Ötillö the swimrun world championship går från Sandhamn till Utö. 65 km löp och 10 km sim. Eftersom vi, ännu, inte är snabbast så hade vi inte lyckats ta en spot till the big one och det fanns en viss nedstämdhet kring det. Jag hade gått och varit besviken i nästan ett år på att min kropp inte levererade förra året. Hela tiden har det funnits en dröm om att få göra det igen, få revansch. Helgen innan ÖTILLÖ så åkte Team Pannband, aka Alltid sena Mycket pannband, till Idre för att springa en fjällmara. Jag bestämde mig tidigt för att anmäla ner mig till 28 km i stället för 45 km. Jag drömde fortfarande om en plats. Jag ville då inte ha 45 km i benen helgen innan. Idre var avklarat och vi var hemma igen, måndag och en vecka kvar till start.

På eftermiddagen ringer Linda upp mig och säger något i stil med "Du jag har en fråga om nästa måndag" Jag fattar ingenting och svamlar väl något om jaha, ja vaddå? "Har du lust att dra till Sandhamn med mig då?" Fuck! Allt brister, jag blir helt skakig, tårarna rinner, jag vill bara skrika rakt ut! Team Pannband har en spot i ÖTILLÖ, the swimrun world championship. Om vi tackar ja? Linda har redan när Lollo ringde henne sagt att vi är redo, vi kommer! Efter att Linda och jag har pratat så sitter jag och bara skakar, tårarna forsar, känslorna är överallt och jag skriver till vår coach, André (Primalcoaching) "Vi ses på Djurönäset"! Han ringer upp, han är lika glad och upprymd som vi. Ändå ganska skönt att det bara är en vecka kvar, det blir mindre tid för oro och funderingar.

Måndag 2:a september 06.00. Starten går och vi är i väg. Vi har en ganska tydlig plan fram till cut-off 2. 1. Vi ska förbi cut-off 2, det är inget snack. Jag är den enda som ska ha koll på tiden.

2. Vi ska ha en härlig dag i skärgården.

3. Jag drar löpen, Linda drar de tuffa och längsta simningarna och jag stöttar upp med att dra några av de kortare.

Löpningen ner till första simningen är som ett lämmeltåg. Vi kommer ner bra, på med linan och så ska vi iväg.

Då händer det som jag fasat för, jag får panik i vattnet. Vi måste t o m stanna. Jag fortsätter hyperventilera när jag försöker börja simma igen. Det går inte, jag måste stanna till igen. Linda stannar, vänder sig om och rösten är rätt skarp nu. "Skärp dig! Nu räknar du armtag!" Fuck! Hon vet att jag inte kan räkna armtag, det funkar inte. Faaaan! Okej, skärp dig nu för fan. Det är allvar nu. Vi har inte oceaner av tid så nu simmar du! Ja, jag simmar. Vi är iväg, efter att jag har kaosat i nästan 2 minuter. Första simningen är också den längsta, 1750 m, planen är glasklar. Simma lugnt och fint. Linda ska gå i sin takt, inget fokus på annat. Bara mata på lugnt och fint. Vi kommer upp från simningen och det är dags för lite löpning.

Vi vet att det kommer vara halt på klipporna efter nattens regn. Det är halare än vad jag trott. Vi tar oss fram, uppenbarligen sakta men säkert. Vi tycker att vi hela tiden är i rörelse och har okej fart. Vi turas om att dra simningarna ute på Runmarö. Det går okej. Jag har valt att gå med de paddlar, för mig stora, jag har när jag tränar och har bara kört ett lopp med dem, en sprint i jämförelse med det här. Jo jag är lite orolig, har jag gjort en miss... Efter ett par simningar så släpper den oron när jag känner att det ändå går bra i vattnet. Jag är ofta lite kall i musklerna när vi kommer upp ur vattnet och det tar ett tag innan benen kommer igång på varenda löp. När vi ska upp ur en simning på Runmarö, jag minns inte vilken, så kommer min älskade nerv i kläm som sitter till höger i ryggen. Love it...not. Jag skriker, brölar, låter och folk undrar vad det är, jag hör som tur är inget då öronpropparna tar typ allt ljud. Förstår ändå att de blir mer oroade än de bör bli. Linda förklarar för dem att det är lugnt, det brukar bli så där och vi rullar vidare. Nerven ligger sedan kvar och bråkar i ett par timmar innan den ger med sig. Det är inte speciellt många lag runtomkring oss, föga förvånade. Det har vi vetat om, det har vi pratat om att så kommer det vara. Vi ska göra vårt lopp. Följa vår plan. Inget annat. Linda säger bara någon gång att alla andra är framför oss.

