Val d'Aran 2021

Bergen står i lågor. Andra natten är här och lager av rött vilar över Pyreneerna. Terrängen kräver att jag håller koll på stigen framför mig men ändå kan jag inte låta bli att lyfta blicken, om och om igen. Knappa 1000 höjdmeter nedanför ligger Vielha och mållinjen. Nära men ändå så långt borta. Benen är ...

17 juli, 2021 |

Ultralöpare som helst springer stig och obanat. Skriver om charmen med att springa långt och länge, om att försöka förflytta mina egna gränser samt livet på fjället tillsammans med min malamute Scout.

Kontakt: [email protected]

Mål: Att springa längre och snabbare och ha så roligt som möjligt längs vägen.

Motto: Det går aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå!

Bergen står i lågor. Andra natten är här och lager av rött vilar över Pyreneerna. Terrängen kräver att jag håller koll på stigen framför mig men ändå kan jag inte låta bli att lyfta blicken, om och om igen. Knappa 1000 höjdmeter nedanför ligger Vielha och mållinjen. Nära men ändå så långt borta. Benen är tomma men huvudet är klart. Jag försöker att ta in nuet och samtisigt hålla mig på fötterna. 

Efter att ha sagt hejdå till Johnny och våra tre fyrbenta så är det är jag, Roger och Ellen som stiger på flyget till Barcelona tidigt onsdag morgon. Det är första utlandsresan sedan Big’s backyard för nästan två år sedan och många resenärer med mig verkar ha glömt bort hur man gör. Utan några större missöden sitter vi dock i en spansk hyrbil på väg mot Vielha, centrum för loppet samt start och mål. Det finns tre olika distanser och både jag och Ellen ska springa VDA, som med sina 162 km och 10600 hm är det längsta. Ju större bergen blir desto mer ifrågasätter jag huruvida jag verkligen är redo för detta men för varje passerad mil närmar vi oss the point of no return och för varje passerad timme blir jag mer och mer nervös. Det här loppet har, tillsammans med UTMB, varit min virtuella morot under månader av träning men nu vill jag mest bara krypa ur skinnet. Tänker på en podinspelning tillsammans med Johnny där han påpekar att jag gjort flera ok prestationer på egen hand under senaste året och jag skämtsamt undrar om han tror att jag kommer klappa igenom när det blir “allvar”. Skämtsamt men med en allvarlig underton, en fråga högst aktuell i mitt eget huvud. 

Vi har valt ett lite bättre hotell mitt i byn och på torsdag morgon, efter en riktigt bra internationell frukost är det dags att hämta ut nummerlappen. I samma stund som de frågar om jag har skaffat försäkringen kommer jag på att det har jag minsann glömt, men svarar ändå “ja” och hoppas att det ska räcka. Det räcker ytterligare några steg fram i ledet men någon nummerlapp får jag minsann inte utan får snällt ställa mig i kön för alla idioter som inte fixat försäkring. Eftersom jag är ensam idiot så är det ingen kö och jag får hjälp snabbt. “It’s so much to think about” säger jag hjälplöst och funktionären verkar förstå att det inte är så lätt att vara nybörjare. När han inser att jag har startnummer två och är högst rankad av damerna ser han dock ut att undra vad för konstig människa han har att göra med. Men jag får både försäkring och nummerlapp utan att det blir mer än dubbelt så dyrt som om jag skulle ha fixat det innan. 

