HeaderAD

En anmälan – många tankar

I mitten på januari dök ett inlägg upp om en löparresa i mitt Instagramflöde som Pace on Earth anordnade.

Häftigt tänkte jag och anmälde mig 30 minuter senare. Jag hade i december dragit ner en hel del på träningen då kroppen var aningen sliten. Efter en skidresa mellan jul och nyår började kroppen bli lite piggare och suget efter att börja springa blev större och större. Tanken var att alla pass januari-mars var bonus. Förra året kunde jag nämligen knappt träna alls dessa månader. Planen var sedan att i mitten på april börja samla höjdmeter genom att lägga ett par pass i veckan i någon slalombacke. April kom och livet hade förändrats lite, träningen var inte längre det enda. Plötsligt kändes det helt okej att vila en dag för att vara med Linda och allt omkring. Det blev inte så många backpass, typ noll. Vi hittade ett swimrunlopp i slutet på maj vi anmälde oss till, Ötillö Utö. Jag blev överlycklig att någon ville köra swimrun med mig och plötsligt hamnade fokus mer på det än Spanien och G2haundiak. Efter Utö började det verkligen dra ihop sig och det var hög tid att ge kroppen både höjdmeter och mer mil. Vad är då Ehunmilak och G2haundiak?

När jag anmälde mig visste jag att det var en löparresa och att jag skulle springa 88 km i ett annat land. Efter att jag anmält mig tog jag reda på att resan gick till Spanien och att de 88 km som ska avverkas även bjuder på 6000 höjdmeter.

Vad höjdmeter gör med kroppen är svårt att beskriva, det måste upplevas. Mitt bästa tips om man vill prova på är att hitta en slalombacke, röra sig runt precis hur man vill i den upp och ner under lika lång tid som man kör ett normalt träningspass.

Förberedelserna började mer i slutet av maj istället för i april. Kanske är det lite så jag fungerar, jag kör på med det jag tycker är roligt i träningsväg. Inte med vad jag kanske tänkt eller borde. Men när jag väl drar igång dessa mer intensiva veckor med fokus inför lopp så inspireras jag, driver på mig själv och älskar den trötthet kroppen känner och hur psyket får jobba. Jag börjar måla upp misären under långpassen som jag vet kommer komma på tävlingen.

Dessa pass behlver jag ut och köra själv även om jag och Linda annars kör en hel del av långpassen tillsammans. Vilket såklart har sina fördelar, men just de psykiska förberedelserna behöver jag göra i min ensamhet. Ibland gör jag det under ett långpass, ibland i bilen på vägen till jobbet. Det är svårt att beskriva hur det går till. På något sätt säger kroppen nej när man startar, man får jobba med sig själv och intala sig att det inte gör ont och att musklerna inte är trötta utan att det här är normalt. Lära sig att stänga av allt under vissa pass och bara springa, springa utan att vare sig tänka eller känna. Bara låta benen rulla. En stor fördel under sista månaden är att vi har haft en härlig värme, en värme som förmodligen kommer vara ännu värre under loppet. Under de långpass som avverkat sista veckorna har det blivit en hel del bad både under och efter. Vill vi stanna och bada så gör vi det under våra pass, det finns ingen stress eller jakt under dem. Vill vi sätta oss och njuta en stund så gör vi det. Glöm aldrig att upplevelsen och känslan är viktig, det är så jag hittar glädje och motivation under passen. Många pass har gått längs fantastiska Sörmlandsleden i skogarna runtomkring Harpsund.

För två veckor sedan drog det till i låret, efter två dagar vågade jag mig iväg till naprapaten. Dags att planera om, jag hade planerat två veckor till med volym och höjdmeter. Detta har helt lagts på is och det handlar nu bara om att inte ge kroppen för mycket träning. Ligga på gränsen, lyssna på kroppen, känna efter och vara klok. Om jag kommer klara 88 km och 6000 höjdmeter? Kan man klara 88 km och 6000 höjdmeter utan att vare sig springa intervaller eller köra styrka?

Svaret är att jag inte har en aning om jag klarar det. Det är det som är tjusningen, att sikta högt, att inte veta, att lita på sitt pannband och måla upp målbilden under träningspassen. Jag får ibland höra att man inte kan springa si eller så, man kan inte ditt eller datt om man inte kör styrka och/eller intervaller. Det är något jag är helt övertygad om att man kan, jag kan. Jag är övertygad om att man inte behöver något av det för att ta sig i mål. Det driver mig, det motiverar mig och jag längtar efter att få rusa iväg bland bergen och komma ut på nästa äventyr!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X