Snart är vi framme vid första cut-offen, vi har nästan 25 minuter till godo. Skönt tänker jag, då har vi den tid vi behöver. Det blir ett kort stopp vid vätskan, vi fyller på flaskorna och sticker. Vi håller helt okej fart, vad vi minns på nästa löp som också är ca 4 km. Det fortsätter med några kortare simningar och en lång på 1000 m samt några kortare tekniska löp och en mindre teknisk som mestadels går på grusväg innan cut-off 2. Här ute händer något, vi tycker att vi ligger bra till. Vi stressar inte överdrivet, även om jag vet att Linda stressar järnet inom sig. Jag vet det. Jag vet att hon fram till cut-off 2 kommer lägga den mesta av sin energi på att oroa sig för om vi hinner.

Plötsligt så har vi en simning och 4.9 km löp kvar och vi funderar på vart tiden har tagit vägen innan vi hoppar i vattnet. Linda drar, hon drar grymt bra. Det blåser ändå en del på de flesta simningarna och vinden är inte speciellt gynnsam utan kommer hela tiden snett framifrån. Direkt jag kan sätta ner fötterna efter simningen kollar jag klockan och ser att det här kommer behöva gå undan. Killen som står vid uppgången sprider ju inte direkt någon positiv energi när han ropar "6 km kvar, ni har 30 min på er". Jag lyssnar inte, jag vet att det är 4.9 och inget annat. Jag vet också att det inte är 30 min, det är typ 27. Jag vet att Linda lyssnar och får än mer ångest, jag säger det är inte 6 km, jag har koll, vi kommer hinna, häng bara på mig nu. Vi tar oss över klipporna och är nu ute på skogsvägen. Jag känner att jag borde dricka och peta i mig en gel men får prioritera bort det, nu är det springa som gäller. Jag drar upp farten direkt på skogsvägen och börjar cabba ner mig själv. Jag känner att jag går på rött, bestämmer mig för att det får kosta vad det vill nu, vi ska förbi cut-offen. Resten får vi lösa sen. Efter en stund hör jag Linda svära, andas tungt på ett sätt som hon bara gör när stressen tar makten över henne. Hon börjar gråta och säger att hon vill åka hem. Jag stannar. Samtidigt som jag börjar cabba henne säger jag åt henne att det är dags att dra ner för det kommer inte hålla annars. Skärp dig nu! Åka hem får du vänta med, vi har 8 timmar kvar innan vi är i mål! Sen får du göra vad du vill. Jag har koll. Vi kommer hinna. Det enda du gör nu är att andas och springa!!! Jag drar iväg och drar direkt upp farten så kroppen går på rött. Jag har inte koll, jag har bara helt inpräntat i huvudet att vi ska förbi. Vi kommer inte missa. Det har aldrig funnits som ett alternativ att vi inte kommer hinna. Vi fortsätter ligga på och snart är vi ute på grusvägen, då vet vi att det närmar sig. Äntligen, nu vet jag att vi kan gå ännu hårdare! Jag känner att mina vader börjar bli rätt hårda, det drar i den ena. Jag vet att jag borde druckit förut men det fanns inte tid. Jag försöker dra upp tempot ännu mer sista 1500 m och vi lyckas, Linda går som ett jävla tåg bakom mig!! Kan vi gå så här fort tänker jag! Vi har ju ändå varit ute i över 5 h. Nu blir det en raksträcka, jag tittar på klockan och tänker att visst fan är det snart det svänger höger och vi är framme. Hoppas hoppas, för annars är det sjukt lite tid kvar. Jag hör Linda börja hulka bakom, hon spyr, hon försöker lösa det i farten men det går inte. Vi måste stanna, kaskaderna haglar. När hon inte kräkts på 2 sek så drar jag iväg och Linda hakar på. Jag tittar på klockan, den är fortfarande "bara" 11.13. Jag drar så hårt det bara går, det är ren och skär maxlöpning! Fan, jag hör folk!! Det är där! Vi är framme! Som de skriker så måste vi hinna! Jag lyckas på något sätt öka ännu mer. Linda hakar på bakom, trots att hon nyss haft en mage som vänt sig. Strax innan vi passerar tidskontrollen funderar jag på om Linda ligger raklång i luften bakom innan jag inser att hon bara slog av på farten lite tidigare än jag. Vilken publik! Det är nästan som om vi kommer in som vinnare av loppet med allt jubel! Vi är förbi! Vi är förbi!!! Jag ballar ur helt och bara skriker till Linda. Jag sa ju det!!!! Jag hade koll!!!! Du ser vi klarade det!!!! Jag hoppar och vi kör någon sorts high five när jag är i luften. Jag fattar ju att det inte var oceaner av tid kvar. Nu i efterhand så vet jag, det var 32 sekunder kvar. Att för vår del ha gått så hårt inser jag direkt kommer kosta längre fram. Vi petar i oss bra med energi och vätska, jag har nog aldrig ätit så goda mackor som nu. Vräker i mig innan vi fyller vätska i flaskorna och rullar vidare. Vi bestämmer att vi måste fortsätta hålla fart och inte slå av och gå.

