Jag har hållit mig frisk. Åtminstone så frisk som man kan förvänta sig av ett normalt människoliv. Ingen tydlig statistik har förts, men jag tror att jag har haft som mest 3-4 sjukveckor per år senaste decenniet. Och så hade jag 2 veckor under hösten 2015 då jag tvingades vila från löpning (men kunde träna på som vanligt med andra träningsformer) på grund av en bristning i ena vaden. I övrigt har jag lyckats relativt bra med ”frisk och skadefri”.

Tills nu.

8 av de senaste 13 veckorna har jag varit ”sjuk” (eller åtminstone haft någon slags symptom som gjort att jag inte vågat leva som vanligt). Det måste vara någon form av personligt rekord.

Så varför? Jag vet inte. Det är också någon slags rekord. ALLA sjukveckor brukar ha en rimlig förklaring. Glömde äta efter det där hårda passet, körde lite för hårt den där veckan, umgicks lite för nära syskonbarnen som visade sig vara sjuka. Och så vidare… Men inte den här gången. En annan skillnad mot tidigare år är att jag brukar vara sjuk i 1½ vecka. Varken mer eller mindre. 10 dagar med symptom, sedan 3-4 dagars försiktig uppstart och sen är den sjukperioden över.

Vintern 2022-23 har jag istället svävat i någon slags gränsland mellan sjuk och frisk i flera veckor. Till slut känt mig helt frisk och börjat ”leva” igen för att nästa dag ha nya symptom. Det har gått så långt att jag kontaktat sjukvården och tagit alla möjliga prover. Vilket som vanligt inte leder någonstans, men det kanske det hade gjort om jag hade varit proffs och/eller fått kontakt med ”rätt” läkare?

Om jag vore proffs skulle detta förstås ha varit förödande. I min ålder troligtvis innebära slutet på ”karriären”. Nu är resultat och prestation, som tur är, sekundärt i mitt idrottande. MEN. Den största anledningen till min höga aktivitetsnivå är att fungera normalt. I vardagen. På jobbet. I relationer. Sömn. Kost. Andra kanske sköter allt det där för att orka träna. För att prestera. Men jag får ordning på allt det där andra TACK VARE att jag håller i gång fysiskt. Och som bonus presterar jag. Ofta bättre än jag förtjänar, som sagt.

Att vara sjuk någon vecka per år kan nästan vara befriande. Avkopplande. Att vara sjuk hela vintern får förödande konsekvenser för hela mitt liv. För 10 år sedan hade det rentav, indirekt, kunnat leda till självmord (nej, jag överdriver inte!). Idag är jag betydligt stabilare men konsekvenserna består. Det blir helt enkelt ingen ordning på allting, som Pippi Långstrump hade sagt.

Det verkar som att det inte bara är jag som haft enorma sjukdomsbesvär den här vintern. Vilket får mig att behålla lite av hoppet inför att ”lösa det bättre” nästa år. Det kanske är någon slags kollektiv post-Covid/post-Vaccin/post-isolering? Jag råkar visserligen vara en av de få som inte behövde ändra särskilt mycket under pandemin, då restriktionerna i princip uppmanade oss att leva som jag alltid har gjort. Men ändå, hela samhället lär ju ha tappat en hel del immunförsvar och övrig virusexponering sista åren?

Nog med spekulationer om varför… Nu vill jag veta HUR.