Det blev lång väntan igen, men nu närmar det sig, dags att ta toppen.
Dag 5: Väckarklockan i mobilen kvittrar redan kl 4.15 i Barranco Camp, vi skulle äta frukost en timma senare och direkt efter frukost var det pannlampa på för att ta oss uppför Barranco Wall. Vi ville upp där tidigt för att vara först ute och inte riskera hamna i någon kö. "Väggen" är den mest tekniska sträckan på hela vandringen upp på Kilimanjaro, men inte heller den var speciellt svår ens i mörket. Det var ca 200 höjdmeter uppför en brant stigning men det var inte många gånger man behövde ta tag med händerna för att ta sig upp. När man inte behövde fokusera så mycket på klättringen kunde man istället njuta av en mäktig gryning. Nere i dalen som vi lämnat lyser det bland tälten och små ormar med lampor är på väg efter oss. Ovanför dalen reser sig toppen, Uhuru Peak, och blir allt tydligare ju mer det ljusnar. När vi kommer upp över kanten på väggen möts vi av solen som stigit upp där bakom.
Det blev en lång paus med lite energipåfyllning och mycket fotograferande när vi kommit upp, men vi måste naturligtvis vandra vidare. Resten av dagen blev en ganska lätt vandring genom ett stenigt landskap med en del vegetation. Utmaning var två mindre raviner som vi skulle ta oss ned i och sedan upp igen på andra sidan. Hela tiden strålade solen på oss allt hetare och sneglade man till vänster så fanns toppen med oss där hela dagen. Tack vara vår tidiga start var vi framme i Karanga Camp på 4000 möh redan vid 12-tiden, perfekt med en hel eftermiddag att bara ta det lugnt så här ett dygn innan själva toppförsöket. Det blev mycket fixande med prylarna, mat, snack, spel, mat igen och en lång information från Ola inför toppnatten. Kom ned i sovsäcken redan vid 20-tiden för att att få så lång sömn som möjligt innan toppnatten.
Dag 6: Lyckades sova mer eller mindre oavbrutet i 9 timmar, helt perfekt inför toppnatten, och kände inga problem varken i huvudet, magen eller rent allmänt i kroppen. Vi kom iväg redan klockan 8 för en kort men ganska brant vandring upp till Barafu Camp, sista campen inför toppen. Det var "bara" 4 km men vi skulle upp 600 höjdmeter från 4000 till 4600 så det blev mycket lugna steg och täta stopp för att spara energi och anpassa oss till höjden. Den lilla etappen tog 3,5 h så fort gick det inte. Solen sken hela vägen upp och ganska snart var vegetationen helt borta för att övergå i ren stenöken. När vi kommit upp till Barafu svepte molnen in och sikten försvann åt alla håll. Skulle vi ha sådan otur att det blev dåligt precis lagom till toppnatten?
Det blev ännu en lugn eftermiddag med mycket fixande med prylarna och försök till vila. Här skulle vi lämna det mesta av packningen och bara ha med oss det som behövdes för toppturen, men å andra sidan var det många klädlager som skulle plockas fram för en "vinternatt" på väg mot toppen. Klockan 17 var det middag och när vi öppnade tältet för att gå dit möttes vi av ett strålande väder, molnen höll på att dra bort igen. Vi åt middag och sedan tillbaka in i tältet för att försöka sova några timmar innan det serveras "frukost" kl 21.30, havregrynsgröt med blåbärssoppa, en riktig höjdare!
Dag 7: OK den sjunde dagen hade inte riktigt börjat vi åt ju frukost på kvällen, men efter en sista koll av allas syresättning och efter att alla lager av kläder och en packning med energi och vätska kommit på oss så gav vi oss av mot toppen. Kl 22.30 började vi en långsam vandring uppåt i mörkret, ca 1300 höjdmeter var det som skulle avverkas under natten. När vi gav oss av var det helt sagolikt vackert, för första gången på hela vandringen har vi inga moln under oss och inte över oss heller. Därnere, nästan 4000 meter under oss, strålar belysningen i de små städerna och ovanför oss strålar en stjärnhimmel intensivare än jag någonsin sett, hela natthimmeln är helt översållad med stjärnor och tvärs över hela himlen sträcker sig vintergatan som ett brett band.
Vandringen genom natten blev till att avverka meter för meter med regelbundna stopp för att fylla på vätska och energi. Klädlagren fick minskas en hel del också för det blev en ovanligt varm natt. Steg för steg tog vi oss upp i något som mest kändes som ett ändlöst grustag, men efter många timmar kom belöningen. Strax innan vi når Stella Point vid krönet av den branta delen av stigningen börjar solens strålar titta fram, först skiner de upp!! genom molnen innan de når ända fram till oss.
Från Stella Point blev det betydligt flackare den sista sträckan bort till Uhuru Peak men på nästan 6000 meters höjd kändes det tungt ändå och gick riktigt sakta, men trots höjden kände jag inte av några problem med huvudvärk eller illamående. Vi får en otroligt fin morgon på väg bort mot toppen och vid toppen, strålande sol, precis vindstilla och riktigt varmt. Vi har också tur att det inte är mycket andra här samtidigt, vår grupp får faktiskt vara själva vid toppen en lång stund.
Det blev mycket fotograferade och gratulation när vi hade nått vårt mål som vi drömt om och planerat för så länge, men vi var där bara 15 minuter sedan var det dags att ge sig av nedåt igen. Målet var nu ned under 5000 meter igen så snabbt som möjligt för att komma ned i mera syrerik luft. Det blev en snabb vandring, närmast en rusch, ned i den branta grusslänten. Molnen kom tillbaka och luften var fylld av både fukt och damm, men jag fick "feeling" och sprang en bit nedåt tillsammans med en av guiderna, är man på ett berg måste man ju springa lite i varje fall.
När vi kom tillbaka ned till Barafu Camp åt vi en snabb lunch och packade om vår packning igen sedan fortsatte vi nedåt i snabb takt hela dagen. Nedåt genom öken landskapet, så kom det buskvegetation, sedan torra skogar och till slut lite regnskog innan vi var nere vid Mweka Camp, vårt sista läger på berget. Det blev en lång och tuff natt och dag, den enda som var riktigt fysiskt tuff förutom höjden. Vi var på gång i ungefär 16 timmar mer eller mindre non-stop från det att vi startade toppbestigningen. Först uppåt 1300 höjdmeter och sedan tillbaka ned 3000 höjdmeter, allt på en sträcka av ca 20 km.
Dag 8: Det blev en skön sista natt på berget innan vi avverkade den sista milen ned till Mweka Gate på morgonen den 8:e dagen. Vilken känsla att vara tillbaka nere igen efter att ha lyckats. Vid gaten överraskades vi med ett kort firande där guiderna och bärarna stod för underhållningen, sedan blev det in i den lilla bussen igen och åter till hotellet och en efterlängtad lååååååååång dusch och ett dopp i poolen.
En grym upplevelse blev det, ett väldigt annorlunda sätt att uppleva stigarna i bergen jämfört med vad jag vant mig vid under de senaste åren. Det gav mersmak, men hur det blir med den saken återstår att se, nu är det ett annat stort mål i sikte om bara 3 månader. Bloggen får nu återgå till trailrunning temat igen, återkommer inom kort om läget inför helt andra berg.
