Vilket helt galet år jag haft. Jag har ägnat mellandagarna åt att reflektera och göra en tillbakablick på allt jag upplevt. Mitt andra försök att bestiga Everest blev givetvis årets största händelse, med gedigna och långa förberedelser och hård träning inför - stort fokus och en galen upplevelse under - samt minnen för livet och massor att reflektera över. Nu misslyckades jag pga sjukdom även denna gång och visst får jag kämpa med mina inre tävlingsdemoner om att jag nu lyckats bli sjuk i luftvägarna två gånger på väg upp på det sablarns berget. Lunginflammation förra året och luftrörsinfektion i år. Det sliter dock som tusan på luftvägarna att vistas i den torra och kalla luften så pass länge och får man problem som påverkar lungkapaciteten, så är man rätt kört på väg upp mot toppen av världens högsta berg. Jag fick dock en helt sjukt slitsamt klättring genom isfallet och har befunnit mig på ett ställe som mindre än 25 svenskar har varit på. Verkligen unika minnen som kommer följa mig livet ut. Om det blir ett tredje försök? Man ska aldrig säga aldrig, men just nu lockar en bestigning av K2 och något nytt mer än att besöka Everest en tredje gång.
Jag fick kanske lite den känslan under årets Swedish Alpine Ultra också. Att göra samma event tre gånger känns lite uttjatat. Första gången är allt nytt och spännande. Andra gången vill man försöka förbättra föregående prestation. Tredje gången så känns det i varje fall lite för mig som om udden av det hela är lite avtrubbad. Det blir mer en rutinflygning på något vänster. Jag älskar dock nordiska fjällvärlden och sträckan från Nikkaluokta till Abisko med sina drygt 110 km är riktigt utmanande löparmässigt med all stenig och ojämn terräng. I år var den varma sommaren faktiskt ett löpmässigt problem även i fjällen. Det blev en 18 timmars tuff kamp med värmen och vätskeretention. Det förvånar mig dock inte om jag springer denna sträcka en fjärde gång igen framöver för det är verkligen något speciellt med fjällultralöpning av denna karaktär.
Det blev ett antal andra härliga tävlingar som jag fick uppleva också under året, men avslutningen på 2018 blev på en egenkomponerad träningsvecka på Madeira. Helt solo på vift med riktigt tuff bergslöpning flera dagar kombinerat med massor med styrketräning på gym, men vilken otrolig återhämtning min kropp uppvisade. Lugn och ro, ingen vardagsstress, massor med mat, jag sov så länge kroppen ville varje dag - och upplevde en återhämtning långt över det vanliga. Vilket gjorde att jag kunde träna hårdare och mer kvalitativt än på hemmaplan. Riktigt intressant reflektion. En trevlig ö i varje fall med flera bra trailspår, dock lite trixigt att hitta de lite mindre stigarna utan fullt så många turister på.
Vad 2019 bjuder på vet jag inte ännu. Senaste årens upplevelser och äventyr har gjort att jag nästan suktar efter ett mellanår där jag bara får reflektera och landa i allt som jag upplevt. Samtidigt är jag lite för rastlös för att överleva ett år utan äventyr och utmaningar, så jag tror att det blir minst en bergsexpedition och minst något skyrunninglopp i Europa. Jag ser fram emot ännu fler upplevelser, att få utforska mer av svenska trailspår och träffa fler goa löparintresserade människor.
God fortsättning på nya året löparvänner!