Torsdag eftermiddag är det presentation av elitlöparna och när jag står på scen och ska svara på frågor så påminns jag om att jag verkligen avskyr att prata inför folk som faktiskt lyssnar på vad jag säger. Benen skakar och Ellen säger snällt efteråt att jag var “gullig”. Efter middag och lite vin för att kunna sova så blir det ändå en sömnlös natt på badrumsgolvet (jag måste sova själv när är nervös) tillsammans med allehanda poddar. Så äntligen fredag. Jag följer 100 kilometern som startat på morgonen och där flertalet svenskar springer. Bland annat Jacob Wollberg från Trail4fun-gänget går bra, samt en Louisa Clevehorn som jag aldrig träffat. Tiden sniglar sig fram. Jag packar och packar om. Samma saker, exakt likadant. Äter, vilar. Gör en spellista. Klär på mig. Ellen har också hunnit bli nervös medan Roger verkar lugn i sin uppgift att supporta mig. Ner till starten. Ryggsäcken gås igenom. På med en gps. In i startfållan. Jag ställer mig i fel startgrupp först men flyttas fram. Önskar japanskan Kaori och spanjorskan Letiticia lycka till. Efter nervösa dagar och en till synes ändlös väntan så är vi iväg. Jag tar det lugnt i början för det är inte nu det gäller. Den första halvan är bara en transport, ett framspel till dess att tävlingen börjar. Och för mig tar det tid att komma in i det, hitta min egen lunk. Efter dryga kilometern när första stigningen börjar går jag ändå upp som första dam. Många herrar verkar dock tycka att det är just denna backe som betyder något. Jag traskar på, försöker ignorera alla andra samtidigt som jag försöker få hörlurarna att sitta kvar i öronen. Spring inte med nya lurar. Det är varmt, svetten rinner samtidigt som jag slarvar med dricka och energi och går lite för hårt, inte mycket men ett halvt snäpp. Efter två timmar justerar jag det. Ingen skada skedd men det skulle vara onödigt att bli trött redan nu. 

Så kommer natten och luften blir svalare. I ett pärlband av dansande pannlampor blir jag äntligen ensam. Med natten lägger sig lugnet och jag lyckas skapa min egen bubbla tillsammans med bergen. Lyckas att hitta nuet istället för allt det som ligger framför. Ett steg i taget. Passerar någon ibland, blir ibland passerad men inte lika ofta. Varenda stjärna syns på himlen i natt och topparna omger mig som grå skuggor. Vi passerar en glaciär. Det är ingenting annat än storslaget. Strax efter 02.30 når jag Bossost, den första servicestationen där support är tillåtet. 55 km, dryga 4000 hm upp och 4300 hm ner är avklarade. Ett ganska mastigt pass men ändå knappt början. Roger byter ut mina gels och flaskor medan jag dricker festis och äter några bitar sushi. Lite bakläxa får jag angående energiintaget men jag vet redan att jag slarvat. Konstigt eller hur? Att man slarvar trots att man vet?! Byter även pannlampa då jag redan är inne på extrabatteriet av min huvudlampa (vad är det med mig och pannlampor?!). Sen ready to go. 

Timmarna passerar i raskare takt än kilometrarna och med ens är det morgon. Uppe på höjderna står serviceteamen i dunjackor men jag njuter av att det fortfarande är svalt och gruvar mig lite för solens återuppståndelse. I ljuset syns det att flera börjar bli trötta och trots att jag inte gör mer än att fortsätta i ungefär samma takt så tar jag mer än jag tappar. Det känns stabilt, förutom att jag får lite domningar i en vad och upp i benet i brant nedför. Det är ett potentiellt problem. Tar några salttabletter, och jag vet inte om det beror på dessa eller på att det börjar gå uppför, men det hjälper. Mycket av loppet går på 2000 meters höjd och upp till 2600 meter och jag fascineras av alla blommor jag ser. Trots att det finns vissa likheter med den högalpina terrängen hemma i Abisko så är det en helt annan flora och andra färger. Och bergen, det är som en tavla. Jag tar mentala bilder och sparar i minnesbanken. Nästa gång jag springer här ska jag ha mer tid att utforska. Ibland träffar jag på någon löpare som jag byter några ord med, men det börjar bli mer utdraget och det passar mig alldeles utmärkt. Men i nedförslöpan strax innan Beret kommer jag ikapp en fransman. Vi slår följe in på stationen där både Roger och fransosens crew väntar. Vi gör om samma procedur som tidigare och Roger berättar att jag leder med dryga timmen eller något liknande. Det är långt kvar, mycket kan hända, men det känns kontrollerat. När jag fyllt på med energi beger jag mig vidare. Inne på tredje och sista etappen. Nedräkning. (Inbilla dig ALDRIG att det är nedräkning!)

