Motiverad som aldrig tidigare

Efter att ha konsulterat läkare gällande min blålilaguldfärgade armbåge fick jag det lugnande beskedet att armen fortfarande var hel. Taggad till tänderna på att springa och simma igen så gav jag mig ut på en kortare löprunda med min 11-åring och Patrik. Hade ett tryck över bröstet men upptäckte först morgonen därpå att jag dessutom lagt mig till med hosta som fick det att rassla ner i lungorna. Gav det ytterligare en dag och vaknade utan röst, med hosta och svidande halsont som sved ända upp i örat.

Hostade mig igenom några nätter men gav upp och gick åter till läkaren som konstaterade att jag fått en virusinfektion alternativt influensa. Ingen träning med andra ord. Dagarna gick och är man van att träna nästan varje dag så går man till slut sig själv (och alla andra) på nerverna. Kan ärligt talat bli på riktigt kasst humör om jag inte kan/får träna och var nästan beredd att avinstallera alla sociala medier för att slippa påminnas om allas förträfflighet i spåret.

Efter åtta dagar fick jag äntligen springa. Lugnt och fint och inte så långt var planen. Jag studsade dock iväg och kände mig som den berömda kalven på grönbete. Fast i minusgrader på en isgata i pannlampans sken.

Satan i gatan vad härligt det är att springa när man väl får göra det och hur sjutton kommer det sig att man aldrig är så motiverad att träna som när man inte kan eller får?

Liknande inlägg by Linda Doktar

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X