Nu är det dags för avgörandet, efter 5 dagar genom de Skotska bergen väntar nu de två längsta dagarna.
Sjätte dagen: Inverlael – Inchnadamph, 72 km och 1400 hm
Hela kroppen är stel på morgon, benen värker och det är knappt jag kan förflytta mig upp ur sovsäcken, få på kläderna och stappla bort till markatältet för att äta frukost. Hur skall det överhuvudtaget gå att ta sig fram 72 km på 16 timmar när man knappt kan gå alls? Jag vet att stelheten brukar gå över när man väl börjar röra på sig, men jag vet också att värken i benhinnorna inte kommer gå över, det kommer bli en dag där varje steg värker, mer ju hårdare steg man tar. Det blir värst utför och springa i normal bemärkelse är inte att tänka på. Jag får inrikta mig på en lång dag med speed hiking och lite stapplande försök till löpsteg. Jag gör mig klar och kl 7.00 är vi ganska många som står vid starten, många vill ha så mycket tid som möjligt innan cut-off.
Delar av kartan är grön i dag, skall det bli lite skog som skuggar från den stekande solen kanske? Direkt efter starten är det i varje fall lite skog när jag tar mig uppför skogsvägen där, snabbare än de flesta, uppför med stavarna är jag effektiv. När vi kommer upp på dagens första fjäll blir det mera lika fart för alla, det är ganska flackt och mycket tuvigt gräs som gör det tungt att ta sig fram. Mitt stapplande löpsteg går ungefär lika fort som för de flesta. Efter 18 km är det roliga slut för ganska många timmar framåt. Vi kommer ut på en stenig körväg och nu började det som visade sig bli tråkigaste sträckan under alla dagarna. Det är nu 3,5 mil ganska flack grusväg som väntar, ibland stenig och ibland mera normal grusväg. Problemet är att jag inte kan springa på så hårt underlag nu med mina benhinnor, de flesta andra försvinner sakta men säkert framåt. Dessutom är det ett riktigt tråkigt landskap här, det gröna på kartan är inte skog utan nästan 100% hyggen som är totalt rensade på all växtlighet. Det blir ingen skugga alls, solen steker ännu värre på alla hyggen. Bara att "stänga av" mentalt och se till att nöta på, steg för steg, inte tänka så mycket. Enda ljuspunkten är när jag kommer till check point 3, ungefär halvvägs för dagen, den ligger där vi korsar en väg och där finns en pub! Lyxar till det och köper cola och chips att äta med min salami, rena lyxlunchen i dag. Det blir också den enda gången på alla dagarna som jag tar en paus, stannar i 15 min och pratar med några fransmän som är där samtidigt.
Ger mig av med 1 h och 50 min marginal till cut-off vid checkpointen, det känns bra, jag kommer klara mig i mål i tid i dag på det här sättet. Fortsätter nötande på en ny grusväg fram till nästa checkpoint där det äntligen är dags att ta sig upp i bergen igen. Det blev en grymt fin avslutning på en lång dag. Först upp i en vid och stiglös dalgång till ett pass 500 möh, där uppe är det absolut vindstilla och absolut tyst, det känns som att jag har hela högländerna för mig själv. På andra sidan passet har solen börjat sänka sig ned mot havet och målet därnere. Helt magiskt fint, helst skulle man bara sätta sig ned och njuta men jag måste ju ta mig ned till mål. Det blir en ganska svår väg ned precis i kanten på en ravin. Till slut är jag i varje fall i mål kl 21.30, precis när solen försvinner ned i havet utanför. 1,5 h marginal till dagens dead line. Det var ju lugnt, jag lyckades stappla fram de 7 milen på 14,5 h och benen gör precis lika ont som under hela dagen. Bara att snabbt göra sig i ordning för natten och få i sig mat, i morgon är det en ny lång dag.
Sjunde dagen: Inchnadamph - Kinlochbervie, 61 km och 1600 hm
Än är det inte avgjort. Jag vaknar och har naturligtvis precis lika ont som går, möjligtvis är det i varje fall inte värre. Det gick att ta sig fram i tid i går och i dag är det en hel mil kortare, det borde inte vara några problem, eller...? Visserligen är det kortare, men i dag väntar betydligt tuffare underlag mest hela tiden, inte halva sträckan på grusväg som i går. Vi är varnade att det blir värre i dag men det visar sig bli ännu tuffare än jag väntade mig.
Jag startar direkt kl 7 i dag också för att ha maximal marginal, solen skiner och även i dag är det uppför direkt efter start på en liten fin fjällstig. Precis som alla andra dagar får jag bra driv uppför med stavarna och jag passerar de flesta andra. Efter drygt 600 höjdmeter på 6 km kommer vi upp till dagens första bergspass och möts av fantastiska vyer. Det blev ett litet fotostopp innan det var dags att ge sig av nedför igen på en mycket trixig liten stig. Vi skulle ända ned till en första havsvik, upp över en bergskam och ned till nästa havsvik. Efter dagens första 20 km "löpning" på nästan enbart trixiga och steniga små stigar kom jag fram till check point 1 vid Loch Glendh efter drygt 5 h, jag hade då knappt 1,5 h marginal till cut-off.
YES! Det här var första gången jag vågade tänka att det här kommer gå vägen, jag har marginal och det känns inte värre efter 20 tuffa kilometer. Antagligen hade också endorfinerna börjat kicka in för på den bökigaste stigen, de sista 3 kilometrarna ned till check pointen, sprang jag plötsligt nästan normalt och kom förbi andra löpare som passerat mig tidigare.
