200 miles eller 54 timmars rörelse framåt

Det var Ellen Westfelts mål inför hennes lopp under Täby Extreme Challenge-helgen. 200 miles är 32 mil. 54 timmar är två och ett fjärdedels dygn. Vilket gör hennes mål till något de flesta löpare inte ens kan föreställa sig. Är det möjligt att klara av? När jag kommer till Ensta Krog i Täby på fredag eftermiddag där tävlingscentrum och varvningstältet är uppställt har Ellen sprungit i 7 h och brottas för tillfället med tunga tankar. Dagen har varit varm, en av årets första riktigt heta sommardagar, och värmen har tagit ut sin rätt. Ellen har försökt att äta och dricka ordentligt, men magen vill inte samarbeta samtidigt som hjärnan arbetar för fullt med att hitta en utväg för att skydda kroppen mot denna påfrestning. Johnny, Ellens sambo och andra hälft i Pace on Earth, är på plats för att coacha och pacea egna adepter och är egentligen inte med i Ellens supportteam, men rådfrågas såklart och hjälper till. Efter 10 h brukar hjärnan lugna ner sig säger han. Då accepterar den att kroppen ska hålla på länge och protesterar inte så högljutt. Det gäller bara att hänga i tills hjärnan lugnar ner sig. Om några timmar ska Ellen få sällskap av en pacer och det kommer att ge ny kraft. Klockan 18 startar TECs premiärupplaga av Backyard-loppet, en varvbana på 6,7 km ska springas med ny start varje hel timme. En relativt platt och enkel bana med mycket asfalt och grusad gångväg, bara lite stiglöpning i slutet. En stunds vila i gräset innan nästa start och jag springer ännu ett varv. Detta är ett roligt sätt att springa långt, loppet är naturligt uppdelat i små delar och man har hela tiden sällskap eftersom löparna startar om tillsammans varje varv. Jag slutar efter två varv, som jag bestämt innan, några efter tre och fyra varv. Ett gäng löpare håller i tills de når över mara-distansen och även till 50-miles och 10 mil. Två löpare springer fler varv än alla andra, först efter 24 varv är tvåan Conny Svahn nöjd och efter ytterligare ett varv står Peter Skoglund som segrare. 167, 65 km, löpning i nästan 25 h! Ellen fortsätter att mata varv efter varv. Under lördagen får hon och de 8 andra 200-miles löparna sällskap av tävlande på 50 och 100 miles. Mer liv och rörelse, fler att prata med och bli påhejad av. På lördag eftermiddag får jag följa med Ellen på hennes 16:onde varv, hon har just kommit ur en energidipp och går raskt och småspringer när underlaget passar. Teamet har lagt ner mat i hennes väska, ny dricka är blandad och vi pratar ultralöpning oavbrutet under hela varvet. Jag frågar om hennes löpning och ber henne berätta om kommande äventyr, för TEC 200 är träning inför nya utmaningar! Man kan inte tro att hon då har tagit sig fram i 30 h, att hon närmar sig den andra natten. Hon är helt klar och verkar inte alls påverkad av sömnbrist eller smärta, men det klart, hon blir yr när hon vänder sig om för att heja på medtävlande som springer förbi och hon säger att det gör ont i hela kroppen. Även om hon har gett sig själv tillåtelse att avbryta tävlingen efter varje varv för att göra loppet mentalt lättare så fortsätter hon genom den andra natten och tredje dagens morgon. Hon fortsätter hela vägen fram tills hon inte längre skulle hinna ett nytt varv. När loppet är klart har Ellen varit i rörelse framåt i nästan 53 h och avverkat 253 km. 25,3 mil. I ett sträck, förutom en liten powernap under andra natten. Jag är så glad för hennes skull! Att det var värt att kämpa sig igenom alla tunga timmar och mörka stunder. Ellen besitter en enorm mental styrka som hennes supportteam har hjälpt henne att plocka fram och de har varsamt visat vägen ut ur varje dipp. Så inspirerande! Under helgens lopp var det många löpare som satte nya personliga rekord, som kämpade mot sina inre demoner och tog sig över inre och yttre hinder. Eller var tvingade att inse sina begränsningar för dagen och avbryta tävlandet för att inte orsaka bestående skador. Martin Scharp vann 200 milesloppet på tiden 39 h 21 min, nytt banrekord med 2 minuter! Anders Norén kom tvåa på 49 h 52 min och de var de enda av de nio startande som klarade distansen. Ultralöpning. Den stämningen och gemenskapen är speciell. Jag ser ingen tävlan mellan löpare. Det är inte intressant. Varje löpare bär tävlingen inom sig, mot klockan och mot distansen. Mot viljan att bara lägga sig ner och mot smärtan i varje steg. I ultralöpning är det verkligen så att alla är vinnare, oavsett tid eller distans har alla tagit striden i hjärnan och fortsatt. Det är så mäktigt. Jag skriver en längre artikel till magasin Spring om TEC. Där kommer det fler bilder på löpare, fler tankar om ultralöpning och fler ultralöpningsprofiler. Jag drömmer redan om nästa års TEC, då vill jag också delta, på riktigt! Se vi? Njut av våren!

Ellens support-team Lisa Kriga, Emmy Karnerud, Ellen själv och Johnny Hällneby. Foto: Lisa Kriga

Det var Ellen Westfelts mål inför hennes lopp under Täby Extreme Challenge-helgen.

