På torsdagkvällen var jag incheckad och klar. Nummerlapp uthämtad, obligatorisk utrustning uppvisad, timechip fastsatt kring handleden och plötsligt var det inte länge kvar till start.
Efter att allt var fixat så intogs den för mig bästa måltiden dagen innan race, pizza. Jag kände mig inte alls lika nervös som vid tidigare lopp jag gjort, vilket tog upp mycket av mina tankar. Men det var ingen fara, oron kom lite senare på rummet när Linda fick för sig att göra någon form av spontanintervju. Efter en helt okej natt så var det dags för frukost, eller frukost och frukost. Det var dags för spansk frukost, som den fantastiske researrangören PaceOnEarth hade sett till att bredda rejält från första dagen som tur var. Jag brukar inte kunna äta dagen det är tävling, men det gick ändå över förväntan. Kanske för att loppet inte startade förens 23.00. Dagen gick ganska fort, mycket skulle packas, räkna lite på energi, fundera över om jag skulle ha någon plan, pussla och se vart Linda eventuellt skulle kunna komma och heja (man förflyttar sig inte hur som helst i berg), vi insåg snabbt att vissa sträckor skulle går betydligt fortare att springa än att förflytta sig med bil. Vi bestämde att hon skulle komma till energikontrollen som låg efter 50 km. Det passade bra, det blev lite som ett första delmål att få träffa henne efter att ha hållit igång hela natten. Jag räknade med att allt under 11 timmar på de första 50 km skulle vara bra. Under dessa 50 km så skulle det avverkas 3700 positiva höjdmeter och 3200 negativa, i mörker.
Klockan 18 så gick starten för de som sprang 100-milesloppet, vi gick då ner för att se den och heja på våra resekompisar som sprang den distansen. Helt galet för övrigt, 100 miles och 11000 höjdmeter. Vi tycker oss höra att de säger något i högtalarna precis innan start om att det är oväder och att de rekommenderar att folk inte använder sina stavar, inte går i grupp och att de litar på löparnas omdöme. Den som sa det måste för övrigt vara den första, och kanske enda, i världen som litar på en ultralöpares omdöme.
Strax efter 22 går vi ner till startområdet. Väskan packad, pannlampan på och den där härligt pirriga känslan infinner sig och jag börjar känna igen mig i känslorna före ett lopp. I gruppen som åker är vi sex stycken som ska springa G2haundiak.
Vi gör sällskap ner med de fyra som kommer supporta och heja fram oss och löparna på 100-miles. Det är pirrigt, Linda säger säkert en massa bra saker till mig både på vägen ner och innan jag går in i startfållan. Jag minns dock ingenting. Jag minns att jag säger att jag älskar henne och att jag ser fram emot att hon möter mig vid 50 km. Jag ger Johnny en highfive och säger "Det är lugnt, jag kliver aldrig av frivilligt!"
Inne i startfållan pratar jag, Patrik Isaksson och Martin Eklund ihop oss och bestämmer att vi ska försöka hålla ihop till gryningen och sedan får vi ta ett nytt beslut. Starten går, vi rullar iväg och det är otroligt med människor som ropar och hejar längs gatan när vi spring ut ur Beasain, ut i mörkret med sikte på första berget. Det är otroligt varmt och kvavt, svetten forsar på hela kroppen. Tempot känns bra, vi har första reptiden efter 7 km. Det är ganska lätt löpning fram dit utan allt för mycket höjdmeter och brötig terräng. Vi ramlar igenom den vätskekontrollen efter ca 52 minuter. Strax innan börjar det regna och man hör åskan.
Vi siktar vidare mot kontroll två, 11 km och drygt 900 positiva höjdmeter ska göras. Ganska snart kommer vi in på mindre stigar, brötig terräng och vansinnigt med lera. Det är lera överallt, det finns inte ens lite gräs eller så i kanten som man kan ta nytta av för fästet. Tempot vi håller känns fortfarande bra, vi håller ihop och har det rätt trevligt när vi springer och småpratar. När vi börjar komma upp lite högre så ser jag hur blixtar lyser upp till vänster, det är inga små blixtar. Åskan går, det blixtrar igen och åskan fortsätter. Jag bestämmer mig för att inte räkna hur långt det är mellan blixtar och åska. Jag tänker att det är ingen idé, det är flera åskoväder och man vet ändå inte vilka smällar som hör till vilka blixtar.
Linda messar lite, hon skriver att vi går bra, hon följer oss via livetracken och ser där hur min gps rör sig. Hon frågar hur det känns och peppar, svaren blir rätt korta och inte allt för informationsrika. Svaren består av ett hjärta. Jag tänker att då förstår hon att det går bra. Regnet fortsätter ösa ner men vi behåller ett fortsatt bra tempo. I toppen av en längre stigning sitter en kille och ser helt förstörd ut, jag uppfattar inte något mer än så men vartefter börjar vi förstå att fler och fler pratar om att de har brutit loppet. Vi fortsätter köra på, leran blir värre och värre, vi halkar och ramlar ett par gånger. Vi bestämmer oss för att oavsett vad någon säger eller vad vi får för information så fortsätter vi hålla vårt tempo och köra på fram till nästa kontroll. Stigningarna är brutala på vissa håll, i vanliga fall är man van vid att backar tar slut, det gör inte dessa. Utför är leran det största bekymret, det finns inget fäste någonstans, det är bara att våga släppa på och hålla tummarna för att man håller sig på benen. Efter ca 2 h och 45 minuter har vi tagit oss till den andra vätskestationen. Det är massa folk där, jag tycket det verkar orimligt att så många står och trängs under de lilla tältet som finns, vi var ju ändå redan genomsura av allt regn och det verkade ju som att det var så det skulle fortsätta genom natten. När vi kommer in i stationen är det avsmalnat med staket, jag lägger handen på en matta som registrerar tiden och sedan kommer den stora chocken. Vi inser att det klipper av armbanden med tidschippet och kastar i en låda. Martin går först av oss och försöker prata med dem, men det är helt kört. Det är över. Arrangören har beslutat att bryta loppet.
Vi ställer oss också under tältet, stoppar i oss lite energi och inser att vi behöver gå ner till en parkering, för att få åka buss tillbaka till Beasain.
Så himla snopet. Mycket kan hända på lopp, man målar upp många olika scenarier, men det här hade jag inte alls med i förberedelserna. De tänkta 88 km blev bara 18. De tänkta vyerna och att få springa mellan berg och i tuff terräng blev mest bara tuff under natten med alla lera. Vyerna ser man inte på nätterna.
Väl tillbaka på hotellet så var det ett gäng i chock, ingen hade räknat med detta. En sista bild innan dusch och läggning 03.45.
Visst, att ha 1000 personer ute och springa på ett berg när det ligger flera åskoväder över som inte drar bort är inte helt optimalt och arrangören hade förmodligen bättre info än oss på banan så de tog såklart rätt beslut.
Söndagens race blev dock av för Linda där jag skulle supporta, jag fick en upplevelse helt utöver det vanliga. PaceOnEarth ordnade så att vi fick ut lite löpning och äventyr de sista dagarna. Dessa två äventyr kommer en annan dag!
Smakprov från supporten.
