Eftersom jag skrev ett inlägg inför första etappen av Falktouren, känns det naturligt att följa upp nu när den allra sista etappen är avgjord. En etapp där jag hade en (minimal) teoretisk chans att ta hem totalsegern trots att jag, före start, bara låg trea. En etapp där jag bröt mot mina egna principer och startade trots att jag inte kände mig helt frisk. En sista etapp av en väldigt populär, inspirerande och lyckad tävlingsserie som avgjordes bara några kilometer från lokaltidningens redaktion. En tävlingsserie som nämnd tidning fullständigt ignorerar, trots att denna serie (skulle jag vilja påstå) är en av de just nu viktigaste bidragen till den lokala folkhälsan. En tävling som varje år skänker tiotusentals kronor till välgörenhet av olika slag.

Chans till seger

Redan före starten av sista etappen var det avgjort vilka tre löpare som skulle stå på pallen i totalresultatet. Jag kunde bli etta, tvåa eller trea. Stabiliteten själv, Dan Winnberg, kunde bli tvåa eller trea (han har varit tvåa eller trea på samtliga etapper). Falktouren-kungen, Markus Gustafsson, hade i stort sett säkrat segern för tredje året i rad. Men det fanns en minimal chans för mig att utmana. Därför valde jag att bryta mot ett av mina egna starkaste budord:

Det bästa som kan hända (om du startar med sjukdom i kroppen), är att du gör ett dåligt lopp! (C Minatti)

Förkylningen var nämligen nästan helt ute ur kroppen och jag ville inte ge bort segern till Markus. Risken jag tog var att bli förkyld igen, men det fanns inga större hälsorisker än så i att starta denna gången. Egentligen finns det inga argument för att träna eller tävla med sjukdom i kroppen, och jag kommer fortsätta praktisera och predika detta budord även i framtiden! Förutom lite andnöd under sista kilometern, som gjorde att jag tappade nästan en halvminut på Markus (som vann såväl etappen som totaltävlingen - GRATTIS!), så gick det förvånansvärt bra. Men jag fick nöja mig med andraplatsen i såväl etappresultat som totalt. Vilket jag förstås är mycket nöjd med.

Världens bästa Trailtour

Falktouren har en plats i många hjärtan. Vi som slåss om de främsta positionerna är inte på långa vägar några Elitlöpare, men får stå på pallen och ta emot publikens jubel vid prisutdelningarna. Att få äran att vara en förebild för och inspirera motionärer och barn på lokal nivå är väl kanske det finaste vi kan uppnå? Barnen, som är viktigast ur ALLA synvinklar, har en alldeles egen plats i Falktouren i form av barnloppet. Och de allra tuffaste barnen nöjer sig inte med några barnlopp, utan ställer sig sida vid sida med sina föräldrar i huvudloppet! Men allra viktigaste av alla barn är väl kanske de som får stöd och hjälp av alla de pengar som samlas in till välgörenhet under Falktourens gång? I år gick över 44 000 kronor till olika välgörenhetsorganisationer, där den som syns mest i samband med Falktouren är Tuvas Dag.

En inte riktigt lika bra lokaltidning

Fem chanser fick de denna gången. Utspritt på lika många månader. Sista etappen bara 4,3 kilometer från staden centrum. Ändå skrevs inte ett ord om årets upplaga av Falktouren i den lokala tidningen. Och så vitt jag vet har det inte skrivits ett ord om de 4 senaste årens 21 etapper. Så otroligt PINSAMT! Fotbollsspelare som har ont i lilltån mitt i vintern, tant Gösta som fått punktering på rullatorn, musik som låter för högt klockan 21 på kvällen mitt i stan en lördagkväll i juli, Andreas Lundblad kommer 231a i Vasaloppet eller vinner skimotävling i Alperna som ingen känner till... Mycket kan de skriva om. Men när en av länets mest drivna eldsjälar Johan Jonsson och hans frivilligt gratisarbetande vänner får ut över 200 personer i  den kalla blöta skogen för att springa sig trötta, helg efter helg... Och inspirerar barn till att röra på sig... Och sedan väljer att skänka en stor del av de små intäkterna till välgörenhet... Då är det minsann inte värt någon uppmärksamhet alls. Då är det så pinsamt så jag skriver ut dubbelpunkter följt av "Och"!

Tack för mig, vi hörs om en kvart - fjorton da'r!