Linda har bra koll på huvudet här. Jag har mindre bra koll på huvudet nu. Vi springer på och jag känner hur jag har dragit på mig ett par vader som känns som betong. Men vad gör det. Nu vet jag att Lindas oro och värsta ångest är över. Den känslan! Efter 5 h och 14. min och 28 sek vet jag att hon äntligen kommer lägga bort den stressen och oron hon har sprungit och simmat med hittills och som äter så mycket energi. Det märks direkt på hur hon peppar, ser till att vi håller fart, vi skrattar och är så otroligt nöjda över att ha fått vår revansch. Det är som så många gånger förr, det är nu vårt lopp börjar! Nu kan Linda äntligen fokusera på loppet och inte en massa oro och ångest. Det fortsätter med några kortare simningar blandat med varierad löpning. Plötsligt är vi framme vid nästa cut-off, där hejas och sjungs det som sällan skådat av ett helt gäng straxt innan vi kommer fram till energisationen. Där kommer massa pepp och hejarrop från @helene.ostet

Vi gratulerar henne till den fantastiska prestation hon gjorde två dagar tidigare på final15! Hon körde på och genomförde den med bravur! Vi är så imponerade av dig och din vilja! Helene vill snabbt tona ner det och heja på oss, vi lyssnar inte utan fortsätter hylla henne innan vi drar vidare. Vi närmar oss nu "grissimmet", näst längsta simningen på 1400 meter. När vi kommer fram så peppar och hejar bästa @jojosoderin med crew! De är det här som ger så mycket energi, vi är bland de sista men folk hejar som om vi är först. Det är swimrun! Linda tar sikte och vi hoppar i. Jag glassar bara bakom i vågorna. Det blåser på en del men Linda är sjukt duktig och följer planen, mata på i vår fart.

