Regnet har letat sig in till trosor och sporttopp och fötterna halkar i blötsnön och leran. Kilometertiderna är hopplöst långsamma och jag funderar på om det här verkligen är så kul. Tänker på ardennern som drog stockar nere i dalen - vacker, med musklerna spelande under huden. Den röda tofsen på sidan av tränset och den stora mulen i mina händer. Jag säger till mig själv att bara göra, inte fundera, att det bara handlar om en fot framför den andra. Det spelar ingen roll att jag inte är särskilt snabb, det är inte det jag strävar efter. Jag vill vara en ardenner. En stark och tålig evighetsmaskin.
Efter snart en vecka i Slovakien börjar komma in i att göra lite fler timmar. Jag har endast sprungit trail sedan vi kom, mellan 25 och 35 km och minimum 1100 höjmeter alla dagar utom en och jag har slutat vara frustrerad över hur sakta det går. Det här ju den här typen av löpning jag gillar mest: löpning som handlar mer om förflyttning än om att renodlat springa. Det känns som att kroppen börjat svara. även om benen är en stor smula stela och armarna trötta av den här grejen med att försöka lära mig springa med stavar. Jag har varit skeptisk till stavar eftersom jag tycket att det krånglar till det men jag måste erkänna att jag börjar ändra uppfattning och inse fördelarna. Den delen av träningen som går sämst är att springa barmark eftersom de senaste två dagarna bjudit på rätt svala temperaturer och en decimeter nysnö. Lite komiskt är det dock och det är bara att konstatera att jag nästan springer bättre i snö än utan. Det bådar gått för sommarsäsongen 2019.. Imorgon verkar det dock som det ska bli varmare igen så då blir det en nolldag med löpning och istället en heldag i bergen med Roger och hundarna. Sen åker Roger tillbaka till Sverige för att gå en domarkurs och jag och de fyrbenta får en solohelg.