Bergen står i lågor. Andra natten är här och lager av rött vilar över Pyreneerna. Terrängen kräver att jag håller koll på stigen framför mig men ändå kan jag inte låta bli att lyfta blicken, om och om igen. Knappa 1000 höjdmeter nedanför ligger Vielha och mållinjen. Nära men ändå så långt borta. Benen är tomma men huvudet är klart. Jag försöker att ta in nuet och samtisigt hålla mig på fötterna. 

Efter att ha sagt hejdå till Johnny och våra tre fyrbenta så är det är jag, Roger och Ellen som stiger på flyget till Barcelona tidigt onsdag morgon. Det är första utlandsresan sedan Big’s backyard för nästan två år sedan och många resenärer med mig verkar ha glömt bort hur man gör. Utan några större missöden sitter vi dock i en spansk hyrbil på väg mot Vielha, centrum för loppet samt start och mål. Det finns tre olika distanser och både jag och Ellen ska springa VDA, som med sina 162 km och 10600 hm är det längsta. Ju större bergen blir desto mer ifrågasätter jag huruvida jag verkligen är redo för detta men för varje passerad mil närmar vi oss the point of no return och för varje passerad timme blir jag mer och mer nervös. Det här loppet har, tillsammans med UTMB, varit min virtuella morot under månader av träning men nu vill jag mest bara krypa ur skinnet. Tänker på en podinspelning tillsammans med Johnny där han påpekar att jag gjort flera ok prestationer på egen hand under senaste året och jag skämtsamt undrar om han tror att jag kommer klappa igenom när det blir “allvar”. Skämtsamt men med en allvarlig underton, en fråga högst aktuell i mitt eget huvud. 

Vi har valt ett lite bättre hotell mitt i byn och på torsdag morgon, efter en riktigt bra internationell frukost är det dags att hämta ut nummerlappen. I samma stund som de frågar om jag har skaffat försäkringen kommer jag på att det har jag minsann glömt, men svarar ändå “ja” och hoppas att det ska räcka. Det räcker ytterligare några steg fram i ledet men någon nummerlapp får jag minsann inte utan får snällt ställa mig i kön för alla idioter som inte fixat försäkring. Eftersom jag är ensam idiot så är det ingen kö och jag får hjälp snabbt. “It’s so much to think about” säger jag hjälplöst och funktionären verkar förstå att det inte är så lätt att vara nybörjare. När han inser att jag har startnummer två och är högst rankad av damerna ser han dock ut att undra vad för konstig människa han har att göra med. Men jag får både försäkring och nummerlapp utan att det blir mer än dubbelt så dyrt som om jag skulle ha fixat det innan. 

Torsdag eftermiddag är det presentation av elitlöparna och när jag står på scen och ska svara på frågor så påminns jag om att jag verkligen avskyr att prata inför folk som faktiskt lyssnar på vad jag säger. Benen skakar och Ellen säger snällt efteråt att jag var “gullig”. Efter middag och lite vin för att kunna sova så blir det ändå en sömnlös natt på badrumsgolvet (jag måste sova själv när är nervös) tillsammans med allehanda poddar. Så äntligen fredag. Jag följer 100 kilometern som startat på morgonen och där flertalet svenskar springer. Bland annat Jacob Wollberg från Trail4fun-gänget går bra, samt en Louisa Clevehorn som jag aldrig träffat. Tiden sniglar sig fram. Jag packar och packar om. Samma saker, exakt likadant. Äter, vilar. Gör en spellista. Klär på mig. Ellen har också hunnit bli nervös medan Roger verkar lugn i sin uppgift att supporta mig. Ner till starten. Ryggsäcken gås igenom. På med en gps. In i startfållan. Jag ställer mig i fel startgrupp först men flyttas fram. Önskar japanskan Kaori och spanjorskan Letiticia lycka till. Efter nervösa dagar och en till synes ändlös väntan så är vi iväg. Jag tar det lugnt i början för det är inte nu det gäller. Den första halvan är bara en transport, ett framspel till dess att tävlingen börjar. Och för mig tar det tid att komma in i det, hitta min egen lunk. Efter dryga kilometern när första stigningen börjar går jag ändå upp som första dam. Många herrar verkar dock tycka att det är just denna backe som betyder något. Jag traskar på, försöker ignorera alla andra samtidigt som jag försöker få hörlurarna att sitta kvar i öronen. Spring inte med nya lurar. Det är varmt, svetten rinner samtidigt som jag slarvar med dricka och energi och går lite för hårt, inte mycket men ett halvt snäpp. Efter två timmar justerar jag det. Ingen skada skedd men det skulle vara onödigt att bli trött redan nu. 

