Semester i Dalarna förknippar jag med härliga aktiviteter utomhus. Oftast gäller det slalom och längdskidåkning, men också traillöpning och nu lägger jag till cykling. Cykelvasan gick av stapeln i helgen, ett av mina mål med träningen i år.
I vintras började jag på allvar att cykla mountainbike, en ny träningsform för mig. De första turerna gick på lättcyklade, breda skogsvägar men ju längre våren gick ökades svårighetsgraden till smala, kuperade stigar med mycket rötter och stenar. Att våga ha fart över och genom hinder var en utmaning för mig, att våga cykla genom grumligt vatten och stora lerpölar var också läskigt. Att utnyttja cykelns växlar och att bromsa försiktigt lärde jag mig den hårda vägen efter några vurpor i blåbärsriset. Att cykla med SPD-pedaler och cykelskor var nästan helt nytt när jag startade i Berga by i lördags, rätt så nervös faktiskt eftersom det var första gången jag startade i ett cykellopp.
Men nervös hade jag inte behövt vara, vilken fantastisk upplevelse det blev! Visst var det mycket längre än mina träningsrundor och att cykla med så många människor runt mig var också en ny erfarenhet - men det var ett jätteroligt lopp!
Om känslan i vintras när jag började träna mtb i skogen var som att rida en ung vildhäst som skuttar och galopperar som den vill och jag mest åker med och försöker bromsa, så var känslan under loppet att cykeln var en del av mig, min förlängning. När hjärnan tänkte öka, trampade benen och växlarna las i helt automatiskt och utan onödig tankekraft. Cyklingen på stigar i skogen hade tränat mig i att planera vägen, titta framåt och förutse hinder och stenar. Det är härligt att känna sig stark och att kroppen orkar, jag körde förbi många i uppförsbackarna. Men jag imponeras oerhört av de cyklister som har hög fart nedför och ändå kan kontrollera cykeln i rullgrus och kring vassa stenar. Där var det jag som blev omkörd.
Glädjen efter målgång, när loppet är cyklat och jag har haft en stark känsla hela vägen, är något jag sparar. Helt utan jämförelse med andras prestationer, sparar jag känslan av att nå ett mål jag har tränat för. Att delta i ett lopp med så många duktiga utövare ger mig inspiration att bli skickligare och att cykla det igen! Kanske du med?
Vi bodde i Orsa Grönklitt under helgen. Här har vi varit många gånger vintertid, i dessa backar har våra barn lärt sig åka slalom och här har vi sett tigrar i Rovdjursparken vid lunchpaus i Toppstugan. I höst anordnar de sitt första traillopp, Grönklitt Trail. Helgen 15-16 september kan ungdomar och vuxna springa 6 km eller 15 km, och ännu kortare distanser för de yngre barnen. Jag fick en specialritad karta för att provspringa delar av det längre loppet, och jag lovar att löparna kommer att få både mjölksyra och fantastiska vyer under färden. Det är ju lite speciellt att springa i mjuk fönsterlav och över lingontuvor med en fjällsluttning som lurar i bakgrunden, och ja, man ska springa uppför slalombacken i slutet som en magnifik målgång av loppet. Dessförinnan är det löpning över myrar och kring en sjö, Rädsjön, och förbi Sveriges äldsta fäbod Fryksås med utsikt över Orsasjön. Det är verkligen ett lopp jag rekommenderar för alla som gillar vacker och utmanande traillöpning!
Jag har redan anat höstens lite krispigare luft under löpturerna, du med? Ett litet tag till njuter jag av sommarspring, sen välkomnar vi hösten! #maxatrailsommaren2017
