt. I den mån det är möjligt. Felspring är nämligen inget annat än total förnedring. Förnedring för den som tjänar på det, förnedring för den som förlorar på det, förnedring för den som “tjallar”, förnedring för arrangören. I sällsynta fall, som i Mora förra helgen, till och med förnedring för den stackars publik som blev utskällda för att oavsiktligt och ovetande råkat leda in de första löparna på fel väg. Det kommer vi till senare.

En ny dimension

I de tidigare snarlika inläggen har jag behandlat standardscenariot – någon (ofta någon av segerkandidaterna) råkar missa en markering och springer åt fel håll en stund. I bästa fall upptäcks det fort och löparen kan vända och hitta tillbaka till banan igen. I flera lopp har jag fått en bättre placering för att andra råkat göra så, men det har även hänt att jag förlorat en seger eller en pallplats för att jag själv råkat göra så. Båda är lika förnedrande. Att vinna när någon annan egentligen sprungit bättre är kanske rentav tråkigare än att INTE vinna när man själv är den som tydligt sprungit bäst av alla.

Nåväl. En ny dimension var underrubriken. Mina felspringsdiskussioner har handlat om att springa fel och förlora på det. Efter Mora insåg jag att det ju finns ett annat scenario – nämligen att av misstag råka springa en genväg. Det kanske är höjden av förnedring för alla parter. Särskilt efteråt när det ska utredas vad som egentligen hände. Denna gång blev det extra förnedrande då den som råkade gena dessutom tog sig från placering ~4 till 1 och lyckades ta ett spurtpris “tack vare” genvägen. Helt ovetande om sitt misstag.

“Rättsprocessen”

Förnedrande för alla parter, skrev jag ovan. Den som vunnit på genvägen får känna sig som en fuskare, och om allt går rätt till bli diskad. Gå från förnekelse till insikt och vidare till att inte ens få vara kvar i resultatlistan. De som förlorat på genvägen samt övriga ögonvittnen får känna sig som någon slags Mini-Trump för att det helt enkelt inte finns något annat sätt att skipa rättvisa än att “skvallra” för tävlingsledningen om vad som hänt. Eller så väljer man att hålla käft och låta resultatlistan förbli… Orättvis.

Så hur kan vi undvika denna förnedring? Jag tänker lite som med brandskydd.

  • Först ska vi minimera risken för att skadan uppstår. Allra effektivaste sättet är förstås att alltid lägga banan längs den snabbaste vägen från A till B, så att det helt enkelt inte GÅR att gena. Men hur kul skulle banorna bli om vi gjorde så? Annars får vi spärra av potentiella genvägar (gäller förstås även omvägar…) men då skulle ju vissa tävlingsområden snart bara bestå av plastband och skyltar. Eller ställa ut funktionärer i varenda lömsk korsning…
  • Sedan gäller det att skadan upptäcks snabbt. Så att den löpare som ändå råkar springa fel har möjlighet att rätta till sitt misstag innan det är för sent. Jag vet faktiskt inte hur detta skulle gå till.
  • Till sist vill vi ju alla, oftast även löparen själv, att den som inte sprungit hela banan ska strykas ur resultatlistan. Här kommer det tråkiga. För att det ska uppdagas måste löparen antingen upptäcka det själv och anmäla till tävlingsledningen, eller så måste någon “skvallra”, eller så måste alla visa sina GPS-rutter efter målgång. Och är det något jag VERKLIGEN vill ta avstånd från så är det att göra GPS-enheten obligatorisk. Nog för att de flesta har en sådan idag, men löpning är fortfarande den enda sport som INTE avgörs av materiella ting. Du ska kunna springa ett lopp barfota och naken om du vill. Tycker jag. Även om det kanske blir lite svårt att fästa säkerhetsnålarna till nummerlappen direkt i huden.

“Det hör till”, “Det är en del av sporten” kommer många att säga även den här gången. Men jag håller inte med. Nej, vi kommer aldrig att helt kunna undvika att någon springer fel i något lopp här och där. Men vi MÅSTE jobba för en nolltolerans mot denna totala förnedring. På små obetydliga lopp som det i Mora, likväl som på mästerskap och stora internationella tävlingar. Att hitta rätt i naturen, det heter Orientering. En sport som jag älskar och som lagt grunden till att jag idag är helt okej på både riktig löpning och slätlöpning. Men orientering är en annan sport. Och hoppar du över en kontroll i orientering så behöver aldrig någon skvallra, det sköts helt digitalt.