Efter CP 1 blev det lite avlastning både fysiskt och mentalt. Några kilometer grusväg, först utmed Loch Glendh och sedan en lång uppförsbacke mot Ben Dreavie. Här var det otroligt vackra vyer både utåt havet och inåt bergen, med bl.a Storbritanniens högsta vattenfall.
Det flöt som vanligt på ganska bra uppför och uppe på Ben Dreavie är jag plötsligt tillsammans med många andra igen. Det här är den enda toppen vi är på under alla dagarna, visserligen flack och bara 500 möh men med en grym utsikt åt alla håll. Lite jobbig utsikt är det för man ser ända bort till havsviken där målet skall ligga, men det är 2 mil fågelvägen dit, drygt 3 mil löpvägen, puh. Fortsätter att flyta på hyfsat bra fick till lite löpsteg nedför till och med. Passerar CP 2 och nu är det bara en dryg mil raka vägen mot mål efter stig och väg, trodde jag.
Precis som nästan alla dagar kom det en liten överraskning på slutet. Det var till en början stig efter CP 2, men sedan kom en riktig hata sträcka. En vansinnig stig, eller vad den skall kallas, utmed en totalt ändlös långsmal Loch. Den leriga, tuviga, steniga, smala stigen bland buskar och snår lutade i sidled brant ned mot vattnet. Fullt fokus för att både ta sig framåt och inte slinta ned i sjön för ett dopp. Efter en evighet kom vi i varje fall ut i andra ändan av detta elände, vi kom upp på en väg och där fanns några hus. Då fanns här naturligtvis också en pub, som en del utnyttjat hörde jag senare, men jag ville ta mig till mål inte allt för sent, Det var 6 km asfaltsväg kvar, vilken skön avslutning för en gångs skull.
Jag försökte inte springa, bara gå och stappla, vilken grym känsla det var, bara gå där och njuta mitt i smärtan. Nu visste jag att det här kommer gå vägen, i morgon är det en kort dag på riktigt. Solen sken och det var en ljummen vindstilla lördagskväll. Eftersom det var lite civilisation så fanns det mobiltäckning så jag passade på att ringa hem till Ann och prata bort några kilometer av promenaden. Kom i mål strax efter 21 och då började den vanliga proceduren att fixa sig själv och alla prylar inför en sista dag i bergen. Sista campen låg mitt i byn men det fanns ingen tid att dra nytta av det.
Åttonde dagen: Kinlochbervie - Cape Wrath, 26km och 700 hm
Det är bara en enda glädje på morgonen, solen skiner ännu en dag och alla vi som tagit oss ända hit vet att vi kommer att fixa det här. Den sista dagen är det kort på riktigt, bara 26 km, rena spurtsträckan. Vad som väntar oss är först några kilometer asfaltsväg ut ur Kinlochbervie och förbi lite små gårdar, sedan ytterligare några kilometer väl upptrampad stig. Sista halvan av dagen blir det stiglöst men eftersom det följer kanten på de höga klipporna mot Atlanten misstänker jag att det nog blir ganska torrt och relativt lättsprunget.
Endorfinerna har satt igång redan innan jag börjar springa från starten. Ja jag springer faktiskt, benen är naturligtvis inte ett dugg bättre i dag och asfalten i början är lika hård, men endorfiner är effektiva pain killers. Av ren glädje lyckas jag springa stora delar av sträckan i dag, det går naturligtvis inte fort och under normala förhållanden skulle man nog inte kalla det för löpsteg, men jag springer i varje fall. Endorfinerna får också god hjälp av det mäktiga landskapet, mycket häftiga vyer nere vid Sandwood Bay och upp på de höga klipporna därefter. Bilderna får tala för sig själva.
När vi lämnat den mäktiga stranden bakom oss är det bara bara 1 mil kvar över böljade kullar ovanför klippkanten. Vi korsar en djup ravin annars är det ovanligt snälla backar både upp och ned. Plötsligt ser vi den, fyren, där borta några kilometer längre fram ser vi till slut Cape Wrath, målet för hela denna långa kamp. Det dröjer någon timma till men sedan är jag där. Det är svårt att riktigt ta in, det gick, hela vägen, trots all smärta under i stort sett halva loppet. Glädje över att ha klarat det, glädje över att få sätta sig, glädje över att inte behöva ägna varje minut åt att antingen få i sig mat eller pyssla om kropp och prylar. Bara sätta sig ned i lä bakom fyren, med lite mat som vi fick vid fyrens lilla turistshop och en pint att skölja ned den med.
Vi fick sitta ganska länge i lä bakom fyrhuset i väntan på de små bussarna som skulle transportera oss åter mot civilisationen och det blev lite mer väntan på "färjan" över fjorden pga tidvattnet. Till slut var vi i varje fall framme på campingen i Durness där de vanliga människorna undrade vad det var för märkligt gäng som tog över halva campingen.
Här fanns dusch, varm dusch, en pub, solen sken och vyerna mot Nordatlanten var vackra. Det var bara att njuta av tillvaron när man stapplade runt där på campingen, i vetskapen om att i morgon behöver jag inte springa. Innan det var dags att sova en sista natt i vårt blå tält blev det avslutningsmiddag och prisutdelning inne i byn. Slutet gott, nu åker vi hem och försöker smälta den här upplevelsen och se hur länge det dröjer tills kroppen återhämtat sig.