Det visar sig att fransmannen har ett namn och hur det nu går till så blir jag och Bertrand ett svensk-franskt team. Oftast rör vi oss i tystnad men ibland växlar vi några ord. Det visar sig bland annat att han sprungit UTMB sex gånger, med en åttonde plats som bäst. “Which one do you like most? This one or UTMB?” undrar jag nyfiket. Med blicken neråt svarar han “I don’t like this, it’s too hard”. “So will you do it again?” frågar jag vidare. Han ser på mig som om jag inte alls förstått “It’s too hard” upprepar han. Själv kan jag inte annat än att hålla med - detta är verkligen riktigt jävla jobbigt. 

Och som sagt: tro aldrig aldrig att det är nedräkning. Se aldrig aldrig slutet innan mållinjen finns i ditt synfält. Efter 10 kilometer nedför väntar loppets 1400 höjdmeter upp till loppets högsta punkt och 15 km ska avverkad innan nästa vätskestation. Det är inte loppets längsta klättring och jag tror inte att det ska bli några konstigheter men att tro är att inte veta och i efterhand är jag faktiskt glad över att jag inte vet hur lång tid 15 kilometer kan ta. Jag trycker en gel och sekunden sprutar den och allting annat jag ätit det senaste dygnet rakt ut utan att jag ens hinner vända mig bort från stigen. Jahapp, då var det på det viset. Tar det lugnt med all form av intag en stund innan jag försöker mig på lite sportdryck. Det vänder sig igen. Det får bli vatten och salt till nästa station. Klockan har passerat mitt på dagen och det har hunnit bli riktigt varmt. Med jämna mellanrum blöter jag kepsen i de närliggande vattendragen för att svalka av mig. Bertrand verkar sliten och jag drar ett tag. Vi kommer sakteliga ikapp en spanjor. Han kämpar för att inte släppa förbi oss och jag tror att det är tappet i totalplacering han försöker undvika - till dess jag inser att det är JAG som är problemet. Jag riktigt ser hur förtvivlad han är men så får han syn på min nummerlapp, gestikulerar att jag ska vända mig emot honom. Så nickar han och säger på knagglig engelska “it’s ok”. Minuten efter är han försvunnen bakom oss. 

Vi kommer högre och högre upp och det blir stenigare. Banan följer inte längre någon stig utan snirklar sig över och mellan klippblock. Jag undrar vilken av topparna vi ska upp på för det känns som att vi rör oss i cirklar. Som om att den som lagt banan här bestämt sig för att göra det så svårt som möjligt. Timmarna, distansen och höjdmetrarna har tagit ut sin rätt på både smidigheten och tålamodet och jag blir förbannad när det flera gånger blir något som mer liknas vid scrambling. Uppför är svårt, nedför än värre. Både jag och Bertrand går och muttrar och jag kan inte låta bli att tycka att detta är ett jävla skämt. Varför ska vi trampa runt utan att komma någonstans. Det går riktigt riktigt långsamt och jag förvånas över att inte hela fältet kommer ikapp bakifrån, samtidigt som jag förstår exakt varför och skänker en tanke till de som möter det grymma ödet att passera det här partiet i mörkret. 