Följ vår plan, inget fokus på andra. Jag ligger och fladdrar omkring bakom och är på väg att tumla runt vid ett par tillfällen innan vi äntligen är framme och ska ta oss upp. Jag blev lite kall under simmet, vi får en Raider av en funktionär som jag petar i mig innan jag måste hålla fokus på vart jag sätter fötterna. Problemen blir värre och värre när vi går upp ur simningarna med att mina fötter och ben domnar, jag har ingen styrsel i dem när de blir kalla. Det tar hela tiden en stund innan jag törs springa på som jag vill. Linda frågar om jag äter, svaret har hela dagen so far varit japp. Här blir jag osäker på om jag faktiskt gjort det, letar fram en gel och trycker i mig. Sen kommer det några kortare simningar, en längre och lite löp. Här har jag ingen riktig koll på vad som har varit, det är lite som ett svart hål under den här delen av loppen. Den längre simning på 970 m minns jag dock. Det är den simning vi upplever som dagens absolut tuffaste. Långa simningar betyder att Linda drar. Hon gör det grymt bra, även om vi nu är långt in i loppet och har matat på i över 8 timmar.

Följ planen. Mata på i samma fart. Det har verkligen varit mantrat under dagen. Vi har matat på i samma fart. Det är helt klart vår styrka. Även om det inte går fort. Vi kommer fram till energistationen där även en cut-off finns, kl. 16.00. Vi är i god tid, tror vi är här 15.10. Några lag står vid stationen och försöker få upp värmen. Vi stoppar i oss energi, fyller våra flaskor med sportdryck innan vi hoppar i för ett kortare sim innan det är dags för närmare 20 k löp på Ornö. Här sviktar inte minnet. Det här glömmer jag inte. Att rulla nästan 20 k så här långt in i loppet utan att få "vila" under något sim gör att man får bekänna färg. Det fungerar bra till en början. Vi rullar på i vår fart. Framförallt min ena vad har sedan tre timmar tillbaka varit stenhård och den krampar till och från. Mina knän är lite ömma och bråkar lite. Min ljumske, som för övrigt bråkat sedan i maj, är inte alls speciellt samarbetsvillig. Mina höfter börjar ömma.

Jag plockar fram två alvedon ganska snart här för att hoppas på lite lindring. Så här i efterhand så vet jag inte hur ont jag hade egentligen. Kanske var det bara att jag var mentalt sliten? Linda manar på under hela löpet nu. Jag hittar ofta anledningar till att få gå ett par meter, jag ser nämligen backar överallt. Linda fortsätter peppa mig och säger då och då till att jag ska kämpa på lite för nu är det ingen backe men där borta kommer en. Vi kommer äntligen fram till vätskestationen som är på Ornö. Jag tar lite vätska och ser säkert rätt sliten ut. Det finns många som hjälper till här för att servera och de peppar oss verkligen när vi kommer. En tjej frågar om jag har gjort mig illa. Jag svarar att det bara handlar om att jag är dåligt tränad. Vi blir hela tiden peppade när vi fyller på vätskan innan vi sticker iväg för de sista 8 km på Ornö.

Jag ser nu än mer backar jag tycker vi behöver gå i. Linda manar på. Vi kämpar, vi sliter, vi rullar, vi går, vi peppar och det är det här som gör att swimrun är så himla coolt! Hur man kämpar som team, hur man peppar och stöttar varandra när det går upp och ner under loppen. Linda är grym på hela Ornö! Tack! Vi viker av grusvägen och in i skogen. Vi vet att nu är vi nära, nära den sista cut-offen. Vi kommer fram, i god tid. Där står @miarohman och hejar så man blir alldeles tårögd när man kommer in. Vi får världens kram av henne. Vi blir återigen bemötta som om vi leder loppet, trots att vi själva bara ser att det är någon sorts dåraktighet med att utsätta sig för dessa lopp där vi får slita så kopiöst. Det gör ont, jag har ont. Jag längtar så sjukt efter att få simma, få svalka mig och låta benen vila en stund. Men först blir vi intervjuade av Mia, som för övrigt gör en helt makalös sändning under dagen som reporter! Jag har blivit intervjuad en gång förut under ett långlopp, jag är inte i skick för att bli intervjuad när jag kör lopp. Sändningen är dessutom på engelska, jag pratar inte engelska i vanliga fall. Jag kan definitivt inte koppla att översätta i mitt huvud vad Mia säger för att jag själv ska förstå det på svenska. Linda pratar på och skrattar. Jag flikar in och har ingen aning om något just nu. Jag vill bara ner i vattnet. Ett herrlag kommer ikapp oss när vi står där. Vi hejar in dem och rullar vidare. Ner mot vattnet. Shit, vilka vågor som slår in rakt mot oss konstaterar vi innan vi drar iväg.

