Kanske har du precis stuvat undan skidorna och vallalådan efter Vasaloppet, och plockat fram vätskebältet och löpar-kepsen inför ultraträningen? Behövs det lite sommarkänsla och tävlingsnervositet för att bli motiverad? Eller bara drömma om den goa känslan när nakna ben går av sig själv över stock och sten?

Jag heter Gunilla Kidmark och jag älskar traillöpning. Jag ska inleda min blogg med att berätta om en av mina största trailupplevelser, det fantastiska loppet i Dalarna, Ultravasan.

I somras sprang jag Ultravasan 90 km. Dagen efter loppet fyllde jag 45 år, loppet var min present till mig själv. Ålderskris undrar du? Nja, snarare att jag ville fira vad min kropp och knopp har tränats att klara av och att jag skulle få visa mig själv att jag kan slutföra en tuff utmaning, och förhoppningsvis ha roligt längs vägen.

Som längst hade jag sprungit 6 mil innan, och nu var det alltså dags för 9. Alla kilometer och timmar av förberedelse och mental träning skulle sättas på prov. Skulle det räcka?

De första tre etapperna av loppet är härliga! Smågan, Mångsbodarna och Risberg. Först grusväg några kilometer efter starten i Sälen, sedan fantastiskt vacker trail. Jag hade ett härligt flyt här, kändes ostoppbar och njöt av runners high och var dessutom nöjd med skor och klädval. Fyllde på med mat och energi, drack min energidryck med jämna mellanrum och hade väldigt roligt. Efter Risberg är det mer uppför till Evertsberg. Det visste jag, jag hade studerat höjdkurvorna noga innan och var förberedd på att detta skulle bli den tuffaste delen av loppet. Man har sprungit långt, men är ändå inte halvvägs än, och det är lätt att fastna i negativa tankar. Men det var detta jag hade övat mig i – bara berömma mig själv, vara positiv, äta och dricka, gå i uppförsbackar, prata uppmuntrande med löparna omkring mig och rabbla mantrat – Jag är stark, jag ska i mål, jag är stark, jag ska i mål! Det var långsam löpning de sista kilometrarna fram till Evertsberg, men väl där var det så underbart att få byta skor och kläder och äta varm mat. Sen var det ju mindre än hälften kvar av loppet, en härlig känsla!

Efter Evertsberg är det mycket grusväg och lite enformigare löpning. Vackra omgivningar och fantastisk natur fortfarande, men mest grusunderlag. Jag tänkte bara på en etapp i taget, fram till nästa station. Äta, dricka, heja på stafettlöparna som passerar med snabba, lätta steg och avundas deras spänst. För efter 6-7-8 mil hade jag inte mycket spänst kvar. Men vetskapen om att det faktiskt går lite svagt utför hela vägen, förutom några längre uppförsbackar, bl a den sega Lundbäcksbacken, hjälper till att hålla fast i positiva tankebanor.

Vid 7 mil började mitt vänstra knä att krångla (jag skadade menisk och korsband i tonåren) och svullnade så att jag fick svårare att springa. De sista två milen in till Mora gick jag så fort jag kunde med korta joggintervaller på platt mark. Känslan när jag till slut närmade mig Mora och kunde höra speakerns röst var fantastisk, och jag småjoggade fram på målrakan. Helt underbart och jag var så nöjd och lycklig över att jag klarat mitt mål, att komma till Mora och få den fina medaljen och Finisher-t-shirten! Faktiskt mest nöjd med att jag känt mig glad och stark hela vägen utan några djupa mentala dippar.

Ultravasan är ett härligt och roligt lopp att uppleva av flera anledningar, men mina topp tre är:

1. Så klart naturen och de nästan mystiska etappmålen. Lyssna på Smågan, Mångsbodarna, Eldris, spännande namn på fina platser. Klassisk mark och den svenskaste tävlingsbanan genom tiderna?
2. De helt underbara funktionärerna som tar hand om löparna längs vägen och de lika glada och uppmuntrande människorna i publiken. Jag fick alltid mycket hejarop och applåder när de såg min nummerlapp och förstod att jag sprang det långa loppet. Det är så värdefullt när ens egen energi börjar sina.
3. Att det ändå är ett relativt lätt ultralopp. Till skillnad från andra ultralopp jag sprungit där det kan vara 15-20 km mellan vätskestationerna och man är alldeles ensam i skogen i flera timmar, var det här bara 5 km mellan stationerna och mycket publik. Dessutom väldigt många trevliga, hjälpsamma och härliga medlöpare som gav kraft, och dessutom helt omöjligt att springa vilse (som också har hänt i andra lopp). Vill man ha alla ”bekvämligheter” men ändå springa riktigt långt är detta ett utmärkt lopp att välja.                                                            Nästa del: Förberedelser och planering för din Ultravasa                                          Instagram: trailbykidmark