Så vad hände egentligen i Mora? 90% Terapi, 10% Politik

Till slut – det som ni andra kallar Race Report. Jag hade inga större förväntningar på Mora Trail mer än att fullfölja. Samt att få springa på riktigt roliga, snabba stigar. Det som var hemmaplan för snart 15 år sedan. Inför start ropades två favoriter upp. Jag var inte någon av dem, men däremot visste jag att den ena varit bara någon minut före mig en vecka tidigare. I ett lopp där jag hade ruskigt kass dagsform (och för övrigt tjänade många placeringar på andras felspring…)

Perfekt för mig – jag vet att jag kan utmana bland topplaceringar OM jag bortser från de andra killarna och fullständigt kör mitt eget race. Just den dagen stämde allt (jag var till och med i oväntat bra form trots bristfällig uppladdning). Jag fokuserade på att hålla ett tempo och en puls som jag vet att jag tål, lugn och djup andning, lätta steg. Några kilometer in i loppet hade vi blivit 5 i en tätklunga. Någon drog ifrån lite uppför, vi andra tog in utför, men det handlade aldrig om mer än 5 meters spridning. Stackars Wille ramlade och slog sig rätt illa (men försäkrade oss om att han var OK). Vi var 4, vi blev 3. Till slut var det bara jag och en av “favoriterna” kvar. Jag fortsatte hålla mig till mitt eget och lät honom dra ifrån ibland, men plötsligt slog han av på takten och jag låg först. Lite tidigare än jag hade kunnat föreställa mig, men jag lyckades behålla skärpan och fortsätta springa lugnt och kontrollerat medan jag märkte att det blev mer och mer ensamt bakåt.

Plötsligt kom jag ikapp en kille som vi redan sprungit ifrån tidigare. Jag fattade inte riktigt vad som hänt – hade han sprungit fel eller hade jag sprungit fel? Vi bytte några korta ord om det men jag behöll fokus på mitt eget genomförande och konstaterade att “ja ja, jag sprang ju ändå om rätt lätt”. Plötsligt kom han älgande förbi mig i slutet av en lång, rak passage genom en myr. Jag blev lite förvånad men tänkte att “har han SÅN kapacitet så lär jag ändå inte ha en chans” och lät honom älga på. Några hundra meter senare kom vi till en skylt “Spurtpris”, och han slog av på takten så fort den skylten var passerad. Så här i efterhand var det nog där jag började tappa mitt mentala övertag. Spurtpriser har jag aldrig varken försökt vinna eller ens lyckats vinna oavsiktligt. Men något började gnaga där. Fokuset skiftade en liten aning från att bara springa i min egen takt till att börja tänka på placeringar och slutresultat, tourställning och orättvisa spurtpriser.

Jag känner ju till Eldris…

Banan gick från Mora Till Eldris på ena sidan Hemulån och tillbaka på andra sidan. Jag hade sneglat på kartan och sett att vi inte skulle riktigt ända fram till Vasaloppskontrollen i Eldris, så jag sprang och väntade in en högersväng. I Eldris har jag varit MÅNGA gånger, sommar som vinter. Plötsligt var vi (jag och Spurtprisjägaren, som fortfarande var några meter bakom) framme vid kontrollen, och banmarkeringarna var som bortblåsta. Fan också. Jag ledde ju. Troligtvis inte med mycket mer än någon minut. Men jag var verkligen först i loppet alldeles nyss, och den lättaste delen av banan återstod. Vi tvekade. Den andra killen tyckte vi skulle fortsätta mot Hökberg, men jag var helt säker på att vi inte skulle passera den välbekanta Vasaloppskontrollen och övertygade honom om att vända.