Så kommer natten och luften blir svalare. I ett pärlband av dansande pannlampor blir jag äntligen ensam. Med natten lägger sig lugnet och jag lyckas skapa min egen bubbla tillsammans med bergen. Lyckas att hitta nuet istället för allt det som ligger framför. Ett steg i taget. Passerar någon ibland, blir ibland passerad men inte lika ofta. Varenda stjärna syns på himlen i natt och topparna omger mig som grå skuggor. Vi passerar en glaciär. Det är ingenting annat än storslaget. Strax efter 02.30 når jag Bossost, den första servicestationen där support är tillåtet. 55 km, dryga 4000 hm upp och 4300 hm ner är avklarade. Ett ganska mastigt pass men ändå knappt början. Roger byter ut mina gels och flaskor medan jag dricker festis och äter några bitar sushi. Lite bakläxa får jag angående energiintaget men jag vet redan att jag slarvat. Konstigt eller hur? Att man slarvar trots att man vet?! Byter även pannlampa då jag redan är inne på extrabatteriet av min huvudlampa (vad är det med mig och pannlampor?!). Sen ready to go. 

Timmarna passerar i raskare takt än kilometrarna och med ens är det morgon. Uppe på höjderna står serviceteamen i dunjackor men jag njuter av att det fortfarande är svalt och gruvar mig lite för solens återuppståndelse. I ljuset syns det att flera börjar bli trötta och trots att jag inte gör mer än att fortsätta i ungefär samma takt så tar jag mer än jag tappar. Det känns stabilt, förutom att jag får lite domningar i en vad och upp i benet i brant nedför. Det är ett potentiellt problem. Tar några salttabletter, och jag vet inte om det beror på dessa eller på att det börjar gå uppför, men det hjälper. Mycket av loppet går på 2000 meters höjd och upp till 2600 meter och jag fascineras av alla blommor jag ser. Trots att det finns vissa likheter med den högalpina terrängen hemma i Abisko så är det en helt annan flora och andra färger. Och bergen, det är som en tavla. Jag tar mentala bilder och sparar i minnesbanken. Nästa gång jag springer här ska jag ha mer tid att utforska. Ibland träffar jag på någon löpare som jag byter några ord med, men det börjar bli mer utdraget och det passar mig alldeles utmärkt. Men i nedförslöpan strax innan Beret kommer jag ikapp en fransman. Vi slår följe in på stationen där både Roger och fransosens crew väntar. Vi gör om samma procedur som tidigare och Roger berättar att jag leder med dryga timmen eller något liknande. Det är långt kvar, mycket kan hända, men det känns kontrollerat. När jag fyllt på med energi beger jag mig vidare. Inne på tredje och sista etappen. Nedräkning. (Inbilla dig ALDRIG att det är nedräkning!)

Det visar sig att fransmannen har ett namn och hur det nu går till så blir jag och Bertrand ett svensk-franskt team. Oftast rör vi oss i tystnad men ibland växlar vi några ord. Det visar sig bland annat att han sprungit UTMB sex gånger, med en åttonde plats som bäst. “Which one do you like most? This one or UTMB?” undrar jag nyfiket. Med blicken neråt svarar han “I don’t like this, it’s too hard”. “So will you do it again?” frågar jag vidare. Han ser på mig som om jag inte alls förstått “It’s too hard” upprepar han. Själv kan jag inte annat än att hålla med - detta är verkligen riktigt jävla jobbigt. 

Och som sagt: tro aldrig aldrig att det är nedräkning. Se aldrig aldrig slutet innan mållinjen finns i ditt synfält. Efter 10 kilometer nedför väntar loppets 1400 höjdmeter upp till loppets högsta punkt och 15 km ska avverkad innan nästa vätskestation. Det är inte loppets längsta klättring och jag tror inte att det ska bli några konstigheter men att tro är att inte veta och i efterhand är jag faktiskt glad över att jag inte vet hur lång tid 15 kilometer kan ta. Jag trycker en gel och sekunden sprutar den och allting annat jag ätit det senaste dygnet rakt ut utan att jag ens hinner vända mig bort från stigen. Jahapp, då var det på det viset. Tar det lugnt med all form av intag en stund innan jag försöker mig på lite sportdryck. Det vänder sig igen. Det får bli vatten och salt till nästa station. Klockan har passerat mitt på dagen och det har hunnit bli riktigt varmt. Med jämna mellanrum blöter jag kepsen i de närliggande vattendragen för att svalka av mig. Bertrand verkar sliten och jag drar ett tag. Vi kommer sakteliga ikapp en spanjor. Han kämpar för att inte släppa förbi oss och jag tror att det är tappet i totalplacering han försöker undvika - till dess jag inser att det är JAG som är problemet. Jag riktigt ser hur förtvivlad han är men så får han syn på min nummerlapp, gestikulerar att jag ska vända mig emot honom. Så nickar han och säger på knagglig engelska “it’s ok”. Minuten efter är han försvunnen bakom oss. 

