HeaderAD

Inte bara löpning. Väldigt lite löpning, faktiskt.

Mitt liv kan te sig oerhört rörigt för den som får inblick i det. Från vissa vinklar ser det ut som att jag bara glider runt och springer i berg och åker skidor. Från riktigt nära kan det se ut som att jag är under ständig negativ stress och kommer att stryka med i en hjärtinfarkt vilken dag som helst. Oavsett vilket håll man väljer att se det från, vilken skala det mäts på eller hur nära man kommer så stämmer alltihop till viss del. Det enda jag själv är helt säker på är nog att det inte finns någon som helst skala i världen där jag befinner mig på mitten. Senaste veckorna har varit extra extrema så… I samma ögonblick som jag klev på ett flygplan till Barcelona, där bilen står… Och insåg att bilnyckeln ligger kvar i Falkenberg… Så bestämde jag mig för att skriva av mig lite.

Nomadlivet

Redan som tonåring var jag inne på ”rätt” spår. Gamla dagboksanteckningar från Lunarstorm (som gällde den tiden) avslöjar att nomadkänslan fanns redan då. Trots att jag sällan hade lämnat Nackheland för annat än tränigsläger och tävlingar. Jag hade aldrig ens suttit i ett flygplan när jag fyllde 19 år. Sen dess har nomaden i mig vuxit sig starkare i etapper. Hur det numera utvecklar sig finns att läsa mer om i några av mina övriga inlägg. Nomadlivet är en av grundförutsättningarna för mig att klara livets övriga utmaningar och belastningar. Lika mycket som några av de utmaningar jag gett mig in i ger mig förutsättningar att finansiera just detta nomadliv.

Det kan nog trots allt vara så att man blir lite tokig efter 3-4 veckor på 2 kvadratmeter….

Husen

Kanske det mest kaotiska, men samtidigt den största tryggheten. När båda mina föräldrar dog med väldigt kort mellanrum för ett antal år sedan bestämde jag mig för att investera min halva av det lilla arv vi fick i fastigheter. I dagsläget äger jag och hyr ut sju lägenheter i två hus, där det större av dem har varit ett lite för stort stressmoment alldeles för länge nu. Å andra sidan har det till stor del försörjt mig under lika lång tid. Några dåliga beslut från min egen sida, i kombination med en hel del dolda fel och någon enstaka vidrig hyresgäst har gång på gång stoppat draken från att lyfta. Varje gång jag kommer upp till ytan är det något som vänder trenden åt fel håll. Senaste två åren har det främst handlat om en föråldrad detaljplan, bristfälliga bygglov och brandsäkerhet. En process som jag hoppas ska vara överstökad innan sommaren kommer. Tid och pengar som egentligen skulle ha gått till att underhålla och förbättra huset.

Idrotten

Den viktigaste av alla ventiler är för mig den fysiska aktiviteten. Utan idrotten skulle jag aldrig ha klarat av att ställa mat på bordet och skaffa tak över huvudet. Alla människor har inte haft turen att känna hur bra man kan må när fysisk aktivitet får vara en naturlig del av vardagen. Själv har jag fått känna på båda extremiteterna, från total passivitet till elitidrott. Och det är jag, såhär i efterhand, oerhört tacksam för. Numera ligger mitt idrottande på en lite mer lagom nivå, där elitidrottarna skulle kalla mig motionär och de inaktiva skulle kalla mig elitidrottare. Viktigast av allt är att jag börjar hitta min egen nivå, attityd och inre drivkraft till det hela. Tack vare det kan jag till och med vinna någon tävling då och då, i såväl löpning som skidåkning.

Under den senaste Sverigevistelsen blev det inte mycket idrott. Alldeles för stressigt och alldeles för förkylt. Men jag hann ändå med att avsluta Falktouren med en andraplats totalt såväl som på etappen.

Att ”jobba”

Det var först tänkt att investeringen i fastigheter skulle ge mig friheten att slippa jobba för pengar. Jag hade en vision om att kunna jobba frivilligt, när tid och vilja fanns tillgänglig. Och framförallt kunna hjälpa vem som helst med vad som helst, oavsett om denne var ekonomiskt oberoende eller pank. Visionen finns kvar, men horisonten har flyttats bortåt. Istället har jag, som de flesta andra, tvingats jobba mer än heltid (fastighetsskötsel inräknat) för att få pusslet att gå ihop. Detta är jag också väldigt tacksam för. Inte särskilt många har haft lyxen att kunna pensionera sig redan vid 28 års ålder, och sedan behövt ta sig tillbaka till arbetsmarknaden igen. Jag lärde mig hur tråkigt det kan vara att inte ha någonstans att gå på dagarna. Jag lärde mig sedan hur viktigt det är att känna tillhörighet och att man är behövd och uppskattad. Framförallt lärde jag mig mycket, på ett djupare plan, som är användbart om jag lever tills det är dags att gå i pension på riktigt.

Människorna och grupperna

Som jag nämnde i början är jag aldrig en medelmåtta på skalan. Varken utåt sett eller på insidan. En av de saker som kanske är allra svårast för mig att parera är det sociala. Vissa stunder behöver jag människor runt omkring mig för att ens kunna andas. Andra stunder behöver jag fly, fort, så långt bort från civilisationen som det bara går. Inte på något sätt unikt, vi är många som upplevt dessa känslor. Ambiverta. Det skulle dock vara hemskt praktiskt att lära sig att balansera det eller förutspå svängningarna! Hur som helst finns det några personer och grupper/företag som är extra viktiga för mig i det liv som jag beskrivit ovan. Tack Elin för att du låter mig komma och gå i din vardag, för allt du löser och för att du låter mig vara jag. Tack gudföräldrarna och 1trappaupp för att ni administrerar, rycker ut, byter säkringar, samlar papper och håller ordning när jag är för långt borta. Tack Gumme för allt kaffe och för att du hjälper till när det verkligen gäller. Tack Lollo för att jag i stort sett bara behöver åka till det ena av mina hus när jag vill fika med dig och din familj. Tack runFBG-Johan och Falkenberg Allstars för att idrotten blir av när jag är på hemmaplan. Tack WSP och kollegorna för att jag har en arbetsplats där jag får ”komma när jag kan och gå när jag vill”, som en riktig sjöman. Tack hyresgästerna för att ni bor kvar och fortsätter betala hyran månad efter månad. Tack lillasyster för tålamodet. Och sist men långt ifrån minst, TACK Dina Försäkringar för att ni hjälper mig ur kniporna när det kör ihop sig på riktigt!

I slutet av min förra utlandsresa riktades ett tack till några av de som på olika sätt har hjälpt mig genom åren. Självklart glömdes en hel del bort. Nu försöker jag igen, fast från en annan vinkel. Typ.

Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X