Nu är jag och Patrik på plats i Beasain i norra Spanien. Vi är här på tävlingsresa med PaceOnEarth och det är ett härligt gäng som ska ta sig an något av de tre loppen som går av stapeln nu till helgen. Vi har Ehunmilak på 168 km och brutala 11000 hm, G2Haundiak på 88 km och 6000 hm och slutligen Marimurumendi på 42 km och 2400 hm.
Staden kokar av aktivitet och idag har vi checkat in Patrik och hämtat ut hans startkit. Han kommer att springa G2Haundiak och starten går imorgon kväll kl 23.
Jag kände honom lite på pulsen inför loppet och fick följande svar.
Hur känns det inför imorgon?
Nervöst skrattar han fram, jag vet inte. Det ska bli roligt men det kommer att göra ont. Ljumsken och skinkan, jag vet att de kommer att göra ont från start. Men tar jag mig till dropbagen och check pointen vid 50 km utan att något ytterligare gör ont så vet jag att jag kommer att vara så gott som i mål.
Vad är du mest nervös inför?
Ont. Ont. Ont. Jag är nervös och rädd för att få ont i knäna. Utförslöpen kommer att kännas och underlaget är rätt hårt. Sedan är jag nervös för att inte göra mig förstådd när de bara pratar baskiska och jag bara pratar svenska.
Jag kan även känna mig rädd för att det ska spåra ur i huvudet. Som på Kullamannen där jag såg ormar överallt.
Vad ser du mest fram emot?
Vyerna. Och att få gå i mål och ha besegrat allt. Jag vet att det kommer finnas en hel del demoner längs vägen.
Har du någon målbild att plocka fram när det känns tungt?
Om jag behöver plocka fram den innan dropbagen (50 km) så är fokus att ta sig dit. För där får jag byta skor, strumpor och tröja. Och äta tonfisk. Efter att ha passerat 50 km är det bara målet som gäller och att veta att jag har dig där på mållinjen. Det känns även bra att veta att du kommer att finnas på minst ett ställe längs vägen under loppet.
Några andra tankar du vill dela med dig av?
Vill du ha en bild på all min energi?