Kanske är det energibrist, kanske känslan av att stå stilla, men här tappar jag både en del fokus på tävlingen samt förmågan att röra mig framåt på ett effektivt sätt. Sackar. Badar i en bäck här och en bäck där, och jag och Bertrand blir mer två kompisar ute på en strapats. Kanske låter det märkligt men för mig är totalplaceringen inte viktig, jag kom för damsegern och inget annat. Den är min uppgift i det här loppet och där har jag fortfarande kontroll. Efter flera timmar når vi dock vätskestationen och jag får i mig lite cola. Startar om mig själv, även om det går mer än en smula hackigt. För det gör ont nu. Ont i ryggen, i låren och framför allt i fötterna. Ignorera. När det är 16 kilometer kvar får jag hjälp av Roger för sista gången, äter återigen sushi och banan. Dricker ännu mer festis. Sista två etapperna. 700 upp, 400 ner, 400 upp, knappa 1000 ner. Brant uppför och jag har svårt att hålla rygg på Bertrand men kommer ikapp nerför. “Have you missed me?”. Han skrattar. Sista uppför känns så mycket längre än 400 hm och jag tackar Bertrand för sällskapet och säger att han ska köra. Han tvekar först men sen växer distansen till hans lampa. Inte snabbt men stadigt. Jag funderar över vad jag borde känna. Stolthet? Glädje? Det gör jag nog, men mest känner jag bara en stillsam ödmjukhet över det jag fått vara med om. Över vyerna, korna, människorna, blommorna, de snabba baden i bäckarna. Jag önskar jag hade ord men jag nöjer mig med att det är storslaget, fantastiskt och fruktansvärt. Vackrare än jag kunnat föreställa mig. Jobbigare än jag kunnat föreställa mig. 

Nedförslöpan är hemsk och det är inte många positiva tankar som rör sig i huvudet. Det tar aldrig slut. Brant brant brant. Aj aj aj. Men efter tusen evigheter når jag asfalten. Springer in i byn. Det står folk ute och jag tror att jag är framme men det är jag inte. Och här tenderar jag för första gången att springa fel. Velar, springer tillbaka, springer tillbaka igen innan jag chansar. Det blev rätt och jag är på upploppet. Med ens springer jag med något som kan liknas löpsteg igen. Med ens är det som de senaste knappa 29,5 timmarna aldrig varit. Ellen springer med mig. Roger står på sidan. Innan jag passerar mållinjen vänder jag mig om och försöker spara ögonblicket. För kanske kommer jag aldrig att vara med om något liknande igen, kanske är det bara början. För vem vet vart vägen tar oss? Just i detta ögonblick kan jag dock inte bry mig mindre, för just i detta nu är jag vinnare av Val d’Aran 2021. 

Det finns alltid saker att analysera, alltid saker att förbättra. För det mesta också saker som går bra. På Val d’Aran lyckades jag göra det jag skulle och det är jag stolt över. Det finns även en lista med saker som var mindre bra men den ska jag bespara er. Så jag avslutar den här race reporten med TACK. Tack Roger, tack Ellen, tack alla andra svenskar på plats som gjort denna resa oförglömlig. Tack Bertrand för de mil jag fick dela med dig. Tack Sten för värdefulla tips och råd. Tack Johnny för att du tog hand om min grytvarg. Tack alla ni helt okända människor som fick mig att känna mig som en krigarprinsessa längs med banan. Tack alla ni som följt mig hemifrån. Tack Asics och Umara för att ni tror på mig. Och tack Pyreneerna för att du tog hand om mig.             

Foto: Sportograf

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Senaste blogginläggen

  • Race Report Salming Idre Fjällmaraton Renens stig 45 km Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Racerapport Hoka Torekov-Båstad Peter Lindquist
    Läs mer
  • ÖtillÖ World Championship 2021 - del 2 Linda Doktar
    Läs mer
  • Pryltest - Adidas Terrex Speed Pro SG Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • En skada kommer alltid i fel tid men låt inte det hindra äventyret Janne Svärdhagen
    Läs mer
  • Att börja om från början Tony Hoffstrom
    Läs mer
  • Val d'Aran 2021 Anna Carlsson
    Läs mer
  • Felspringspolitik. Och en terapeutisk rapport från Mora Trail Andreas Lundblad
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Vi är sociala