Vi kom tillbaka till den plats där vi skulle ha svängt höger och jag gjorde dagens största misstag. Frågade “hur många har sprungit förbi?”, fick till svar “Tre”. Fan. Sämsta möjliga siffra. Missen kostade “bara” 510 meter – eller 2 minuter och 13 sekunder. Publiken (som jag trodde var funktionärer) hade sett oss springa fel men inte sagt något. De fick en oförtjänt utskällning och jag ropade fula nedlåtande ord till dem när jag gav mig av för att försöka ta igen misstaget. Med andra ord hade jag tappat allt. Från att ha haft min egen prestation i fokus övergick jag nu till att försöka få koll på de löpare som låg före, och dessutom förnedrade jag helt oskyldiga människor.

Hundraprocentigt genomförande – Noll procent utdelning

En av dem sprang jag om rätt snart. Trea nu. Och jag såg de andra två ibland, kanske 200-250 meter framför. Kunde konstatera att jag fortfarande springer snabbast men att det troligtvis inte kommer räcka. Jag har haft den där dagen som i bästa fall kommer en eller två gånger per år, när allting stämmer. Bra dagsform, rätt mindset, rätt starthastighet. Roligaste banan på länge. Dessutom med tillräckligt svagt motstånd för att kunna vinna. Och fått exakt INGEN utdelning för det.

Mycket riktigt – i mål som trea. I ett lopp där – om alla sprungit rätt – jag hade:

  • Vunnit livets första spurtpris
  • Vunnit tävlingen och mitt livs första deltävling i TRS Trailtour
  • Tagit över totalledningen i ovan nämnda Tour.

Jag kan förstås inte hymla med att jag är besviken. Men jag vill fortfarande hävda att det här inlägget inte handlar om mig. Det handlar om att vi måste sträva efter nolltolerans mot felspringning. För alla parter. I Mora var det förmodligen allra värst för de två stackare som omedvetet (hoppas jag!) sprang för kort och därför blev diskvalificerade. Min omväg förlorade jag mycket på. Men jag fick åtminstone behålla ett dåligt resultat. De två som genade blev av med allt. Och det är förstås HELT rätt. Men det ska inte kunna hända. Aldrig.

I anslutning till målet fick jag även syn på gänget som jag skällt ut i Eldris. En väldig lättnad att reda ut att de var publik – inte funktionärer. Samt att få be om ursäkt för mitt skrikande och skällande. Även om jag såklart förstår att en ursäkt inte gör det ogjort.

Eller så var jag inte där för loppet…

Noll procent utdelning är kanske inte helt sant ändå. Det finns en man i Mora som gjort väldigt stor skillnad i mitt liv, och som kanske varit den enskilt största yttre faktorn i min prestationsutveckling. Av en slump råkade jag se hans dotters namn i startlistan, och jag tyckte mig även se hans bil i Eldris precis när jag sprungit fel. Så jag hade nog redan anat att vi skulle springa på varandra. Efter mål, när jag gått och tjurat en stund, så stod han plötsligt där. Mannen, myten, legenden – Christian Minatti. Citatmaskin, ärlighetsproffs, livscoach. Hatad av vissa, älskad av många.

Sist vi träffades, 2013, var jag på botten av en djup depression. Jag har längtat efter att få träffa honom igen för att han ska få se mig på en bättre plats, samtidigt som jag haft lite respekt inför det. När vi nu till slut träffades hann vi inte prata så värst länge, men det behövdes inte längre. Jag blev påmind om hans goda sidor, han kom snabbt in på att fråga mig om hur han skulle gjuta bänkar till ett av sina livsprojekt – scenen i Minattiland. Ordningen var återställd. På vissa plan var vi tillbaka där vi började 2007, på andra kunde vi konstatera att vi båda blivit nästan 15 år äldre. På gott och ont.

Och så självklart – ett nytt citat till samlingen:
“Du vann ju iallafall två knivar, så du kan åka hem och vässa formen!”

Så nej, jag åkte nog inte till Mora bara för den där bortkastade prestationen. Trots allt.

Senaste blogginläggen

  • A home called trail running Sara Costa
    Läs mer
  • Race Report - Dolomiti Extreme Trail Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • PurePower Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Race Report SM Ultratraillöpning - Aktivitus Trailrace 73 km Gunilla Kidmark
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Meny

X
X