HeaderAD

Om att våga lite på kroppen och tankar om att ladda om

För ett par veckor sedan hände det! Jag vågade ställa mig på startlinjen. Innan dess var mer än ett år sedan jag nålade fast en nummerlapp på magen. Förra sommaren hade jag löpförbud och tragglade rehabövningar i ett dammigt gym (och på alla andra ställen jag kom åt att träna på). Sedan dess har jag tålmodigt byggt på löppassen, jag har varken sprungit snabbt eller speciellt långt, men jag har sprungit ofta. Det känns ok i kroppen. Visst kan det ömma lite i kring mina problemområden, men jag har inte haft någon smärta som jag bedömt som ”farligt”. Och nu var det äntligen dags att springa Soteleden Terrängmarathon – ett av mina favoritlopp! Jag har tidigare sprungit den kortare distansen 21 km, men nu skulle jag äntligen få se banans alla 44 km. Jag var såklart nervös hur hälen skulle reagera på det. Men går det på träning borde det ju hålla på lopp också, eftersom min intensitet inte går upp nämnvärt under lopp jämfört med träning. Fokus genomförande är ju 2018 års ledord för mig. Men ändå. Lite oro och nervositet fanns där.

Men om jag ska vara ärlig så kretsade tankarna om helgen inte så mycket kring löpningen, utan mer om glädjen att vi lyckats samla ihop ett helt gäng Bergslöpare och andra löpare till detta loppet. Vi bor tillsammans på Ramsvik camping, och jag såg så fram emot att hänga tillsammans, surra, äta god mat, bada bastu, kanske ta ett premiärdopp i havet – det var vad som upptog mina tankar. Och så skulle vi visst springa lite också.

Här bodde vi – hur mysigt?

 

Våren är en lurig tid. Mycket sjukdomar och pollen och annat som tyvärr gjort att vi haft ett par avhopp senaste veckorna. Men vi har lyckats få in nya löpare på nästan alla platser. Jag ÄLSKAR att jag har vänner som jag kan höra av mig till en vecka innan lopp ”hej – vi har en vakans på en terrängmara i Bohuslän nästa helg, det är ett jättevackert lopp, vi kommer ha ett skönt häng på campingen – kom med, det kommer bli grymt!” och nästa dag få ett sms ”nu är namnbytet klart – jag kommer”. Får här passa på att skicka en kram till Lindas man som roddade familjen medan vi fick låna Linda för en löparhelg inklusive allt.

När vi åkt bil i förtioelva timmar (bilåkning är inte min främsta gren) och närmar oss Ramsvik kommer ett SMS från tävlingsledningen – en markägare har opponerat sig, den långa banan blir istället två varv på den korta banan. Va? Nej! Jag skulle ju äntligen få se hela banan. Korta är fantastisk, men att springa den två varv känns inte lika roligt. Vi är fyra i bilen. Man kan se en liten gnista släckas i allas våra ögon. Vi stannar. Käkar middag. Laddar om. För min del hittar jag motivationen i att jag behöver träningen, tiden på fötter, behöver ett utmanande långpass för sommarens kommande äventyr. Jag känner också väldigt för arrangörerna. Vi, som också arrangerar lopp, vet hur mycket som ska klaffa, hur en liten sak kan ge stor påverkan. Jag bestämmer mig också därför att jag ska hålla modet uppe. Arrangörerna har helt säkert gjort allt i sin makt för att lösa frågan på bästa möjliga sätt. Jag ska göra mitt bästa för att peppa dem och andra löpare när vi går ut på andra varvet. Man rår inte över allt. Så är det ju bara.

Vi är sista framme i vårt gäng, och vi hinner hänga lite, samtala och skratta tillsammans innan vi försvinner till våra respektive pyttestugor för att pyssla med packning och annat till morgondagen. Jag sover gott.

Lördag 5/5

Raceday. Frukost. Man kan ta på stämningen. Älsk-hatar den där pirriga stämningen i sådana här sammanhang. Jag känner mig oväntat onervös. Bara sugen på att springa. På frukostbuffén finns ingen gröt, vilket skapade en viss panik i sällskapet, men jag tuggade i mig frukosten med ett lugn och med blicken fäst på den fantastiska utsikten över havet.

Frukostvy

Åker till Bovallstrand, stöter på bekanta från olika löpsammanhang och gör oss redo för start. Så är vi igång. Jag tar det superlugnt, helt i mitt tempo, kanske till och med lite mer långsamt än plan, men jag är så fokuserad på att ej låta mig dras med i början, att jag medvetet låter det gå sakta. Väl i skogen kommer löparglädjen på riktigt, och jag tassar glatt fram längs stigarna.

Älskar naturen!

Energi

Jag har alltid varit superdålig på att äta och dricka under rörelse. Idag springer jag för första gången med sportdryck. Jag blev nyfiken på Maurten efter att ha lyssnat på Pace on Earths podavsnitt, och har sprungit ett par långpass med drycken och det har gått jättebra. Dessutom har jag med mig Clif blocks, den enda energi jag lyckas äta och må bra av. Så har det i alla fall varit tidigare. Idag gick det inte alls. Efter 15 km fick jag ont i magen, och jag slutade både äta och dricka. Efter ytterligare ett par km inser jag att det är rent korkat att inte fylla på med energi, att jag kommer vägga totalt om jag inte gör det. Det är dessutom ganska varmt. Jag börjar sippa på sportdrycken igen. I stationerna dricker jag vatten och äter banan.

Hitta rätt

När första varvet nästan är slut blir det lite svårt att hitta. Det kommer löpare från alla håll i skogen. Några tappar modet och funderar på att bryta och inte gå ut på andra varvet. Jag känner att jag är på vippen att suga i mig av den dåliga energi som finns bland vissa löpare omkring mig. Min sambo, som helt plötsligt springer vid mig sida efter en extrasväng i skogen hänger med huvudet och pratar om att bryta. Jag bestämmer mig för att vända hans, och kanske om jag har lite tur, någon annans energi. Och med lite pepp, och en gnutta list, får jag med mig honom på varv två. Vi springer tillsammans hela varvet och det fungerar oväntat bra mentalt att ”göra om” varvet. I bilen skämtade vi om att vi första varvet skulle placera ut pepp till oss själva, och hämta in den varv två. Och utan att jag tänkte att jag aktivt gjorde det var det många ställen på banan som jag reflekterade över hur det kändes nu jämfört med varv ett. Jag plockade upp tankar som jag haft första varvet, och hade faktiskt inte någon riktig mental svacka under loppet. Kroppen höll hela vägen in i mål. Humöret likaså.

Bastu och dopp i havet

Alla i vårt gäng kom i mål. Så roligt det är att få dela upplevelsen! Och trots att jag är en riktig badkruka blev det premiärdopp i havet. Jag tror att den målbilden var starkare än att faktiskt gå i mål för mig. Jag tycker att det är skönt att jag kan ha en så avslappnad inställning. Upplevelsen i fokus. Min sambo brukar säga ”träna för att orka – gör något kul med orken”. Och med det rundar jag av detta på tok för långa blogginlägg.

Grymt gäng – längtar redan till nästa gång!

Sköt om er i sommarvärmen och spring med ett leende!

 

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X