Följ våra kanaler

#trailrunningsweden

Share the passion of trail

�⁠👉 Follow new1704⠀�⁠
👫 Tag a friend�⁠
-⠀
𝐒𝐡𝐚𝐫𝐞 𝐰𝐢𝐭𝐡 𝐟𝐫𝐢𝐞𝐧𝐝𝐬 𝐀𝐧𝐝 𝐅𝐨𝐥𝐥𝐨𝐰 indian_army_swag__ 😍 𝐟𝐨𝐫 𝐦𝐨𝐫𝐞 𝐮𝐩𝐝𝐚𝐭𝐞𝐬 ❤️ 𝐚𝐧𝐝 𝐮𝐬𝐞 𝐡𝐚𝐬𝐭𝐚𝐠𝐬 👉
.
.
.
.
𝐚𝐝𝐦𝐢𝐧 👉 akshu_phogat
.
.
.
𝟐𝐧𝐝 𝐏𝐚𝐠𝐞 𝐅𝐨𝐥𝐥𝐨𝐰 👉 baba_bholenath_
.
.
.
𝐅𝐨𝐥𝐥𝐨𝐰 👉 indian_army_swag__
.
.
.
.
.
♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️

.
.
🇮🇳🇮🇳🇮🇳🇮🇳🇮🇳🇮🇳🇮🇳🇮🇳
.
.
𝐓𝐡𝐢𝐬 𝐩𝐚𝐠𝐞 𝐢𝐬 𝐧𝐨𝐭 𝐫𝐞𝐥𝐚𝐭𝐞𝐝 𝐭𝐨 𝐚𝐧𝐲 𝐜𝐚𝐬𝐭𝐞 𝐨𝐫 𝐬𝐨𝐜𝐢𝐞𝐭𝐲 ❤️🇮🇳
.
.
.
𝐑𝐞𝐬𝐩𝐞𝐜𝐭 𝐈𝐧𝐝𝐢𝐚𝐧 𝐀𝐫𝐦𝐲 🇮🇳🇮🇳
.
.
.
🔱🔱
📽: indian_army_swag__
(Please DM us I will give you credite or remove)

#runningaddict #runningmanchallenge #salomonrunning #justkeeprunning #running #runningworld #runningapparel #marathonrunning #runningtherapy #runningtraining #freeleticsrunning #runningwiththecoolkids #runningbug #runningfit #runningformylife #runningcrew #runningfervor #runningfast #trailrunningsweden #perunning #runningismydrug #womenrunningcommunity #runningadventure #summerrunning #runningadventures #running4thosewhocant #runningselfie #runningpics #runningcouple #ihaterunning
...

Femte och sista passet avklarat på denna kryssning 🚢 blev två bra intervallpass och några längre på löpband….gick bra trots skräck för löpband😂 #springaallaetapperpåsörmlamdsleden #springaärlivet #vackernatur #underbarasörmland #trailrun #löpning #inspiration #springainaturen #trailrunning #traillöpning #livsnjutare #gococosportswear #icebugsinaction #sportbrillor_se #trailrunners #trailrunningsweden #stockholmtrail #intervall #intervaller #springaallaetapperpåroslagsleden
#löparväder #utö #swimrun #swimruntraining #swimrunlife #swimrunner #swimrunners #wolffwear #msccruises #mscvirtuosa
...

Stigen som tar mig till målet 🧡 10K i terräng idag, ganska lovely faktiskt 🤗 #salmingrunning #trailrunningsweden #runnersforsustainability #idrefjällmaraton ...

Trailsnack

Vårt diskussionsforum på Facebook

 

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons
2 weeks ago

Hej,,söker tips och inspiration på trailskor, mina första, har kollat in Saucony Peregrine 10 , några inputs ? ... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Har ett par Peregrine men osäker på vilket nummer. Jättesköna och bra fäste.

Jag gillar Inov-8 X-Talon 210 G. Bra för mig som landar på framfoten och gillar att känna marken i foten. För lätta stigar, elljusspår och grusväg kör jag Altra Lone Peak 5. Trevlig sko, men halkiga i terräng. Båda skorna känns torra bara några steg efter att ha stått i vatten. Bild från dagens tvåmilarunda när jag försökte gå runt ett blöthål. 🤪 VJ Sports har fått bra vitsord tidigare här i gruppen.