200 miles är 32 mil. 54 timmar är två och ett fjärdedels dygn. Vilket gör hennes mål till något de flesta löpare inte ens kan föreställa sig. Är det möjligt att klara av?

När jag kommer till Ensta Krog i Täby på fredag eftermiddag där tävlingscentrum och varvningstältet är uppställt har Ellen sprungit i 7 h och brottas för tillfället med tunga tankar. Dagen har varit varm, en av årets första riktigt heta sommardagar, och värmen har tagit ut sin rätt. Ellen har försökt att äta och dricka ordentligt, men magen vill inte samarbeta samtidigt som hjärnan arbetar för fullt med att hitta en utväg för att skydda kroppen mot denna påfrestning. Johnny, Ellens sambo och andra hälft i Pace on Earth, är på plats för att coacha och pacea egna adepter och är egentligen inte med i Ellens supportteam, men rådfrågas såklart och hjälper till. Efter 10 h brukar hjärnan lugna ner sig säger han. Då accepterar den att kroppen ska hålla på länge och protesterar inte så högljutt. Det gäller bara att hänga i tills hjärnan lugnar ner sig. Om några timmar ska Ellen få sällskap av en pacer och det kommer att ge ny kraft.

Snart start i Backyardloppet. 46 löpare gör sig redo för första varvet. Några kommer att köra i 24 h, men det vet vi inte ännu.

Klockan 18 startar TECs premiärupplaga av Backyard-loppet, en varvbana på 6,7 km ska springas med ny start varje hel timme. En relativt platt och enkel bana med mycket asfalt och grusad gångväg, bara lite stiglöpning i slutet. En stunds vila i gräset innan nästa start och jag springer ännu ett varv. Detta är ett roligt sätt att springa långt, loppet är naturligt uppdelat i små delar och man har hela tiden sällskap eftersom löparna startar om tillsammans varje varv. Jag slutar efter två varv, som jag bestämt innan, några efter tre och fyra varv. Ett gäng löpare håller i tills de når över mara-distansen och även till 50-miles och 10 mil. Två löpare springer fler varv än alla andra, först efter 24 varv är tvåan Conny Svahn nöjd och efter ytterligare ett varv står Peter Skoglund som segrare. 167, 65 km, löpning i nästan 25 h!

Ellen fortsätter att mata varv efter varv. Under lördagen får hon och de 8 andra 200-miles löparna sällskap av tävlande på 50 och 100 miles. Mer liv och rörelse, fler att prata med och bli påhejad av. På lördag eftermiddag får jag följa med Ellen på hennes 16:onde varv, hon har just kommit ur en energidipp och går raskt och småspringer när underlaget passar. Teamet har lagt ner mat i hennes väska, ny dricka är blandad och vi pratar ultralöpning oavbrutet under hela varvet. Jag frågar om hennes löpning och ber henne berätta om kommande äventyr, för TEC 200 är träning inför nya utmaningar! Man kan inte tro att hon då har tagit sig fram i 30 h, att hon närmar sig den andra natten. Hon är helt klar och verkar inte alls påverkad av sömnbrist eller smärta, men det klart, hon blir yr när hon vänder sig om för att heja på medtävlande som springer förbi och hon säger att det gör ont i hela kroppen.

Ellen blir påhejad av löpare som springer förbi.

Även om hon har gett sig själv tillåtelse att avbryta tävlingen efter varje varv för att göra loppet mentalt lättare så fortsätter hon genom den andra natten och tredje dagens morgon. Hon fortsätter hela vägen fram tills hon inte längre skulle hinna ett nytt varv. När loppet är klart har Ellen varit i rörelse framåt i nästan 53 h och avverkat 253 km.

25,3 mil. I ett sträck, förutom en liten powernap under andra natten.

Jag är så glad för hennes skull! Att det var värt att kämpa sig igenom alla tunga timmar och mörka stunder. Ellen besitter en enorm mental styrka som hennes supportteam har hjälpt henne att plocka fram och de har varsamt visat vägen ut ur varje dipp. Så inspirerande!

Under helgens lopp var det många löpare som satte nya personliga rekord, som kämpade mot sina inre demoner och tog sig över inre och yttre hinder. Eller var tvingade att inse sina begränsningar för dagen och avbryta tävlandet för att inte orsaka bestående skador. Martin Scharp vann 200 milesloppet på tiden 39 h 21 min, nytt banrekord med 2 minuter! Anders Norén kom tvåa på 49 h 52 min och de var de enda av de nio startande som klarade distansen.

Ultralöpning. Den stämningen och gemenskapen är speciell. Jag ser ingen tävlan mellan löpare. Det är inte intressant. Varje löpare bär tävlingen inom sig, mot klockan och mot distansen. Mot viljan att bara lägga sig ner och mot smärtan i varje steg. I ultralöpning är det verkligen så att alla är vinnare, oavsett tid eller distans har alla tagit striden i hjärnan och fortsatt. Det är så mäktigt.

Ellen och Johnny på väg ut på ett nytt varv under lördagskvällen.

Jag skriver en längre artikel till magasin Spring om TEC. Där kommer det fler bilder på löpare, fler tankar om ultralöpning och fler ultralöpningsprofiler. Jag drömmer redan om nästa års TEC, då vill jag också delta, på riktigt! Se vi?

Njut av våren!