Jag sprang Xtreme Run i Helsingborg i helgen, ett hinderbanelopp på 9,2 km. Jag gick ut alldeles för hårt, sprang för fort eftersom jag kände mig så stark och så snabb. Jag fick betala för det senare och tvingades sänka farten rejält. Efteråt i mitt instagraminlägg skrev jag skämtsamt "som att jag sprang mitt första lopp nånsin". Nu några dagar senare insåg jag att det låg mer sanning i det skämtet än jag tänkte från början.
Jag har varit sjukskriven under våren och har inte haft ork, energi eller lust att träna på den nivån jag tränat tidigare. Jag har sprungit från och till, men inte strukturerat och jag har tappat fart. Nu senaste tiden har jag fått tillbaka energinivåerna och känt mig piggare än tidigare. I förra veckan var jag på gymmet måndag och lyfte tungt (tredje gången det här året) och på onsdagen var vi ute och sprang snabbt. Jag kände mig stark och snabb och eftersom loppet i lördags bara var på skoj så hade jag inte snackat ihop mig med mig själv för att förbereda hjärnan. Jag var mentalt tillbaka i min fysiska form innan sjukskrivningen eftersom veckan hade bestått av samma slags träning som då, men fysiskt är jag ju inte där än.
Förra året kom jag tvåa i Xtreme Run, i år slutade jag på en tredje plats. Placeringen i sig känns inte särskilt viktig, även fast det är oerhört roligt att få kliva upp på pallen. Det jag är mest nöjd med är min insikt över min egna prestation, hur jag kan se varför jag gick ut för hårt i början, vikten av mental förberedelse, hur jag lärt mig själv att fortsätta pusha även när jag är trött, hur jag kan peppa mig själv under lopp. Mest av allt är jag glad över att jag mentalt aldrig gav upp under loppet, utan accepterade sakers tillstånd. Det är ett väldigt stort steg för mig.
Utmaningen under hösten är att inte gå ut för hårt med träningen bara för att jag känner mig pigg och fräsch nu och även att bli mer kontrollerad (smidigare/snabbare/insiktsfull?) i de mentala processerna. T ex när jag på söndagskvällen kikade på startlistan inför kommande helgs lopp, Tough Viking Djurgården och tankarna skenade iväg; Jag kan vinna! / Jag är sämst i fältet. / Bara jag gör bättre än henne.. / Undrar om jag kommer vara skadad? / Så länge jag gör mitt bästa.
Så länge jag gör mitt bästa, det är där jag vill vara. Jag vill inte behöva åka känsloberg-och dalbana inför varje lopp, eller åtminstone inte i den utsträckningen jag gör idag, jag vill kunna landa i att "så länge jag gör mitt bästa" snabbare och kunna hålla fast i den känslan. Sen kanske det bara är att acceptera att de andra tankar alltid kommer finnas där hos mig och att det är okej. Jag märker skillnad på mina tankar under loppet, hur jag har kunnat jobba med dem, nu är det dags att ta tag i de innan lopp.