Det med skorna är väldigt personligt. För mig Saucony har fungerat väldigt bra, både på asfalt och trail. Bra kvalitet, skorna tål mycket och varar länge. Med peregrine 10 har jag sprungit många lopp i skog och fjäll mellan 30 och 80 km. Bra grep, stabila. Med tåstrumpor från injinji har jag kommit i mål med glada fötter och tår. För vissa har peregrine inte tillräckligt med dämpning för riktigt långa lopp. Det finns då Saucony Xodus men har inte provat den. Peregrine är en erkänd pålitlig och stabil sko som får bra recensioner i hela världen. Nu finns version 11, egentligen samma sko med små förbättringar på ovandelen. Finns ST versionen med grövre sula för blötare, halare underlag, eller på vinter (även ice variant med dubbar). 4 mm dropp tycker jag är en fin kompromiss, inte zero drop som kan vara en utmaning om man inte är van, men inte hög drop som gör att man lättare landar på hälen. Jag skulle absolut rekommendera Saucony peregrine. Ibland sägs det att de är lite tunga pga att de väger mer än 300 gram. Vissa personer verkar känna av 20-30 gram mer eller mindre. Jag tror inte det spelar så stor roll bara skon passar ens fötter. Lycka till! Ah, brukar beställa från Run21 till bra pris.

Grymt sköna skor, används när det inte är för blött och geggigt -då använder jag Salomon speedcross 5.

Der beror faktiskt mycket på vad för typ av trailöpning du mest avser att satsa på? Jag har typ 4-5 olika för olika ändamål, kommer du springa i tekniska skogsstigar eller större skogsvägar? Snabbt och tekniskt eller längre distans och mindre tekniskt? Off trails? Begreppet trail innefattar en stor del av olika typer underlag och löparsätt. Jag har skor från Icebug (Acceleritas & Spirit) för off trails och orientering. Inov-8 (Terraultra G270) för längre distans men med tekniska partier. Sen har jag även Salomon (Pulsar/Sense) för snabba stiglöpningar. Av dessa är Inov-8 favoriten och den som känns mest allround och klarar av längre pass (behaglig dämpning) men klarar fortfarande av de tekniska skogspartierna.

Jag har dynafit feline pro, lätt sko med väldigt bra Fäste, perfekt för stigar, klippor och tekniskt trail. Dock lite för lite dämpning om underlaget blir hårdare, typ grusväg nerför en slalomback. Har skaffat ett par peregrine också, men inte hunnit testa än. Dynafit har många olika modeller för olika ändamål

Jag har ett par Peregrine 11, tycker verkligen de är 👌 Gick upp två storlekar då jag vill ha riktigt gott om plats. Bra markkontakt och bra grepp. Sprang ca 3 mil första veckan efter jag köpt dem utan tendens till minsta skav. Dessutom är de ju förberedda för både dubbar, dränering och damasker vilket är ett extra +. Skor är ju verkligen en smaksak men jag gissar att det kommer finnas ett par Peregrine i min samling lång tid framöver ☺️

Som skrivits tidigare, vilken typ av trail ska du springa? För obanad terräng har jag Inov8 X-talon 212 - grym markkontakt. För lite obanat och tekniska stigar har jag Salomon speedtrack. Mest stig, lite grusväg eller obanat Asics GEL-Trabuco. Bor du i Stockholm finns Orienteringsspecialisten som har lite andra skor än vanliga sportkedjor.

View more comments

5 days ago

Skor. Denna mytomspunna, magiska del av en traillöpares utrustning.

Jag har varit i en större sportbutik nu och provat mig igenom Salming, Merrell, Altra och Hoka. Pga onormalt korta hälsenor tycker min fysioterapeut att nolldrop kanske inte är det bästa i dagsläget och medan jag jobbar upp styrkan runt höfter, ländrygg och bäcken är dämpning också bra.

Viktigast av allt är att de ska kännas BRA på foten. Och det gjorde verkligen Merrell Rubato GTX. Finns det någon som har dem och gillar dem? Det enda jag hittat är en som tyckte de hade för mkt dämpning.

Skall prova Inov-8, fler modeller av Altra och andra märken också inför den leriga, regniga och slafsiga perioden i Göteborgsskogarna.
... Se merSe mindre

Skor. Denna mytomspunna, magiska del av en traillöpares utrustning. 