Nu har vi bara 6 k löp kvar och ca 1 k sim. Shit, vi är i mål. Vi är redan i mål! Nu kan inget stoppa oss. Ingenting. Inte ens en cut-off. Även om vi inte har slitit och kämpat mot dem sedan den 11.15 så är det ändå en skön känsla. Vi rullar på, pratar, skrattar och är sjukt nöjda över att vi har gjort det. Det märks så på Linda att allt släpper, nu är även hon i mål. Nu törs hon tro på det, nu törs hon inse det, vi är i mål. Vi kämpar på de sista simningarna och löpen, Linda drar. Jag är så glad åt det, förmodligen mest för att jag så här i efterhand kan se att jag inte tänker klart för fem öre och inte har gjort på ett par timmar i loppet. Nu är vi framme vid sista simningen. 100 m, sen är vi på Utö. Ner i vattnet och jag ligger bara bakom Linda, jag sätter upp mina paddlar mot hennes fotsulor, jag bara dras med bakom utan att simma. Det går fort över och där hör vi orden "Välkomna till Utö!" Satan, den känslan!!!! Drygt 3 k löp kvar. Vi pratar, jag har ingen aning om vad. Vi rullar på och plötsligt är vi framme vid tennisbanan. Jag inser att shit, vi är ju fan framme! Snart bara backen kvar upp till Utö Värdshus. Vi rullar på, det är så mycket känslor. Vi närmar oss toppen av backen.

Vi ser folk, dom ser oss och det hejas återigen som om att vi leder loppet. Jag hör Johanna och Annika i Team Johannika/Team Boomerang. De hejar och ropar! Dom har redan gått i mål, gjort ett helt fantastiskt lopp och kommit på fjärde plats! Ändå står dom där och hejar på oss! Det är swimrun! Sen hör vi återigen hur @jojosoderin med crew hejar! Vi hör att de ropas nu kommer Team Pannband! Vi rullar upp för backen, ser nu Värdshuset och med lätt jogg tar vi oss mot målet! Vi passerar mållinjen och får våra medaljer och en härlig gratulation av Michael Lemmel. 75 km, 13 h och 40 min.

Där står även André aka @primalcoaching.se och hejar in oss! Plötsligt flyger en kork och vi blir helt nedsprutade med bubbel! @jojosoderin försöker dränka oss med bubbel och hejarrop! Vilken supporter! Tack Johanna!!! Du kommer alltid finnas med när vi tänker tillbaka på det här loppet! Tack André för att du står ut med oss! För att du tror på oss! För att du bollar och peppar oss! Tack Linda för att jag fick göra mitt nr one race on Bucketlist med dig! Nu efteråt är det ett enormt tomrum, samtidigt som det är svårt att greppa att vi gjorde det. 65 km löp och 10 km sim. Det är ett monster. Det är inte bara det att det är långt, du kan inte hålla på hur länge du vill. Du måste hålla fart. Det här är det tuffaste jag gjort men samtidigt det absolut coolaste och häftigaste! Det är en sådan blandning av alla möjliga känslor och det kommer ta tid innan allt lägger sig. Det är en upplevelse och ett lopp som är så sjukt svårt att sätta ord på, du måste uppleva det!

En sak har alla fall landat. Jag hoppas så innerligt på att stå där igen. Det är något magiskt med att få gå upp 03.30, dricka lite kaffe, klä på sig, åka färjan till Sandhamn och stå där på startlinjen 06.00, slita hela dagen och få kliva upp ur vattnet på Utö och passera mållinjen vid Värdshuset. Tack igen Linda för ett helt magiskt och obeskrivligt äventyr!! Tack @otillorace för ett fantastiskt lopp och välorganiserat evenemang!