Vi kommer högre och högre upp och det blir stenigare. Banan följer inte längre någon stig utan snirklar sig över och mellan klippblock. Jag undrar vilken av topparna vi ska upp på för det känns som att vi rör oss i cirklar. Som om att den som lagt banan här bestämt sig för att göra det så svårt som möjligt. Timmarna, distansen och höjdmetrarna har tagit ut sin rätt på både smidigheten och tålamodet och jag blir förbannad när det flera gånger blir något som mer liknas vid scrambling. Uppför är svårt, nedför än värre. Både jag och Bertrand går och muttrar och jag kan inte låta bli att tycka att detta är ett jävla skämt. Varför ska vi trampa runt utan att komma någonstans. Det går riktigt riktigt långsamt och jag förvånas över att inte hela fältet kommer ikapp bakifrån, samtidigt som jag förstår exakt varför och skänker en tanke till de som möter det grymma ödet att passera det här partiet i mörkret. 

Kanske är det energibrist, kanske känslan av att stå stilla, men här tappar jag både en del fokus på tävlingen samt förmågan att röra mig framåt på ett effektivt sätt. Sackar. Badar i en bäck här och en bäck där, och jag och Bertrand blir mer två kompisar ute på en strapats. Kanske låter det märkligt men för mig är totalplaceringen inte viktig, jag kom för damsegern och inget annat. Den är min uppgift i det här loppet och där har jag fortfarande kontroll. Efter flera timmar når vi dock vätskestationen och jag får i mig lite cola. Startar om mig själv, även om det går mer än en smula hackigt. För det gör ont nu. Ont i ryggen, i låren och framför allt i fötterna. Ignorera. När det är 16 kilometer kvar får jag hjälp av Roger för sista gången, äter återigen sushi och banan. Dricker ännu mer festis. Sista två etapperna. 700 upp, 400 ner, 400 upp, knappa 1000 ner. Brant uppför och jag har svårt att hålla rygg på Bertrand men kommer ikapp nerför. “Have you missed me?”. Han skrattar. Sista uppför känns så mycket längre än 400 hm och jag tackar Bertrand för sällskapet och säger att han ska köra. Han tvekar först men sen växer distansen till hans lampa. Inte snabbt men stadigt. Jag funderar över vad jag borde känna. Stolthet? Glädje? Det gör jag nog, men mest känner jag bara en stillsam ödmjukhet över det jag fått vara med om. Över vyerna, korna, människorna, blommorna, de snabba baden i bäckarna. Jag önskar jag hade ord men jag nöjer mig med att det är storslaget, fantastiskt och fruktansvärt. Vackrare än jag kunnat föreställa mig. Jobbigare än jag kunnat föreställa mig. 

Nedförslöpan är hemsk och det är inte många positiva tankar som rör sig i huvudet. Det tar aldrig slut. Brant brant brant. Aj aj aj. Men efter tusen evigheter når jag asfalten. Springer in i byn. Det står folk ute och jag tror att jag är framme men det är jag inte. Och här tenderar jag för första gången att springa fel. Velar, springer tillbaka, springer tillbaka igen innan jag chansar. Det blev rätt och jag är på upploppet. Med ens springer jag med något som kan liknas löpsteg igen. Med ens är det som de senaste knappa 29,5 timmarna aldrig varit. Ellen springer med mig. Roger står på sidan. Innan jag passerar mållinjen vänder jag mig om och försöker spara ögonblicket. För kanske kommer jag aldrig att vara med om något liknande igen, kanske är det bara början. För vem vet vart vägen tar oss? Just i detta ögonblick kan jag dock inte bry mig mindre, för just i detta nu är jag vinnare av Val d’Aran 2021. 

Det finns alltid saker att analysera, alltid saker att förbättra. För det mesta också saker som går bra. På Val d’Aran lyckades jag göra det jag skulle och det är jag stolt över. Det finns även en lista med saker som var mindre bra men den ska jag bespara er. Så jag avslutar den här race reporten med TACK. Tack Roger, tack Ellen, tack alla andra svenskar på plats som gjort denna resa oförglömlig. Tack Bertrand för de mil jag fick dela med dig. Tack Sten för värdefulla tips och råd. Tack Johnny för att du tog hand om min grytvarg. Tack alla ni helt okända människor som fick mig att känna mig som en krigarprinsessa längs med banan. Tack alla ni som följt mig hemifrån. Tack Asics och Umara för att ni tror på mig. Och tack Pyreneerna för att du tog hand om mig.             

Foto: Sportograf