Jag har varit i en större sportbutik nu och provat mig igenom Salming, Merrell, Altra och Hoka. Pga onormalt korta hälsenor tycker min fysioterapeut att nolldrop kanske inte är det bästa i dagsläget och medan jag jobbar upp styrkan runt höfter, ländrygg och bäcken är dämpning också bra. 

Viktigast av allt är att de ska kännas BRA på foten. Och det gjorde verkligen Merrell Rubato GTX. Finns det någon som har dem och gillar dem? Det enda jag hittat är en som tyckte de hade för mkt dämpning. 

Skall prova Inov-8, fler modeller av Altra och andra märken också inför den leriga, regniga och slafsiga perioden i Göteborgsskogarna.

Kommentarer på Facebook

Vad sa din fysioterapeut att du skulle göra med dina fötter/hälsenor?

Skor är svårt. Har haft några sköna Merrel, men har varit Hiking och "barfotamodeller". Nästan omöjligt att ge råd om skor då fötter är så olika. Är foten bred, smal, låg, hög, lång, kort, några besvärliga knölar. Själv har jag smala långa fötter med en lång "långtå" som gärna tar emot , böjer sig och skaver på översidan. Har då landat i överstorlek på Innov8 Xtalon 212 för skogen och Nike's klassiska Zoom Pegasus (nu 37or) för väg och bana. Springer också en del i Hoka Clifton 7, skön dämpning, men måste ha dubbla strumpor för att få stabilitet och testat ett par modeller av Altra, men även de för breda. Då jag har haft mycket blåtår och tåskav har jag även kommit fram till att springa med tådelare ("geleklumpar" från Apoteket) eller fivetoe-strumpor.

Kollade upp dojan ovan. Noll i dropp stod det på Merells hemsida. Uppfattade i din text att du behövde skor med mycket drop? Tänkte att de kanske var nått för mig? Men noll dropp får jag vänta med.

Hoka challenger gtx är grym 👌

Jag är väldigt nöjd med Merell Long Sky. Känns dämpad men ger ändå bra känsla och ska vara 8 mm dropp. Vill du ha mer dropp kan du köpa hälinlägg från apoteket (till vilka skor som helst)👍🏻

View more comments

2 weeks ago

Har någon haft problem med sprickor i glas i sina aktivitets- eller sportklockor?

Min fru köpte en Garmin Venu2, efter 3 dagar och helt normal användning upptäckte vi en spricka tvärs över glaset.

Garmin hävdar att det är vi gjort åverkan på glaset och att de aldrig haft några ärenden tidigare där glaset spruckit på det sätt vi beskriver.

Jag väljer att lita på min fru och ser 2 möjliga orsaker:
1. En inbyggd spänning i glaset som utlösts vid användning. Då jag jobbat med glas vet jag att det kan hända på större behandlade, härdade glas.
1. En åverkan som skett innan vi fick klockan som utlöst en spricka när vi började använda den.

Garmin tar inte reklamationen då glasskada inte ingår i garantin. Som ni förstår känns det surt att få detta efter 3 dagar utan att vi utsatt klockan för någon större påverkan.

#utrustning
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

har haft ett gäng klockor från suunto genom åren... aldrig hänt.

Inte samma klocka men det tycks som en del användare haft liknande problem. forums.garmin.com/sports-fitness/running-multisport/f/forerunner-945/208054/watch-display-cracked...

Har en begagnad FR 935 som har sett mycket roligt och glaset är fortfarande oskadd. Måndagsexemplar?

Hade en Garmin som jag vet glaset sprack på ( självförvållad vurpa i skogen) fick då reda på att garmins garanti inte gäller glaset, men allt annat på klockan. Använde superlim och klockan fungerar fortfarande. Sprickan har funnits där nu i över 5 år. ..Garmin är en helt underbar klocka, men garantier till den är värdelös!

