Ett år på Sörmlandsleden

Här kommer tolv månader på Sörmlandsleden i bilder. Alla väder har upplevts, det har varit pass där man bara flugit fram, pass där man undrat varför man begav sig ut, pass med pannlampa, pass med Linda, några pass själv, pass med bad, fika, löpning, swimrun och skratt. En herrans massa skratt. Variation var ordet. Inser nu i efterhand att det finns på tok för mycket bilder. Det kan vara så att någon bild inte riktigt hamnat på rätt plats. Först tänkte jag inte skriva något om det, men jag avslutar inlägget med att berätta varför det inte längre är ”min” skog.

Om ni nu orkat bläddra hela vägen ner så har det här varit ”min” skog med ”mina” platser i ett par tre år. Platser som gav mig lugn och hjälpte mig sortera tankar och hålla samman. Platser jag aldrig skulle visa någon, de skulle alltid vara mina. Platser där jag visste att jag kunde samla mig, må bra och få energi till att hålla ihop. Sen dök Linda upp. Hon ger mig så mycket av det jag förut behövde springa ut i skogen för att kunna hantera. Hon har fått mig att leva. Förut sprang jag mycket i skogen för att hantera saknad, besvikelse och utnyttjande. Det var aldrig någon tveksamhet om att visa henne ”min” skog. Eller som det numera är, vår skog. Tack Sörmlandsleden för ett år av oförglömliga minnen och upplevelser. Vi ses 2019 igen!

Liknande inlägg by Patrik Söderqvist

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X