Icebug Xperience West Coast Trail…

… eller hur ett lopp symboliserar äktenskapet.

Vi gifte oss på klipporna i Bohuslän i slutet av augusti 2015 och i år ville vi fira och göra något kul tillsammans. Redan i november anmälde K oss båda till Icebug Xperience vilket vi tyckte verkade superfint. OBS, spoiler, Jag blev inte besviken!

Vi har haft inställningen att det här är något vi gör tillsammans, ingen hets eller press utan vacker, njutningsfull löpning. Loppet var uppdelat i tre etapper, dryga 22 km på fredagen, 29 km på lördagen och avslutades med 22 km på söndagen varav alla gick runt omkring på klipporna och i skogarna vid Hunnebostrand, Smögen, Bohus-Malmön, Kungshamn. Mitt längsta spring innan helgen var Göteborgsvarvet förra året, så jag hade inga förväntningar alls på hur det skulle gå mer än att jag hoppades på vackra vyer och trevligt sällskap.

Jag fick allt och lite till; balansera på stenar längs med vattnet, bryggor, stigar, skogsvägar, uppför och nedför, rötter och lerigt, klippigt och snustorrt. Och hela tiden närheten till havet, skimrande blått med ljusgrå öar och kobbar, så magiskt vackert.

I detaljer är loppet inte intressant, allt som malde i mitt huvud var ”ett steg till, ett steg till”. Min taktik var att springa så mycket som möjligt och när jag började bli trött skulle jag korta ner stegen.  I huvudet gick det ”du kan alltid ta kortare steg, bara fortsätt mata på”. Det gjorde att jag sprang sjukt mycket eftersom jag alltid kunde ta kortare steg. Ibland orkade jag med att även öka stegfrekvensen, ibland inte. Fredagens mulna väder var perfekt för löpning, medan lördagen och söndagens sol var lite varm, men ur njutningssynpunkt helt fantastiskt. Att kämpa sig upp för ett berg, känna hur pulsen bultar i kroppen, tyngden i benen och sen lyfta huvudet och se havet breda ut sig. Det var så oerhört vackert!

Jag sprang i mina Vivobarefoot Ötillö och K i ett par Altra King och sepåfan, ingen av oss fick några större skador eller skavankar. Såklart trötta och stela leder på mornarna innan flödet kom igång, men inte något som behövde tejpas/stöttas/lindras (förutom getingsticket jag fick i bakhuvudet dag 3 km 6! Va fan…). Fantastiskt vad kroppen klarar av!

För det mesta sprang K en bit framför mig. Han är mer löpvan och springer lite snabbare. Ibland låg han bakom mig och försökte komma med råd, men då var jag snabb med att säga att ”nej, spring före du”. Eller när han bad om att få dricka ur min energi-flaska och sen väntade på att jag skulle komma ikapp. Så då sprang jag med flaskan i handen och hann bli skitsur innan han tillslut stannade (eftersom jag aldrig kom ikapp) och han kunde dricka. Sen sprang han iväg med orden ”du kanske ska ta en gel” och jag muttrade några svärord till svar. Efter att jag tagit en gel och åter hade lite energi i kroppen så kunde jag le åt hur äktenskapet är gnissel och gnäll, dålig kommunikation och någon som springer ena hållet och den andra kämpar på efter för att sedan bli glada skratt, uppmuntrande ord, stötta varandra och vackra vyer upplevda tillsammans.

Jag är oerhört glad och tacksam över att vi har det här intresset tillsammans, över att vi vill spendera en hel helg på klipporna i Bohuslän i varandras sällskap. Nästa års bröllopsdag är precis bokad, Idre Fjällmaraton. Vi byter klipporna mot fjällen, men planerar fortfarande att göra det tillsammans. Ses vi där?

Liknande inlägg by Cecilia Jagestedt

Liknande inlägg

2 Kommentarer

  1. Pingback: Mountain Evolution Race 2018 | Jägestedt

  2. Björn Engqvist

    Vad kul att få läsa om din upplevelse. Det var ett mycket fint lopp, och själv hade jag turen att undvika getingsticket. Jag sprang tillsammans med en grupp och helt plötsligt möter vi en löpare i full fart, som springer tillbaka, från getingarna.

    Där och då tror jag faktiskt att jag förtjänade något typ av spurtpris när jag i snabbt tempo rusade genom getingsvärmen!

    Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X