Har du/ni försökt reklamera den till affären där den köptes? De bör vara intresserade av att ha nöjda kunder. Låter som klockan inte varit till Garmin? De bör rimligtvis kolla på klockan innan de uttalar sig, även om glas normalt sett inte täcks av garantin. Låter fö märkligt om de kan exkludera glaset från garanti, det är ju ingen förbrukningsvara. Om butik och Garmin vägrar befatta sig med det finns Allmäna Reklamationsnämnden samt att kommunen brukar ha konsumentvägledare. Funkar dock inte om klockan är köpt utomlands. Ett alternativ är att be om ett kostnadsförslag att byta glaset. Surt att behöva bråka om sådant hursomhelst, en vill ju gärna bli omhändertagen. Det är ju inga billiga produkter liksom. 🙄

Glaset sprack på min Fitbit efter att jag haft den något mindre än ett år. Jag fick välja om jag ville ha den reparerad eller en 50 procent rabatt på en ny.

Min frus Garmin Venu 2 blev familjens 10e Garminklocka sedan 2005 (en Forerunner 301). Frågan är om det blev den sista? Svar från Garmins kundtjänst när jag påtalade att liknande problem hade uppstått på andra garminklockor: "Självklart tror vi inte att din fru ljuger" samtidigt som de säger "Hade vi haft kända kvalitetsbristningar på glaset till en Venu 2, så hade detta varit någonting som uppdagats i detta läget". Här förlorade de åtminstone mig! Fick idag hem den här skönheten, en Coros Pace 2 som jag köpt i stället för den Garmin Forerunner 945 jag hade tänkt köpa. Jag vet att Garmin 945an är bättre, har fler funktioner, men det kändes inte bra längre ... känslan är viktig! Nu skall det springas backar 🙂 29 gram lätt och barometrisk höjdmätning.

View more comments

6 days ago

😍😍😍 ... Se merSe mindre

😍😍😍
1 week ago

Hej. Undrar om det finns någon trailgrupp i Ängelholms området? ... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Vår närmaste är i Båstad, men gruppen tränar runtom på Hallandsåsen och Bjäre och flera deltagare i gruppen deltar fast de bor kring Ängelholm. Välkommen! trailrunningsweden.se/lopargrupper/bastad/

1 week ago

Jag såg att det var ett lopp på söder som marknadsförde sig som det snabbaste 10km-loppet. Jag tänkte att det borde vara några i den här gruppen som har koll på vilket 5km-lopp som är det långsammaste.
Och som arrangör av Älvsjöloppet night trail så undrar jag givetvis hur vi står oss i den "anti-ligan" med snabbaste tid på 24:21.
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Peak Performance Vertical K borde vara en kandidat för långsammaste 5 km (med sina 1000 höjdmeter). Banrekordet är 40:24, satt av Petter Engdahl.

Bara för referens är världsrekordet på drygt 12:35 youtu.be/uN9Y6gi24B4

Mount Marathon Race i Alaska ligger nog bra till. Bara 921 höjdmeter, men en ska inte bara upp utan även ner inom 5 km. Banrekordet är på 41:26. Fast det är ju lite tokigt att jämföra dessa bergslopp med Älvsjö. 😉 youtu.be/J2gfAyIGq-k

Går detta lopp i älvsjöskogen Lars? 🙂

2 weeks ago

Hello fellow runners!

Can anyone provide me with some tips for the upcoming Kullamannen ? First ultra to mention.

Any info will be much appreciated!

Cheers 🖖
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Which distance?

My tip to you is, enjoy and put one feet infront of the other. It is a Hard comp but aa beutiful one with a lot of Love

The weather can be really challenging, so make sure you have clothes/kit for survival in your bag. I haven't run this specific race, but it is gnarly and rocky and probably just really, really wonderful. It"s not a walk in the park, for sure. Don't rush at the start... 🙏🏼❤️ Good luck! 💪🏼

Hämta fler

Poddar

Här samlar vi alla för Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden. Trevlig lyssning!

 

Strava

Gå med i Trailrunning Swedens klubb på Strava och peppa ihop!

 

[custom-twitter-feeds]

Nyhetsbrev

Prenumerera på våra nyhetsbrev och få tillgång till specialerbjudanden.

 

Meny

X
X